Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 7. Hufvudskål - Kaffraria

sig ifrån nominalböjningen, är också deras användning inom satsen en väsentligen annan än den, som man finner hos de fullt utvecklade infinitiverna i de klassiska och moderna språken. De förra kunna nämligen aldrig representera subjektet, och objektet endast för så vidt som de hafva ackusativens form; vanligen brukas de såsom adverbial, merendels i dativ, uttryckande handlingens syfte - en öfver hufvud mycket vanlig funktion hos infinitiven, hvilket visar sig af de s. k. infinitivmärkena i åtskilliga moderna språk, t. ex. Sv. att (= åt) gifva, T. zu geben, Eng. to give etc. I nämnda punkt, liksom i afseende på oförmågan att uttrycka verbets tempus och genus (aktivum, medium, passivum), äro de närmast jämförliga med de Lat. supina ack. factum, abl. factu ("att göra"), endast att dessa i princip kunna bildas af hvarje latinskt verb och blott med detta bestämda stambildnings-suffix (-tu). Från detta, såsom det synes, ursprungliga tillstånd, hvilket i allt väsentligt också intygas af den forn-eranska språkgrenen, har infinitiven på olika sätt utvecklat sig inom de särskilda indo-europeiska språken, öfvervägande med det resultat att densamma på det närmaste anknutits till verbet. Ur den ofvannämnda rikedomen på former med, åtminstone till en del, infinitivens vanliga syntaktiska funktion kunde t. ex. en bestämd kasus af ett visst slags (från verbalroten afledda) nominalstammar utväljas och den så uppkomna ändelsen förallmänligas öfver verbets hela område samt till följd af det bortglömda sammanhanget med nominalflexionen erhålla förmågan att inom satsen uppträda i andra förhållanden (såsom subjekt m. m.) än dem, som betingades af dess etymologiska härkomst. Detta är fallet med den litaviska och slaviska infinitiven på -ti, t. ex. bú-ti, by-ti, "att vara", och den i den yngre forn-indiskan (sanskrit) ensamt brukliga på -tum, t. ex. bhávi-tu-m, "att vara" (af samma rot: indo-europ. bhu). Ännu eftertryckligare framhäfves infinitivens sammanhang med verbet, om dessutom en viss tempus-stam lägges till grund för densamma, såsom det har skett i det germanska grundspråket, der ändelsen -an, lokativ l. dat. en n-stam, fogas till presens-stammen, t. ex. af Got. beran = Sv. (att) bära (presens-stam: bera-). Efter hvad de forn-ariska språken i förening med grekiskan gifva vid handen, funnos troligen redan i grundspråket antydningar till ett sådant bildningssätt. - Den rikaste formella utveckling af infinitiven förete de båda klassiska språken, grekiskan dock i ojämförligt högre grad än latinet. Det förra språket har nämligen, genom afpassad användning af några från grundspråket ärfda, i afseende på verbets tempus och genus indifferenta infinitiv-suffix af det i början karakteriserade slaget, skaffat sig särskilda infinitivformer för hvart och ett af de fyra stamtempora presens, futurum, aoristus (I och II) och perfektum samt detta både i den aktiva (deri inbegripen den aktivt böjda passiv-aoristen) och mediala konjugationen, under det att latinet - naturligtvis oberäknadt sitt supinum och gerundium - har sjelfständiga former endast för pres. och perf. (aor.) akt. samt

för pres. pass. och i öfrigt måste begagna omskrifning med hjelp verb (laturum, latum esse o. s. v.), en utväg, som bl. a. också (med undantag för ett par nybildningar, bland dem Sv. kalla-s) de germanska och romanska språken af olika anledningar nödgats i vidsträckt mån anlita för att i infinitiven uttrycka tempus och passiv betydelse. I nygrekiskan har deremot, märkvärdigt nog, den forna infinitiven helt och hållet försvunnit och ersattes med satsomskrifningar ("att"-satser). En ståndpunkt för sig och efter utseendet den primitivaste af alla - kanske dock att förklara såsom beroende på ett uppgifvande af den i grundspråket påbörjade infinitivbildningen - intaga de keltiska språken, hvilka, åtminstone i sin äldre form (forn-iriska o. s. v.), icke alls synas känna till en infinitiv i den vanliga meningen. De forn-iriska med orätt s. k. infinitiverna äro ingenting annat än (med flere olika afledningssuffix bildade) verbalabstrakta med fullständig böjning (nominativ o. s. v.) och nominal rektion (objektet i genitiv). Infinitivens bruk erbjuder för öfrigt flere intressanta företeelser, t. ex. dess substantivering med artikel i grekiskan, tyskan och de romanska språken, dess användning såsom imperativ m. m. I allmänhet torde kunna sägas, att denna formgrupp i flere afseenden är en af de mera svårtydda; särskildt torde den här ej vidrörda mera språkfilosofiska frågan om den egentliga arten af dess funktion ännu icke vara tillräckligt utredd. Hufvudarbetet på detta område är Jollys "Geschichte des infinitivs im indogermanischen" (1873). O. A. D.

Infimtum, Lat., obegränsadt, obestämdt. Om verbum infinitum se Finitum. - In l. ad infinitum, Lat, i oändlighet. Jfr Infinit.

Infirmitet (af Lat. nekande in och firmus, stark), svaghet, kraftlöshet.

Infix (Lat. infixus, af infigere, infästa), språkv., en ljudgrupp, som insattes inuti en rot för att i en viss riktning närmare bestämma dess betydelse (utvidga roten till stam eller ord). Infigering är i synnerhet utmärkande för de malajiska språken, men annars ej vanlig och särskildt alldeles främmande för bl. a. de indoeuropeiska, ural-altaiska och dravidiska språken. Jfr Prefix och Suffix. Lll.

In flagranti (Lat.; se Flagrant), jur., "på bar gerning", säges en förbrytare träffas, då han ofverraskas vid sjelfva utförandet af brottet. I äldre tider medförde ett sådant förhållande rättsliga verkningar i flere afseenden. Vid många brott egde målseganden i dylika fall en rätt att sjelf hämnas å förbrytaren, hvilken rätt var honom förment under andra förhållanden. Ofta blef ock straffet för brottet betydligt svårare än eljest, hvilket man förklarat dermed att endast utsigten till ett synnerligen strängt straff kunnat antagas skola förmå målseganden att afstå från den sjelfhämd, hvartill omständigheterna här särskildt frestade honom. Då en förbrytare gripits på bar gerning, blef det ej häller fråga om någon rätt för honom att värja sig med ed, utan ansågs han, i fall målseganden besvor förhållandet, utan vidare öfverbevisad om brottet.