Sida 72
Hvalf (byggnadskonst)
främre näsöppningar. Tänder dels finnas och äro då enkla, likformiga, åtminstone ursprungligen kägelformiga och mer eller mindre tillspetsade, dels saknas och företrädas då af tvärställda hornskifvor (barder). Det är det inre lagret af dessa skifvors hornmassa, som i dagligt tal kallas fiskben, hvalfiskben (se Barder). Magen är tre- eller fyrrummig, men icke tjenlig till idislande. Spenarna äro två och belägna straxt framför ändtarmens öppning. - Till denna ordning hör ett tämligen betydligt antal arter, af hvilka några äro de största bland alla djur. Länge räknades de till fiskarna, tills Linné insåg deras rätta natur och förde dem till däggdjuren. Af hvaldjurens byggnad finner man, att de uteslutande äro vattendjur. Utom vattnet dö de också snart, emedan de då icke kunna utföra de behöfliga andningsrörelserna. Deras kropp är tung, spolformig och bakåt starkt hoptryckt, hvilket gör det omöjligt för dem att röra sig på land; de äro också förlorade, då de fastnat på grund eller strandat. I vattnet röra de sig med ansenlig hastighet till följd af bakkroppens betydande spänstighet samt stjertfenans storlek och styrka; bröstfenorna tjena hufvudsakligen till att hålla kroppen i jämnvigt. Hvaldjuren simma med vågiga rörelser, så att de omvexlande höja och sänka vissa delar af kroppen öfver och under vattenytan; stundom skjuta de upp en betydlig del af sin kropp öfver vattnet eller hoppa upp derur. Lungorna äro stora, hvarför in- och utandningsrörelserna vanligen ej följa så tätt på hvarandra; dock komma hvaldjuren i allmänhet med korta mellantider upp till vattenytan för att andas. Förföljda, kunna de deremot hålla sig länge nere i vattnet, nordhvalen en half till halfannan timme. Mellan huden och köttet hafva de ett mer eller mindre tjockt späcklager, och deras blodtillgång är mycket riklig. Hvaldjuren tillhöra nästan uteslutande salt vatten och förekomma i alla haf; blott högst få arter finnas i varmare lands floder. I de kalla och tempererade hafven företaga de regelbundna vandringar. De lefva af fisk och ryggradslösa djur. Många bland dem äro sällskapliga och uppträda i större eller mindre skaror. Honan föder i allmänhet blott en unge, som då håller en fjerdedel till en tredjedel af moderns längd och af henne omfattas med stor ömhet, ja äfven försvaras vid hotande fara. Parningen sker i upprät (man påstår äfven vågrät) ställning, och drägtighetstiden varar länge. Man känner omkr. 160 arter nu lefvande hvaldjur, af dem ej fullt en fjerdedel bardhvalar, de öfriga tandhvalar. - Hvaldjuren delas i underordningarna Bardhvalar, Mystacoceti l. Mysticete, som hafva munnen försedd med barder och sakna ständigt qvarsittande tänder, samt Tandhvalar, Odontoceti, hvilka sakna barder och åtminstone i endera käken ega qvarsittande tänder. De förra sönderfalla i familjerna Räthvalar, Balaenidae, hvilka sakna ryggfena och hafva kroppens främre del undertill slät, samt Fenhvalar, Balaenopteridae, hvilkas rygg bär en fena eller i dess ställe en knöl, och som hafva kroppens främre del undertill fårad. De senare indelas i två afdelningar,
allteftersom bröstkotornas hemapofyser eller refbenens bröstbensdelar äro brosk- eller benartade. Till den förra afdelningen höra familjerna Kaskelotar, Physeteridca, med halskotorna till en stor del sammanvuxna, Långnos-delfinerna, Platanistidae, med halskotorna fria och den yttre näsöppningen långsgående, samt Näbb-delfinerna, Iniidae, med halskotorna fria och den yttre näsöppningen halfmånformig; till den senare höra endast Delfinerna, Delphinidae. - Genom sitt späck, men äfven till en del genom köttet och huden blifva hvaldjuren till stor nytta för menniskan. Också jagas de flitigt, och årligen går ett ansenligt. antal fartyg ut för att fånga dem. Nordhvalen l. Grönlandshvalen, Balaena mysticetus, det till massan största af alla djur, var länge hufvudföremålet för denna fångst. Se Grönlandshvalen. C. R. S.
Hvalf, byggnadsk., en af kilformiga stycken (hvalfstenar, hvalfkilar) sammansatt betäckning öfver en gifven yta. Är denna jämförelsevis smal i förhållande till sin längd, t. ex. i en dörreller fönsteröppning, mellan ett par pelare, kolonner, pilastrar e. d., så nyttjas vanligen benämningarna hvalfbåge, murbåge eller endast båge, äfven hvalfring. De kilformiga stycken, af hvilka hvalfvet är sammansatt, sträfva till följd af sin tyngd hvart och ett nedåt, men fasthållas i sitt inbördes läge genom den spänning, som de utöfva mot hvarandra, i det i
Hvalfbåge.
regeln hvarje stens öfre (yttre) del ar bredare än den nedre (inre). Till att motstå och bära det tryck, som således blir en följd af hvalfdelarnas sträfvan nedåt och spänning mot hvarandra, kräfvas derefter afpassade murmassor, vare sig i form af väggar eller fristående stöd, de s. k. vederlagen. Vederlagets öfre plan, mot hvilka hvalfvet (bågen) omedelbart stöder sig, kallas anfang (se d. o.). Hvalfvets hjessa är den punkt, der trycket från båda eller alla sidorna verkar lika, i regeln hvalfvets högsta punkt. Den här anbragta stenen, med hvilken hvalfvet afslutas, och hvilken liksom binder de öfriga, kallas slutsten och är ofta på något särskildt sätt prydd eller framhållen. Den del af hvalfvet, som stöter närmast intill vederlaget, kallas hvalffot; dennas första sten kallas dyna. Äfven denna har ofta nog någon från de öfriga stenarna afvikande form eller prydnad. Afståndet mellan hjessa och fot kallas hvalfben. Hvalfhöjden är lika med längden af en linie, som från hvalfvets
Källa: Project Runeberg ·
