Sida 646
Johnson, Samuel
envåldsherre och han erhöll 1762 en pension på 300 p. st. af Georg III, hvarigenom han för sina återstående dagar var betryggad mot nöd. Äfven andra vittra utmärkelser hade kommit honom till del: redan 1755 hade han blifvit "master of arts" vid universitetet i Oxford, 1762 kreerades han till juris doktor vid Trinity college i Dublin, och 1775 vederfors honom samma heder från Oxford. Från 1762 kallas han också alltid "Doctor Samuel Johnson", under hvilket namn han är allmännast känd i literaturhistorien. Bland de arbeten, som tillhöra hans sista lefnadsår, äro de vigtigaste en ny upplaga af Shakspeare, med början till kritisk behandling af texten (1765; samtidigt med det genom Garrick började återupplifvandet af kärleken till Shakspeare) och The lives of the most eminent english poets (1779-81), hans bästa arbete, berömdt för sin karaktersskildring, ehuru författaren i sina åsigter stod på samma ståndpunkt som de klassiske författarna under drottning Annas regering, i början af 1700-talet. I detta arbete och i företalet till Shakspeare har han uttalat sina kritiska grundsatser. Enligt hans öfvertygelse var den franska klassiciteten den enda sanna poesien; det gladde honom att Englands poesi sedan Drydens dagar (senare delen af 1600-talet) gått framåt i samma riktning, och Pope var enligt hans tanke verldens störste skald. Det nyktert förståndiga utgjorde för honom högsta måttstock i vitterheten. Derför var han sträng mot Milton (ehuru äfven af politiska skäl), derför var AEneiden större än Iliaden, men Popes öfversättning var bättre än Homeros' egen dikt. Han kunde icke finna någon förtjenst i de 1765 utkomna engelska balladerna, som sedan hjelpte till att pånyttföda Europas poesi. Af samtida författare beundrade han Richardson, men föraktade Fielding och Sterne. Om Shakspeare yttrade han åsigter, som utgöra en underlig blandning af klassisk slentrian och aningar om hans verkliga storhet, men han satte Addison som tragiker högre. -- J. dog i London d. 13 Dec. 1784. Sex år efter hans död utkom den beryktade teckningen af hans lif, skrifven af James Boswell, som 1763 gjort J:s bekantskap och från den tiden i sin djupa beundran för "doktorn" upptecknade sina samtal med honom i en vidlyftig dagbok och, ehuru han ej sällan affärdades med snäsor, egnade honom en hyllning af den öfversvinneliga art, att engelsmännen derifrån fått ett särskildt uttryck, "lues boswelliana" (Boswells-sjukan), såsom beteckning för öfverdrifvet beröm. J., som i allting var ett besynnerligt original, har der blifvit skildrad i all sin frånstötande egendomlighet, grof och ohöflig, men ärlig och välmenande, en sammansättning af motsatser såsom få inom den i det hänseendet rika engelska literaturhistorien, C. R. N.
Johnson [djånnsön], Andrew, president i Nord-Amerikas förenta stater, född d. 29 Dec. 1808, var son till fattiga föräldrar och sattes vid 10 års ålder i skräddarelära. Han fick aldrig besöka någon skola, men lärde sig på egen hand läsa och skrifva. Sedan han 1824 slutat sina läroår hos mästaren, begaf han sig till
Laurens Court House i Syd-Carolina och arbetade der såsom daglönare i sitt yrke till 1826, då han i Greenville i Tennessee sökte ett rikligare bröd för sig och sin åldriga moder. I Greenville blef han snart en ansedd man, utsågs till ålderman (1828-30) och mayor (1831-33) samt invaldes 1835 i Tennessees lagstiftande församling och 1841 i dess senat. 1843-53 var han medlem af kongressen och 1853 valdes han till president i Tennessee, till hvilken post han å nyo kallades 1855. 1857 intog han en plats i Förenta staternas senat. Han hade dittills varit en afgjord anhängare af det demokratiska partiet, som yrkade på en utsträckt suveränitet för de enskilda staterna och hade sina fleste anhängare i södern; men då sydstaterna 1860 började utträda ur unionen, bröt han med sina forna vänner och angrep dem på det häftigaste. Han begaf sig till Tennessee och uppbjöd, ehuru förgäfves, alla sina krafter för att förmå denna stat att sluta sig till nordstaterna. Presidenten Lincoln utnämnde honom 1862 till brigadgeneral och militärguvernör i Tennessee, och 1864 valdes J. till Förenta staternas vice-president. Författningsenligt öfvertog han efter Lincolns mord, 1865, presidentskapet. Såsom president visade han sig vara af en alldeles motsatt karakter mot sin företrädare. Sjelftillräcklig och egensinnig, rå och taktlös, råkade han inom kort i en häftig och om politiskt förstånd föga vittnande strid med kongressen. I början uppträdde han med mycken stränghet mot sydstaterna, men plötsligt slog han om och visade dem den största eftergifvenhet; det var derigenom som brytningen mellan honom och kongressen uppstod. Han inlade sitt veto mot den af kongressen nästan enhälligt beslutade billen om sättet för sydstaternas återupptagande i unionen (den s. k. rekonstruktionsbillen, 1866) och mot billen om de svartes likaberättigande med de hvite (s. å.), men kongressen kullkastade med den föreskrifna majoriteten presidentens veto. Konflikten nådde sin höjdpunkt, då J. afskedade krigsministern Stanton och senaten genom ogillande af orsakerna till detta steg tvang honom att återtaga Stanton (1867). Då J. följande år åter olagligt afskedade denne minister, beslöt representanternas hus med öfverväldigande majoritet att försätta presidenten i anklagelsetillstånd (Febr. 1868). Han frikändes dock af senaten, enär den för hans fällande röstande majoriteten (35 röster) ej utgjorde två tredjedelar af de röstande (54). J. utbildade och satte i system den politiska korruptionen. Mot de europeiska vestmakterna försvarade han framgångsrikt den s. k. Monroe-doktrinen. Vid 1868 års presidentval erhöll han blott några få röster och måste derför d. 4 Mars 1869 nedlägga presidentvärdigheten. Efter flere misslyckade försök att blifva invald i kongressen erhöll han slutligen 1874 en plats i senaten. Död i Carter County (Tennessee) d. 31 Juli 1875. 1865 utgaf Frank Moore "Speeches of Andrew J.".
Johnson [djånnsön], Samuel, amerikansk religionshistoriker, f. 1822, bildade 1853 i Lynn (i Massachusetts) ett oberoende religiöst samfund med unitarisk riktning och var till 1871
Källa: Project Runeberg ·
