Sida 637
Johannes Magni (Jöns Månsson)
fjerde evangeliet är dess s. k. ingress, framställningen af Kristus såsom det eviga ordet (logos), "som i begynnelsen var hos Gud och var Gud". Denna logos-lära påminner starkt om den alexandrinske juden Filons logos-lära, men skiljer sig i väsentliga punkter från densamma. Såväl denna ingress som evangeliets hela hållning låter förmoda, att dess författare skrifvit med tanke på såväl cerinthisk-gnostiska (jfr Johannes, aposteln) som ebionitiska läror om Kristi person. Författaren nämner ingenstädes sitt namn, men betecknar sig bestämdt såsom ögonvittne, och den gamla kyrkan ansåg honom vara aposteln Johannes. Hon betviflade aldrig evangeliets apostoliska ursprung, hvilket dock var fallet med 2:dra och 3:dje s. k. johanneiska brefven och Uppenbarelseboken. Den s. k. Tübingen-skolan utströk det fjerde evangeliet ur de apostoliska skrifternas led. En vidlyftig strid utspann sig derom. Bland försvararna af dess äkthet är den bekante textkritikern Tischendorf en af de förnämste. -- Om tiden för författandet kan ingenting med visshet sägas. Helt säkert är det dock i alla händelser skrifvet flere år efter Jerusalems förstöring. J. P.
Johannesfastan. Se Fasta.
Johannes Haquini. Se Jöns Håkansson.
Johannes Hyrkanos, öfversteprest. Se Makkabeerna.
Johannes Jerichini. Se Jericksson.
Johanneskristna l. Mandéer ("gnostiker", af mandâ, kunskap, "gnosis") l. Sabier ("döpare") kallas medlemmarna af en ännu i Irak-Arabi (forna Babylonien) befintlig gammal gnostisk sekt, som upptäcktes af en karmolit, Ignatius a Jesu, hvilken i midten af 17:de årh. var missionär i dessa trakter. Han gaf dem den mycket oegentliga benämningen "Johanneskristna" och skref "Narratio originis, rituum et errorum christianorum S. Johannis" (Rom 1652). Sekten är tvifvelsutan en afkomling af den gammalbabyloniska religionen med tillsats af ett och annat judiskt och kristligt element, och dess vagga är Babylonien. Dess vigtigaste religionsurkunder äro "Sidrâ rabba" (den stora boken; jfr Adams bok) och "Sidrâ d'Jahjâ" (Johannesboken), skrifna, jämte de andra urkunderna, på en arameisk dialekt. Religionssystemet är en ytterst invecklad gnostisk ljusreligion. Alltings urgrund är Pêrâ rabbâ (den stora glansen), tillsammans med hvilken Ajar zîvâ rabbâ (den stora glansens eter) och Mânâ rabbâ d'ekârâ (härlighetens stora ande) bilda en gudomlig triad. Ur Mânâ rabbâ, den egentlige ljuskonungen och verldsutvecklingens ursprung, emanerar Jardinâ rabbâ ("den stora Jordan"), hvilken såsom den öfversta verldssjälen utbreder sig i Ajar zîvâs rike, eterverlden. Sedan Mânâ rabbâ framkallat den högste eonen, "det första lifvet", drog han sig tillbaka i djup fördoldhet, synlig blott en gång för de mandéer, som få åtnjuta den högsta salighet. Den högste eonen är derför, såsom representant af Mânâ rabbâ, sektens egentlige gud, föremål för dess dyrkan. Genom förmedlingen af en mängd eon-emanationer uppkom en eon med materiel natur, Ptâhíl, som skapade den materiella verlden och
äfven menniskans kropp, men hennes ande leder sitt ursprung från sjelfva Mânâ rabbâ. Jordens tillvaro är bestämd till 480,000 år. 466,000 hade förflutit till Noaks tid. Sedan uppträdde flere falska profeter: Abraham, Mose, David, Jesus m. fl., alla tjenare åt den onde anden Solen (Adunaj, Gamla testamentets gud). Den siste falske profeten är Muhammed. Den ende sanne profeten under denna tid var Johannes Döparen och den störste profeten före honom Farao, som med sin här blef räddad ur Röda hafvet. Från denne Faraos egypter härstamma mandéerna. -- Sekten har en utbildad hierarki och ordnad gudstjenst i små kyrkor; i dem hafva endast presterna plats, folket står utanför. Dopet är deras heligaste handling. De döpas redan som späda barn och förnya sedan dopet kyrkliga högtidsdagar samt hvarje gång de syndat och vid dödens annalkande. Månggifte är tillåtet. Hätska ej blott mot judar och kristne, utan äfven mot muhammedaner, hafva de af de senare blifvit mycket förföljda. För närvarande (1883) är deras antal endast omkr. 1,500, handtverkare af olika slag. J. P.
Johannes Magni (latinisering af Jöns Månsson), Sveriges siste katolske ärkebiskop, historieskrifvare, var af borgerlig härkomst, men påstod vid äldre år sig tillhöra den gamla Store-ätten och kallade sig derför Magnus (latinsk öfversättning af Store) i st. f. Magni (Månsson). Han föddes d. 19 Mars 1488, uppfostrades i sin födelsestad, Linköping, och blef vid 18 års ålder kanik i både Linköping och Skara. Han begaf sig derefter utomlands samt studerade teologi och kanonisk rätt vid flere universitet, bl. a. Louvains (Belgien), der hans studier leddes af sedermera påfven Hadrianus VI, och Kölns, ultramontanismens stamort. Såsom riksföreståndaren Sten Sture d. y:s fullmäktig begaf han sig derefter till Rom. Efter Stens död (1520) drog han sig tillbaka till Perugia, der han erhöll en teologisk lärostol, men återvände vid underrättelsen om Stockholms blodbad till Rom och sökte förmå påfven att bestraffa illdådet. Af Hadrianus, hvilken 1522 intog påfvestolen, sändes han 1523 såsom påflig legat till Polen och Sverige, hvarest han bl. a. skulle motarbeta kätteriet. Vid sin ankomst till fosterlandet (Juni s. å.) möttes han af underrättelsen att Gustaf Eriksson blifvit vald till konung. Han erkände genast den nye konungen och kom inom kort på synnerligen god fot med honom. I slutet af Aug. eller början af Sept. s. å. valdes han till Gustaf Trolles efterträdare på ärkebiskopsstolen i Upsala, men konung Gustaf sökte förgäfves utverka den nye påfven Klemens VII:s bifall till Gustaf Trolles afsättning och bekräftelse på det gjorda valet. Påfven medgaf blott, att J. M. såsom administratör fick tills vidare förvalta ärkestiftet (Maj 1524). J. M. var den katolska kyrkan och den gamla ordningen varmt tillgifven och såg med oro de reformatoriska rörelserna utbreda sig i Sverige; men af naturen svag och obestämd, vågade han icke med kraft uppträda till försvar för det bestående, utan fördrog stillatigande hvad som skedde och hoppades, att rörelserna
Källa: Project Runeberg ·
