Inversion (Lat. inversio, ömvändning). 1. Geol. Der berg- eller jordlager varit till den grad och på sådant sätt åverkade af sammantryckande krafter, att de böjts i vågformiga veck, som blifvit ytterligare hopträngda och slutligen helt och hållet omstjälpta, säges en inversion hafva egt rum; lagren sägas vara inverterade. Inverterade lager intaga en omvänd ordningsföljd i förhållande till den ursprungliga, så att de äldre lagren befinnas hvilande på de yngre (se fig. vid I). I Schweiz
finnas storartade inversioner, omfattande hela alp- och bergsträckor. Kristianiatraktens silurbildningar äro flerestädes inverterade, men inom Sverige äro inversioner endast undantagsvis påvisade annat än i jämförelsevis liten skala. -- 2. Krigsv., den ställning, då vid en trupp underafdelningarna stå i annan (vanligen motsatt) ordning än den, som de innehafva vid normaluppställningen. -- 3. Med. Omvändt läge hos ett inre organ (inversio viscerum) i förhållande till kroppens medellinie, så att ett venstersidigt organ ligger till höger eller tvärtom; det förhållande att ett ihåligt organ är vändt ut och in, såsom då lifmodern är omstjälpt (inversio uteri), så att hennes inre yta är vänd utåt. -- 4. Musikt., en i fugor ock andra imitationsformer nyttjad "ömvändning" af ett musikaliskt tema, så att dess stigande intervall blifva fallande och de fallande stigande, t. ex. h c d c i st. f. d c h c o. s. v. -- 5. Retor. Omkastning af ord eller satsdelar så, att de för vinnande af större eftertryck komma att intaga en annan ordning än den af det vanliga språkbruket föreskrifna, t. ex.: "Nattgammal is tro icke!", i st. f. "Tro icke nattgammal is!" Hos romerske författare är ordet stundom liktydigt med ironiskt eller allegoriskt uttryckssätt. 1. E. E. 2. C. O. N. 3. F. B. 4. A. L. 5. A. M. A.