Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Isofoter

Ämne: Isolinjer och spektrallinjer · Fysik, mekanik och instrument

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 20 (1899), sp. 1219 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Isofoter (af Grek. isos, lika, och fos, ljus), linier, som förena de punkter på en yta, hvilka vid gifven belysning hafva samma belysningsintensitet. Vid bestämning af isofoterna utgår man från den satsen att belysningsintensiteten på ett visst gifvet ytelement är proportionel med cosinus för vinkeln mellan ytelementets normal och ljusstrålarnas riktning. Genom att på grund häraf konstruera olika isofoter för en grafiskt gifven yta erhåller man en ledning för riktig färgläggning af ytan. Isofoterna användas ganska mycket, då man på tekniska ritningar vill genom lavering framställa buktiga ytor. — Beslägtade med isofoterna äro isofenger (af Grek. fengos, glans), linier, förenande de punkter på en yta, hvilka vid gifven belysning hafva samma skenbara belysningsintensitet. Vid bestämning af isofengerna inverka derför icke blott den verkliga belysningen utan också vinkeln mellan ytelementet och synriktningen. Isofengernas grafiska konstruktion, som kan vara af nytta, särskildt då man på tekniska ritningar vill genom lavering framställa svagt glänsande ytor, användes dock tämligen sällan, dels på grund af sin besvärlighet, dels emedan den enklare isofotkonstruktionen lemnar tillfyllestgörande resultat. P. H.