Sida 748
Justitiedepartementet
händelser i verlden från Ninus, med särskild vigt lagd på skildringen af Macedoniens och diadochväldenas förhållanden. J:s utdrag är sammanträngdt, men utmärker sig genom en viss enkelhet i framställningen och synes hafva blifvit flitigt läst, så att det t. o. m. undanträngt det mera mångsidiga och rikhaltiga originalet. R. Tdh.
Justinus, östromerske kejsare. 1. J. I, illyrisk bondson, kom såsom yngling till Konstantinopel och inträdde i den kejserliga lifvakten, hvars öfverbefälhafvare han slutligen blef. Efter kejsar Anastatius' död utropades J. 518 till hans efterträdare, men var till följd af sin fullkomliga brist på bildning mindre vuxen denna plats. Hvad godt, som under hans regering uträttades, är derför mest att tillskrifva hans qvestor Proclus och hans systerson Justinianus, hvilken han adopterade och fyra månader före sin död, 527, antog till medregent. -- 2. J. II, systerson till Justinianus och gift med en systerdotter till dennes gemål Teodora, efterträdde 565 sin morbroder på tronen och sökte genom att uppoffra dennes tjenare blidka folkets missnöje öfver den tunga beskattning, som medföljt den föregående kraftfulla styrelsen. J. lyckades visserligen stilla de religiösa strider, som uppväckts af en hans frände, men förde i öfrigt en olycklig regering: undersåtarna klagade öfver hårda skattebördor, perserna inträngde i riket, Italien gick förloradt till langobarderna och slaverna härjade Grekland. Sjelf sjuklig, tog han 574 den ädle Tiberius till medkejsare och öfverlät åt denne hela regeringsbördan. Död 578.
Justinus Febronius. Se Hontheim.
Justinus Martyr (J. Martyren), den förste kristne apologeten, föddes omkr. år 100 i Flavia Neapolis (det gamla Sichem i Samarien). Hans fader var hedning af grekisk härkomst. J. egnade sig först åt filosofien, i synnerhet den platonska, men öfvergick snart till kristendomen samt drog derefter omkring och lärde "en kristlig filosofi". På anstiftan af en cynisk filosof, Crescens, led han martyrdöden 166(?). -- J:s förnämsta skrifter, hvilkas äkthet af kritiken är erkänd, äro tvänne försvarsskrifter för kristendomen mot hedendomen (Apologia major och A. minor), båda tillegnade kejsar Antoninus Pius, samt en försvarsskrift för kristendomen mot judendomen (Dialogen med juden Tryfon). Han behåller i sina skrifter mycket af sitt hedniska åskådningssätt. Han är judefientlig samt förstår i allmänhet icke Gamla testamentets lära och åskådning. Sokrates ställer han utan vidare i jämnbredd med Abraham. Åt den menskliga viljan och den egna kraften tillmäter han stor betydelse. Den kristna tron sammanfattar han i tron på Gud, verldens fader, på Kristus, hans son, och på den profetiska anden. Profetiornas uppfyllelse är för honom ett talande bevis för kristendomens sanning. Genom de många citaten ur Nya test. äro J:s arbeten af stort värde såsom vittnesbörd om de nytestamentliga skrifternas ålder, hvarjämte de lemna värdefulla bidrag till kyrkans inre historia under den äldre tiden. J. P.
Justitia, Lat., rättvisa; hos de gamle romarna äfven namn på rättvisans gudinna, hvars hufvud förekommer afbildadt på mynt, liksom den mera allmänt kända Aequitas, billighetens gudinna. -- Den moderna konsten framställer allegoriskt den verldsliga rättvisan såsom en qvinna (vanligen med förbundna ögon) med en våg i den venstra och ett svärd i den högra handen. R. Tdt.
Justitiarie (Med. Lat. justitiarius), en numera ur bruk kommen benämning på den tjensteman i mindre städer, som motsvarade de större städernas borgmästare. Längst behölls benämningen i Vaxholm, men är äfven der numera utbytt mot borgmästaretiteln. Jfr Justitiarius. A. Th. S.
Justitiarius, Med. Lat. 1. I Danmark titel för presidenterna i Höjesteret, Lands-overretten samt Hof- og stadsretten i Köpenhamn och i Köpenhamns Criminal- og politiret. -- 2. I Norge titel för presidenterna i Höjesteret, i Kristiania Stifts-overrets båda afdelningar, i Stiftsoverog Politiretterna samt i Kristiania Byret. -- 3. J. l. Justiciarius, i Sverige en någongång under medeltiden förekommande titel, som troligen i det närmaste motsvarade drots.
Justitieafdelningen af K. M:ts kansli. Se Justitiedepartementet.
Justitieborgmästare, i städer med flere än en borgmästare (f. n. endast Göteborg och Norrköping) den borgmästare, som står i spetsen för rättegångsväsendet i staden. I Stockholm funnos från 1636 fyra borgmästare, af hvilka en justitieborginästare; sedan de öfriges ämbeten under loppet af 1800-talet indragits, det sista 1875, utbyttes s. å. benämningen justitieborgmästare mot borgmästare.
Justitiedepartementet, 1. I vidsträckt mening ett af de sju departement, i hvilka den svenska statsförvaltningen är delad; i inskränktare mening detta departements chef och Justitiedepartementets afdelning af K. M:ts kansli. -- Genom justitiedepartementet beredas och föredragas (enl. k. stadgan d. 16 Maj 1840 och k. kung. d. 19 Nov. 1875) frågor om stiftande, ändring och förklaring af grundlag, af lag till bestämmande af de genom föreningen med Norge uppkomna konstitutionella förhållanden, allmän civil-, kriminal-, kyrkooch sjölag, riddarhusordningen, ansvarighetslag för statsrådets ledamöter äfvensom för riksdagens fullmäktige i banken och riksgäldskontoret samt lagar och författningar, som angå legoaftal mellan husbönder och tjenstehjon, pass eller öfriga till säkerhetspolisen hörande ämnen; vidare handläggning af tryckfrihetsärenden, enligt hvad tryckfrihetsförordningen derom förmår; frågor om medborgarerätt, lejd, nåd i brottmål samt andra dispenser och tillåtelser, hvilka efter allmänna lagen eller dithörande författningar bero på K. M:ts afgörande i statsrådet; inseende öfver lagskipningen och den dertill hörande ordning vid domstolar samt verkställande myndigheter; fångvårdsärenden; sammanfattande af de berättelser, som till hvarje sammanträdande lagtima riksdag aflemnas om hvad uti rikets
Källa: Project Runeberg ·
