Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 7. Hufvudskål - Kaffraria

prestämbetet förvärfvade indigenatsrätt tillhör. Indigenat, vare sig det på ena eller andra sättet tillkommer någon, utgör således vilkor dels för rättighet att aflägga prest- och pastoralexamen inför ett stifts domkapitel, dels för rättighet att kunna efter ansökan hos domkapitel af detsamma uppföras på förslag till ledig presterlig lägenhet, vare sig konsistoriel eller regal. Enligt af riksdagen 1883 antagen lag upphörde indigenat att vara vilkor för att kunna af församling kallas till fjerde profpredikant i regalt pastorat. H. L. R.

Indigestion (af Lat. nekande in och digerere, smälta mat), oförmåga eller svårighet att vederbörligen smälta (digerera) maten. Indigestion uppkommer i en mage vare sig genom födoämnenas osmältbarhet eller genom för stor qvantitet födoämnen eller genom sjuklighet hos mage eller tarmar, så att digestionsvätskorna äro felaktiga. Den ger sig tillkänna genom tyngd, tryckning och värk i maggropen, magsyra, uppstötningar, äckel, kräkningar, väderspänningar (väderkolik), diarré af osmälta födoämnen (lienteri) m. m. Hvarje särskild form af indigestion måste noga pröfvas, och behandlingen rättas derefter. Jfr Dyspepsi. F. B.

Indigetes dii. Se Consentes dii.

Indigirka, flod i östra Sibirien, upprinner på Aldan-bergen och faller ut genom flere armar i Ishafvet. Längd omkr. 1,400 km.

Indignation (Lat. indignatio), ovilja, harm, förtrytelse. - Indignera (Lat. indignari), väcka förtrytelse.

Indigo (Indicum), ett sedan snart sagdt urminnes tider kändt och användt färgämne, som kan erhållas ur en mängd sins emellan ganska olikartade växter, såsom Isatis tinctoria (fam. Cruciferae), Polygonum tinctorium (fam. Polygoneae) m. fl., men framför allt af arter af det till fam. Papilionaceae hörande slägtet Indigofera, i synnerhet arterna I. tinctoria, anil, argentea och disperma. Dessa Indigofera-arter äro halfbuskar eller örter med trädartad stam, hvars höjd utgör 1-1,5 m. Ursprungligen inhemska i Ostindien, odlas de numera i de flesta tropiska land, i synnerhet Ostindien, Kina, Java, Arabien, Egypten, Senegambien, Vestindien och norra delen af Syd-Amerika. Det är hufvudsakligen i bladen, som färgämnet förefinnes, dock ej färdigbildadt under växtens lif, utan sannolikt i form af ett i och för sig färglöst, lätt sönderdeladt ämne, indikan, som vid fabrikationen af indigo undergår en jäsningsprocess, genom hvilken det sönderfaller i en sockerart (indiglucin) och indigoblått. Indikan, hvilken alltså hör till den klass af kemiska föreningar, som benämnes glykosider, har framstälts ur bladen af vejde (Isatis tinctoria), men förekommer antagligen äfven hos de öfriga indigo-växterna. - Framställningen af färgämnet ur råmaterialet tillgår, alltefter det senares beskaffenhet, på olika sätt å olika produktionsorter. I Bengalen, der beredningen af indigo eger rum i största skala, så att årliga produktionen uppgifves uppgå till öfver 4 mill. kg., är förfaringssättet följande. De på morgonen skördade och till bundtar förenade plantorna föras samma dag till faktoriet

och nedläggas på aftonen i murade bassänger eller kar, omkr. 6 m. i fyrkant och 1 m. djupa. Dessa kar äro anordnade i 2 rader (om 15-20 kar i hvarje), af hvilka den ena ligger omkr. 1 m. högre än den andra. I de öfre karen inläggas växtbundtarna, omkr. 100 stycken i hvarje kar, tätt ordnade invid hvarandra, och belastas med tyngder, så att de pressas tämligen hårdt tillsammans. Vid nattens inbrott påsläppes flodvatten i karen, tills växtbundtarna ligga helt och hållet under vatten. Jäsning inträder nu snart. Följande dag, sedan jäsningen fått fortgå i 9-14 timmar, alltefter temperaturen, aftappas vätskan, som då bör ega en halmgul eller guldgul färg, från de öfre karen till de nedre. I dessa kar sättes vätskan, medan hon ännu är varm, i häftig rörelse (vanligen på det sätt att de nakne arbetarna stiga ned i karen och piska vattnet med bamburör) under 2-3 timmar, hvarvid densamma genom inverkan af luftens syre småningom antager en blekgrön färg. Hon innehåller då indigo uppslammad i form af små flockor, hvilka, då vätskan sedermera lemnas i ro, småningom sjunka till bottnen. Den ofvanstående klara vätskan aftappas, och bottensatsen, som har konsistensen af en tunn välling, pumpas upp i kärl, i hvilka man kokar den för att förhindra efterjäsning, som skulle förstöra färgämnet. Den kokade massan silas genom stora dukar, på hvilka indigon qvarstannar i form af en mörkblå, nästan svart deg. Denna införes i små genomborrade trälådor, invändigt fodrade med väf; i dessa utsattes den för stark pressning, så att större delen af vattnet aflägsnas. Den pressade indigon torkas derefter under 3--5 dagar långsamt och försigtigt i skuggan; hastig torkning (i solen eller på annat sätt) åstadkommer nämligen afgjord försämring af varan. Ungefär 20-30 kg. indigo erhållas i allmänhet från hvart kar för hvarje gång. De bästa sorterna indigo anses komma från Bengalen, Guatemala, Caracas och Egypten. God indigo förekommer i handeln i form af större (prismatiska) eller mindre (oregelbundna) stycken af mörkt violettblå färg, utan lukt eller smak. Brottytan är af jordigt utseende, finkornig, jämn och af matt färg, som vid gnidning (t. ex. med nageln eller annat hårdt föremål) antager en gulröd eller koppar-röd metallglans. God vara är dessutom torr, häftande vid tungan, lucker och lätt, så att den flyter på vatten. Om färgen drager i rödt, så antyder detta en större halt af s. k. extraktivämnen (indigorödt och indigobrunt), som dock i vissa fall kan vara af nytta vid färgning; går åter färgen i ljusblått med dragning mot grått eller grönt, så är varan i allmänhet mycket dålig och förorenad af oorganiska ämnen.

Den förnämsta och vigtigaste beståndsdelen i indigo är det blåa färgämnet, indigoblått, som deri finnes i ganska vexlande mängd alltefter varans större eller mindre godhet. Dessutom finnas i indigo ett limartadt ämne (indigolim), ett brunt ämne, som har svagt sura egenskaper (indigobrunt), ett rödt färgämne (indigorödt) och i vissa sorter äfven en i gula nålar sublimerande kropp (indigogult), allesamman till sina egenskaper föga studerade. För öfrigt