Språkljud

Språkljud, gramm., skulle man i största allmänhet kunna kalla hvarje ljud, som användes såsom språkligt tecken eller uttryck, t. ex. signaler, djurläten o. s. v. Men vanligen förstår man under språkljud de ljud, hvarutaf det menskliga talspråket består. Språkljuden äro ett talspråks enklaste beståndsdelar och frambringas af menniskorösten medelst en enda oförändrad artikulation eller placering af talverktygen. Språkljuden bildas på det sätt att den från lungorna vid utandning framträngande luftströmmen hämmas och derigenom framkallar ett ljud, i vissa fall äfven förbundet med en paus eller fullständig hämning af luftströmmen, nämligen vid bildning af explosivorna p, t, k, b, d, g. Organen for språkljudens bildande äro andningsorganen (mellangärdet, lungorna, luftstrupen) och artikulations- eller resonansorganen (struphufvud, mun- och näshåla). Det är företrädesvis de senare organens sätt att verka, hvartill man har att taga hänsyn vid en klassificering af språkljuden. Artikulationen kan vara förlagd till struphufvudet, till mun- och näshålan eller samtidigt till båda delarna. Om stämbanden i struphufvudet närma sig hvarandra och försättas i vibrationer, uppkommer s. k. stämton. Alltefter som stämbanden vid ljudens bildande sålunda äro försatta i vibration eller ej, blifva dessa respektive tonande och tonlösa. Till de förra höra vokaler, nasaler (m, n), s. k. liqvida (l, r), explosiva medier (b, d, g), spiranterna j och v; till de senare explosiva tenues (k, p, t), spiranterna f, s. För öfrigt är det mun- och näshålan, som äro mest verksamma vid artikulationen. Alltefter som munnen eller näsan uteslutande eller båda samtidigt äro artikulationsställen, blifva språkljuden orala, de flesta svenska språkljud, nasala (resonanter), m, n (ng), nasoorala, t. ex. de franska nasalvokalerna. Munoch näshålan kan antingen tjena till att blott modifiera klangen hos språkljuden eller också att genom större eller mindre hämning gifva det i struphufvudet bildade ljudet en tillsats af ett buller (T. geräusch). Härefter indelas språkljuden i sonorljud och buller- (geräusch-) ljud. Till de förra höra vokaler, nasaler, på sätt och vis äfven tremulanter l. r-ljud och laterala frikativor l. l-ljud (båda dessa slag vanligen sammanfattade under namnet liqvider). Skilnaden mellan vokaler å ena sidan och de öfriga ljuden såsom konsonanter å den andra består deruti att de förra hafva vidare pass, så att deras qvalitet bestämmes af munhålans form, som i hvarje särskildt fall genom vissa bitoner ger stämtonen en bestämd klangfärg. Bullerljuden kunna alltefter sättet för deras bildande, alltefter som hämningen är fullständig eller ej, indelas i explosivor, så kallade, emedan luftens frambrytande genom det fullständiga hindret kan jämföras med en explosion, och frikativor, hvilka bildas derigenom att luftströmmen frampressas genom en smal öppning och åstadkommer en hörbar skrapning mot dess väggar. Till de förra höra p, t, k, b, d, g; till de senare s- och sch-ljuden, f, v, j, vidare t. ex. tyskt ch, franskt j (i je) o. s. v. Nära frikativorna stå laterala frikativor, l-ljuden, som bildas på det sätt att luftströmmen silas fram på båda sidor om tungspetsen, som är fäst någonstädes öfver tänderna (i svenskan äro l-ljuden postdentala), samt tremulanter, r-ljud, som bildas derigenom att en fritt rörlig del, vanligen tungspetsen eller tungspenen, vibrerar. Med afseende på bildningsstället eller kontaktspunkten indelas specielt konsonanterna (äfven hvad rör vokalerna har man delvis samma namn) i läppljud (labialer), vare sig bilabialer, såsom p, b, m, eller dentilabialer: f, v; tungspetsljud (dentaler), med flere underafdelningar, såsom interdentaler: eng. th, postdentaler: t, d, s, l, n m. fl. arter; tungryggljud (vanligen kallade palataler och gutturaler), bland hvilka prepalataler: j, k (i kisse), (tj-ljudet (när det ej uttalas som affrikata) och mediopalataler: g, k, ng (s. k. gutturalt n). En annan indelning i sonanter (sjelfljud) och konsonanter (medljud; ej att förvexla med indelningen vokaler och konsonanter) afser icke ljudens egen qvalitet, utan endast deras funktion i stafvelsebildningen. Sonanter äro sådana ljud, som kunna vara stafvelsebildande, uppbära stafvelsens accent; de äro då stafvelsens kärna, hvarom sedan konsonanterna kunna gruppera sig som bihang. Som sonanter fungera vanligen vokalerna, stundom vissa konsonanter, i synnerhet liqvida och nasaler (l, r, n, m), t. ex. handl, bindr, vattn (skrifna handel, binder, vatten). Som konsonanter fungera vanligen konsonanterna (i deras motsats mot vokalerna), understundom -- specielt såsom komponenter i de s. k. diftongerna -- vissa vokaler, i synnerhet i och u. Bland språkljuden gifves det också sådana, som lämpligen kunna kallas sammansatta, vid hvilkas bildning »organen samtidigt intaga sådana utpräglade ställningar, hvilka eljest hvar för sig äro tillräckliga att karakterisera ett språkljud». Från denna synpunkt äro alla vokaler sammansatta samt vissa svenska. sch-ljuå. Från sådana sammansatta ljud har man att skilja s. k. dubbelljud, bland vokalerna diftonger, bland konsonanterna exempelvis de s. k. affrikatorna (t. ex. tj-ljudet i tjena, ifall det uttalas såsom t + en frikativa). -- De teoretiskt tänkbara språkljudens antal är oändligt. Dock kommer blott ett visst fåtal af dessa möjligheter till användning, ofta dock olika i olika språk. Med afseende på beteckning i skrift skulle man teoretiskt fordra ett tecken åtminstone för hvarje faktiskt förefintligt ljud. Men på grund af den mängd tecken, som i så fall skulle blifva nödvändiga, har man, framförallt i de befintliga gängse alfabeten, men också i de för rent vetenskapligt ändamål uppgjorda transskriptionsalfabeten, sett sig nödgad att använda ett tecken för flere särdeles nära beslägtade språkljud, sammanfattade som en särskild språkljudstyp. Deremot är det naturligtvis rent slöseri och totalt ändamålslöst att för ett språkljud (eller en afgränsad enhetlig typ deraf) använda flere tecken. Svenska riksspråket har gällande beteckningar för följande ljud: a, e, i, o, u, y, å (tecknadt med o och å), ä (tecknadt med e och ä), ö; l, r; m, n, gutturalt n (tecknadt ng, nk); p, b, t, d, k, g, f, v (tecknadt med v, f, fv, hv), s, sch- l. s-ljuden (tecknade med sk[j], stj, sj, sch, ti), j (tecknadt med j, hj, lj, g, gj); (tj-ljudet (när ej affrikata; tecknadt k, kj, tj) samt h; härtill kunna läggas supradentala n, t, d, s, l (tecknade rn, rt, rd, rs, rl). K. F. J.