Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 7. Hufvudskål - Kaffraria

offentliggjorda "Juli-ordonnanserna". Den första af dessa innehöll, att ingen tidning eller periodisk skrift finge utan särskild, hvar tredje månad förnyad tillåtelse utgifvas, och att ingen bok under 20 tryck-ark finge offentliggöras utan vederbörandes tillstånd; den andra upplöste deputerade-kammaren; den tredje fastställde en ny vallag, genom hvilken de deputerades antal minskades och de högst beskattade erhöllo ett bestämmande inflytande på valen; den fjerde fastställde tiden för valkollegiernas sammanträden, och den femte innehöll åtskilliga utnämningar. Efter tre dagars strid i Paris (27-29 Juli) utropades hertig Ludvig Filip af Orléans till generalståthållare (d. 30 Juli) och, sedan det bourbonska huset förklarats tronen förlustigt samt grunddragen till en ny författning antagits, till fransmännens konung (d. 9 Aug.). Ehuru Juli-revolutionen icke i likhet med den stora franska revolutionen var "aggressiv" emot Europa eller på något sätt direkt störde den europeiska jämnvigten, blef den dock af en stor betydelse för Europa genom det exempel på en framgångsrik revolution, hvilket den gaf andra illa styrda europeiska folk. Exemplet följdes i Kyrkostaten, Modena, Parma, konungariket Sachsen, Braunschweig, Hessen-Kassel, Polen och Belgien.

Juliska alperna, de Karniska alpernas fortsättning mot s. ö. mellan Wurzener Save i n. och Isonzos biflod Idria i s. Genom Predilpasset (1,165 m.) och Isonzo delas de i tvänne grupper, en vestlig, med Monte Kanin (2,582 m.), Monte Maggiore (1,617 m.) och Monte Matajur (1,642 m.), samt en östlig, Terglou-alperna, med det 2,864 m. höga Terglou. Bergen bestå hufvudsakligen af kalksten.

Julita. 1. Socken i Södermanlands län, Oppunda härad. Arealen 17,478 har. 3,162 innev. (1882). J. utgör ett till egaren af Gimmersta patronelt pastorat af 2:dra kl., Strengnäs stift, Oppunda vestra kontrakt. -- 2. (Juleta) l. Säby (Lat. Saba), svenskt munkkloster af cisterciensorden, härstammade i andra led från Citeaux. Konung Karl Sverkersson lär nämligen i början af sin regering (1160) hafva tillåtit munkar i det från Citeaux anlagda Alvastra att uppföra ett nytt kloster vid Viby, ej långt från Sigtuna, hvilken plats jämte några gårdar blifvit åt dem upplåten af en qvinna vid namn Doter och hennes son. Konung Knut Eriksson bekräftade (1167-95) deras besittning af dessa gårdar, men medgaf dem sedermera att förflytta sig till gården Säby i J. socken invid sjön Öljaren, hvarefter klostret kallades vexelvis J. och Säby. Munkarna upptogo konungen i sitt brödraskap och läto honom derigenom komma i åtnjutande af deras förböner, hvaremot han förklarade sig vilja skydda klostret samt skänkte åt detsamma några gårdar jämte fiske i Elfkarleby. Genom bullor, utfärdade af påfvarna Lucius III (1182) och Honorius III (1225), erhöll klostret, liksom hela orden, bekräftelse på sin frihet från tionde till presterskapet, och konung Erik Knutsson lofvade att skydda klostret, liksom hans fader gjort. Äfven den påflige legaten biskop

Vilhelm af Sabina tog klostret med dess underlydande gårdar i sitt särskilda hägn (1248). Genom ett bref af d. 9 Juni 1279 fritog konung Magnus Ladulås munkarna från alla utskylder till konungen med undantag af lidgärd. Den vördnad för klosterstiftelser, som under medeltiden spred sig till folkets djupa led, visade sig verksam i goda gerningar, och äfven detta kloster erhöll en mängd gåfvor, testamenten m. m. Många personer funnos, om hvilka efterverlden icke vet mera än att de riktat klostret emot löfte om munkarnas förböner intill domedag, men bland välgörarna räknas ock hertigarna Erik och Valdemar (d. 1318), upplandslagmannen Birger Perssons hustru Ingeborg (d. 1314) m. fl. lysande personer. Till vår tid bevarade handlingar lemna upplysningar om vid pass 80 gårdar, som varit i klostrets ego. Icke alltid lemnades dess besittning ostörd. Så t. ex hade det kommit till påfven Klemens VI:s vetskap (1347), att innevånarna i Forsby i Österåkers socken med väpnad hand inkräktat en klostret tillhörig skog jämte ängar och fisken samt förjagat klostrets dervarande åbor, hvarför påfven befallde biskopen i Vesterås att derom ransaka och förhjelpa klostret till dess rätt. Äfven förvärfvade munkarna sig gårdar genom köp och byten (en gång emot en mässbok). Aflatsbref utfärdades för att locka folket att besöka klosterkyrkan. Denna måtte en gång hafva brunnit eller på annat sätt råkat i förfall, enär det 1382 omtalas, att en kyrka då högtidligen blifvit invigd. Den bekante aflatskrämaren Marinus de Fregeno tillerkände (1461) klostret rätt att utdela aflat till främjande af den katolska lärans försvar emot turkarna. Tribut erlades till moderklostret i Clairvaux. -- Inemot slutet af 1400-talet kom detta kloster, liksom så många andra, i dåligt rykte. Dess munkar blefvo kallade "drafvelsmän", som så illa skötte sitt kloster, att svinen snart skulle ligga invid högaltaret. Vid ett slagsmål inom klostret råkade en af munkarna, Olaus Magni (1508), att, då han jämte en lekman skulle skilja de kämpande, tilldela den hjelpsamme lekmannen ett misshugg, hvaraf döden följde, men det tilläts munken, genom en kardinalskrifvelse, att fortfarande förrätta altartjenst i klosterkyrkan. Riksföreståndaren Gustaf Eriksson var i början klostret bevågen, väl vetande, att åtskilligt godt kunde derifrån komma, såsom bl. a. rikligt bidrag till den s. k. silfverhjelpen (1523); men uppstigen på tronen, blef han snart vittne till split mellan munkarna och deras abbot Nils. I början synes konungen hafva velat skjuta skulden på den senare, men försäkrade honom sedan om sin vänskap. Då konung Gustaf (1526) gjorde anspråk på Gripsholms gård, erbjöd han dervarande munkar i stället J., "emedan der var ett löst parti och ganska få bröder, som icke voro värde att der födas efter sådant lefverne de förde". Munkarna i Gripsholm hyste dock stora betänkligheter för att sälla sig tillsammans med Juleta-munkarna. Länge behöfde frågan ej dragas ut på tiden. Då de tillintetgjorda klostrens gårdar snart bortförlänades, lemnade konung Gustaf J. till fogden i Nyköping Olof Arvidsson.