Sida 321
2. Inge (norsk konung)
Inga från Varteig, en qvinna af förnäm börd från Borgesyssel i Norge, var konung Håkan Sverressons älskarinna under dennes vistelse i Sarpsborg 1203. Efter konungens död (1204) födde hon i Heggen i Smålenene sonen Håkan (sedermera konung i Norge 1217-63). Presten Trond, hos hvilken hon vistades, lät af fruktan för baglerna (se d. o.), som vid den tiden hade makten i Viken, hemlighålla gossens födelse; men då denne blifvit tre år gammal, förde han honom jämte modern till Nidaros, hvarest de blefvo väl mottagna af konung Inge Bårdsson och birkebenarna (se d. o.). Då det (1217) blef tal om att välja Håkan till konung, underkastade I. sig, i närvaro af Norges förnämsta höfdingar, jernbörd för att bevisa hans arfsrätt till kronan. O. A. Ö.
Ingalik. Se Kenai-folket.
Ingarö, ö s. v. om Värmdön, i Värmdö skeppslag. Stockholms län, bildar tillsammans med en del af Farstalandet I. kapellförsamling i Värmdö pastorat, Upsala stift, Roslags östra kontrakt. Församlingens areal 7,403 har. 784 innev. (1882). Kapellpredikanten (äfven skollärare) tillsättes vexelvis af konsistorium och egaren till säteriet Beatelund. Kapellet kallas Pilhamns kapell, och denna benämning nyttjas äfven om församlingen.
Ingas graf, grafkummel å Björkö (se d. o.) i Mälaren.
Ingatorp, socken i Jönköpings län, Södra Vedbo härad. Arealen 14,775 har. 2,195 innev. (1882). I. bildar med Bellö ett konsistorielt pastorat af 3:dje kl.. Linköpings stift, Södra Vedbo kontrakt.
Inge, svenska konungar.
1. I. Stenkilsson l. den äldre, konung Stenkil Ragnvaldssons yngre son (hans födelseår är okändt), var liksom sin äldre broder Hallsten vid faderns död (omkr. 1066) för ung för att kunna göra anspråk på riket. Efter någon tids förlopp namnes Hallsten, men icke I., hafva blifvit konung, men inom kort förjagad. Då Hallsten efter omkr. 13 års förlopp åter besteg tronen, blef I. samkonung med honom. I. var en nitisk kristen, men stötte sig derigenom med de hedniske svearna. Då han icke enligt gammal sed ville offra ("blota") för dem på tinget, drefvo de honom bort med stenkastning och togo hans svåger, Blot-Sven (se d. o.), till konung. I. drog sig undan till Vestergötland, öfver hvilket han troligen fortfarande regerade, men återvände efter tre års förlopp till Svealand, dödade Blot-Sven och återtog konungadömet. Det är dock ovisst, om hela landet åter kom under hans spira. Med konung Magnus Barfot i Norge förde han krig, men ingick fred på ett möte i Kunghäll 1101, hvarvid han gaf sin dotter Margareta till hustru åt Magnus. Kristendomen vann spridning i landet under I:s regering, och från påfve Gregorius VII emottog han befallning att påbjuda tiondens erläggande (omkr. 1081). Död omkr. 1110. Enligt Snorre Sturlasson var han den störste, kraftigaste och ståtligaste af de tre konungar (de två andre voro Erik Ejegod i Danmark och Magnus i Norge), som möttes i
Kunghäll. Enligt den gamla konungalängden "styrde han Sverige med mandom och bröt aldrig den lag, som antagen var i hvarje landskap". Han hade en son, Ragnvald (död före fadern och fader till Ingrid, som blef gift först med danske prinsen Henrik Skatelär och sedan med norske konungen Harald Gille), samt tre döttrar: Kristina, gift med ryske storfursten Mstislav och död 1122, Margareta Fridkulla, gift först med Magnus Barfot och sedermera med Nils Svensson, samt Katarina, gift med Erik Ejegods sonson Björn. - 2. I. Hallstensson l. den yngre, den föregåendes brorson, yngre son till Hallsten Stenkilsson, blef efter Inge d. ä:s död, omkr. 1110, samregent med sin broder Filip och efter dennes död, omkr. 1118. ensam konung. De båda bröderna omtalas såsom stilla och fridsamma. Under I:s sista tid företog Sigurd Jorsalafare i Norge ett korståg till Småland (1123). I. blef omkr. 1125 förgifven i Östergötland, och med honom utdog den stenkilska konungaätten på manssidan. Hans enka, Ulfhild, gifte sig sedermera med konung-Sverker d. ä.
Inge, norska konungar.
1. I. Krokrygg, son af konung Harald Gille och drottning Ingrid (svenske konungen Inge d. ä:s sondotter), blef vid faderns död (1136), ehuru knappt två år gammal, vald till konung på Borgarting (södra Norge), under det att trönderna på Frostating korade hans broder Sigurd. En äldre broder, Eystein, som var född i Skotland, kom först sex år derefter till Norge och fick sin andel i riket. Under brödernas minderårighet förde landets mäktigaste höfdingar regeringen; vid I:s sida stod Thjostolf Alesön samt derefter Gregorius Dagssön och Erling Skakke. Sedan Magnus Blinde och Sigurd Slembe, Harald Gilles motkonungar, den sistnämnde tillika hans baneman, fallit i sjöslaget vid Holmengrå (1139), rådde fred i landet under brödernas uppväxt. Sedan slöto sig Sigurd och Eystein tillsammans för att störta den svage och puckelryggige I. från tronen. Men denne stöddes af de ofvannämnde höfdingarna, och i striden mot dem stupade först Sigurd (1155) och derefter Eystein (1157). Deras män fortsatte emellertid fejden samt valde Sigurds son, Håkan Herdebred, till konung. Så länge Gregorius Dagssön stod i spetsen för I:s här. gick det denne väl; men sedan Gregorius fallit (1161), vände sig lyckan. För att hämnas hans död, inlät sig I. några veckor derefter obetänksamt i ett slag på isen utanför Oslo, i hvilket han stupade. Sagorna berömma I. för klokhet, ädelmod, vänsällhet och trofasthet. Det kroppslyte, hvaraf han hade sitt tillnamn, skall han såsom litet barn hafva fått i ett slag mot Sigurd Slembe och Magnus Blinde. Under hans och hans bröders regeringstid upprättades (1152) ärkebiskopsstolen i Nidaros (Trondhjem). O. A. Ö.
2. I., konung öfver baglerna, uppgafs af dem vara son till Sverres motkonung Magnus Erlingsson; men baglernas motståndare, birkebenarna, sade, att han var en dansk och egentligen hette Torgils Tufuskit. I. utsågs till
Källa: Project Runeberg ·
