Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 7. Hufvudskål - Kaffraria

(Sången om Govinda, d. v. s. Krishna: öfvers. till tyskan af Fr. Rückert, 1837), som skildrar guden Krishnas lif som herde bland herdinnorna. Denna kärleksdikt, som påminner om "Höga visan", har likt denna rönt det ödet att blifva tolkad såsom en mystisk-teologisk allegori. J. författade äfven det retoriska verket Chandraloka.

Jazygien (Magyar. Jaszság), förr ett själfständigt distrikt i Ungern, v. om Teis, numera förenadt med det 1876 bildade komitatet Jasz-Nagy-Kun-Szolnok. Det bebos af jazygerna, hvilka enligt inhemska krönikor skola hafva erhållit detta område under Bela IV:s regering (1235-70), hvaremot latinska historieskrifvare berätta, att i början af 2:dra årh. en skara jazyger, kallade metanastae (omflyttade), blifvit förflyttade till den del af Dacien (nuv. Ungern), som nu kallas J. Jazygerna äro sannolikt ett blandfolk, närmast beslägtadt med kumanerna, och hafva liksom desse för länge sedan antagit det magyariska språket. Deras antal beräknas till 60,000.

Jeaffreson [djäfförsön], John Cordy, engelsk skriftställare, f. 1831, blef 1859 advokat i London. J. har sedan 1854 författat en mängd romaner och kulturhistoriska monografier, bland hvilka må nämnas Olive Blake's good work (1862), Sir Everard's daughter (1863), Not dead yet (1864) samt A book about doctors (1860), A book about lawyers (1866) och A book about the clergy (1870). J. har äfven författat en mycket ansedd skildring af Stephenson, Life of Robert Stephenson (1864).

Jean Charlier [sjang sjarlie]. Se Gerson.

Jean Jacques I [sjang-sjack], kejsare af Haiti. Se Dessalines.

Jeanne d'Albret [sjann-dalbrä]. Se Johanna, drottning af Navarra.

Jeanne d'Arc l. J. Darc [sjann dark], kallad Orleanska jungfrun (Fr. La Pucelle d'Orleans), fransk hjeltinna, föddes omkr. 1412 af fattigt bondfolk i byn Domremy i Champagne, nära gränsen till Lothringen. Vid 13 års ålder började hon se himmelska syner och höra öfverjordiska röster, hälst när klockorna ringde till bön, eller när hon lyssnade till vindens sus i skogen. Ärkeängeln Mikael samt den heliga Katarina och den heliga Margareta uppenbarade sig för henne. De talade vid henne om det stora medlidande, som Frankrikes elände borde ingifva (Frankrike var vid den tiden skådeplats för ett förhärjande krig med engelsmännen), samt om hennes pligt att skynda till dess räddning. Hon företog snart ingenting af vigt, som ej blifvit henne anbefaldt genom dessa uppenbarelser, om hvilkas verklighet hon var förvissad och från hvilka hon hemtade en nästan öfvermensklig kraft. Så kom i början af 1429 underrättelsen att engelsmännen, hvilka redan eröfrat Paris och norra Frankrike, med fruktansvärd makt belägrade Orléans, den förnämsta af de städer, som ännu lydde Frankrikes rättmätige konung, Karl VII. De himmelska röster, som redan länge uppmanat J. att skynda till Frankrikes räddning, lemnade henne nu ingen ro. Lydande deras befallningar begaf hon sig

till den några mil från Domremy belägna staden Vaucouleurs, hvars slottshöfding, Robert de Baudricourt, slutligen gaf vika för hennes enträgna böner samt lät henne, iklädd karldrägt och åtföljd af sex väpnade män, afresa till Chinon, der Karl VII höll sitt hof. Den 9 Mars 1429 fick J. första gången företräde hos konungen, hvilken hon, utan att förut hafva sett honom, genast igenkände och till hvilken hon sade: "Ädle dauphin! himlarnas konung förkunnar Er genom mig, att Ni skall krönas i staden Reims". Karl VII visade sig från denna stund öfvertygad om sanningen af J:s uppenbarelser. Men först underkastades hon en pröfning af universitetets i Poitiers professorer, till hvilka hon sade: "Fören mig till Orléans med så få soldater som hälst, och jag skall göra underverk." Hennes hänförelse ryckte alla med sig. Professorerna afgåfvo ett utlåtande, som innehöll, att konungen ej borde draga i betänkande att mottaga den hjelp, som så enträget erbjöds. Från Poitiers begaf sig J. till Tours, der hon under förberedelserna för tåget till Orléans lät förfärdiga ett standar, som sedan följde henne i alla strider. Den 29 April 1429 höll hon sitt intåg i det belägrade Orléans, och d. 4 Maj skred man till anfall mot Saint Loup, ett af de starka fästningsverk (s. k. bastiljer), som engelsmännen uppfört rundt omkring Orléans. J. deltog icke i detta utfall, utan qvarstannade villrådig i staden. På aftonen lade hon sig att sofva, men väcktes plötsligen af sina himmelska röster, iklädde sig sin rustning, grep sina vapen och sitt standar, kastade sig på en häst och red i fyrsprång till bastiljen Saint Loup. Fransmännen, som efter en misslyckad stormning voro stadda på återtåg, utstötte vid åsynen af henne jubelrop och störtade med den underbara flickan i spetsen ännu en gång mot bastiljen. Anfallet var oemotståndligt, och efter en ursinnig strid var Saint Loup i fransmännens våld, sedan den engelska besättningen blifvit nedhuggen nästan till sista man. Den 6 Maj togs ännu en bastilj, och kl. sex på morgonen den 7 Maj började fransmännen anfallen mot Les Tourelles, den starkaste af de engelska bastiljerna. Fransmännen stormade gång på gång, men förgäfves. Då fattade J. sjelf en stormstege, ställde den mot muren och sprang raskt uppför, men plötsligen såg man henne, träffad af en pil, vackla och derefter falla ned i löpgrafven. Hennes följeslagare buro henne ur stridsvimlet. J., som i början gråtit och jämrat sig, drog nu sjelf leende ut pilen. Sedan hon blifvit förbunden och tillbragt en stund under bön, steg hon åter till häst och skyndade tillbaka till stridsskådeplatsen, der efter 13 timmars strid fransmännens anförare, grefven af Dunois ("Bastarden af Orléans"), just låtit blåsa till reträtt. Men J. gaf genast befallning om stormningens förnyande och störtade med sitt standar i handen fram mot bastiljen. Hennes åsyn injagade en vidskeplig skrämsel hos de uttröttade engelske soldaterna, som för ett par timmar sedan sett henne halfdöd bäras bort och nu trodde hennes återuppståndelse vara ett verk af satan. Les Tourelles togs med storm.