Istiden l. glacialperioden, geol., kallas den jämförelsevis unga geologiska tidrymd, under hvilken ett kallare klimat än det nuvarande herskade öfver stora områden af åtminstone norra halfklotets kalla och tempererade zoner. Geologerna antaga, med högsta grad af sannolikhet och med stöd af tydligt iakttagbara fakta, att under istiden hela norra Europa samt en stor del af Nord-Amerika nästan betäcktes af ett ända till tusen eller flere tusen fot mäktigt lager is, inlandsis (se d. o.), i likhet med vår tids Grönland och Spetsbergen. Denna väldiga isbetäckning låg icke stilla, utan rörde sig, under inflytande af tyngdkraften, höjdförhållanden m. m., framåt i vissa riktningar. Hvad särskildt Europa beträffar, torde den skandinaviska halfön hafva utgjort så att säga ett centrum, från hvilket isen utbredde sig eller likasom flödade ut åt skilda håll, från högfjällstrakterna till omgifvande haf och lägre belägna landområden, alltjämt slitande och nötande på sitt underlag, den under föregående tidskeden kanske till betydligt djup vittrade, fasta berggrunden. -- Sannolikt blef en icke ringa del af det svenska landets yta genom istidens storartade glaciala verksamhet bortförd. Mäktiga kalkstens- och skifferlager, tillhörande den siluriska formationen, hafva helt och hållet eller delvis likasom bortsopats; och de partier af till sistnämnda formation hörande bergarter, som förekomma här och der inom landet, utgöra säkerligen endast återstoder af forna, mera utbredda och mäktiga bildningar. I allmänhet torde Sveriges nuvarande ytformer hafva till hufvudsaklig del uppkommit under istiden. Det inom Sveriges alla landskap så allmänt utbredda, af olikartade bergartsfragment bestående, oskiktade gruset, de forna botten- och ytmoränerna (kross-stensgrus, kross-stenslera), samt de afrundade, slätslipade och med refflor eller fåror försedda bergytorna, såväl i fjälltrakterna, ända upp till 1,500 m. höjd, som på låglanden, ända ned till hafskusten, äro lemningar efter och bevis för inlandsisens och glacierernas framfart.
Under tiden för sin största utbredning fyllde inlandsisen sannolikt hela Östersjöbassängen, betäckte Finland, nästan hela europeiska Ryssland, Nord-Tyskland ända nedom Leipzig och Breslau, Danmark, Holland och vestra England. Den stora mängd stenar och block (erratiska block l. flyttblock) af svenska, norska eller finska (åländska) väl igenkänneliga stenarter, som nu träffas utspridda, på ytan och i moränbildningarna, öfver det nord-tyska låglandet, i Syd-Ryssland, östra England och Skotland, blefvo under denna tid förda från sina nordliga hemklyfter af den stora skandinaviska inlandsisen. Detta är en åsigt, som äfven Tysklands geologer, hvilka, i motsats till de svenska, förr antagit blockens transport hafva uteslutande skett på flytande isberg, numera anse vara den enda riktiga. Man har också på senare tider kunnat i Tyskland påvisa verkliga, från norden riktade glacierrefflor. -- Under ett följande skede af istiden minskades det nyssnämnda, genom de skandinaviska blocken nu angifna utbredningsområdet. Inlandsisen drog sig
genom smältning småningom tillbaka från sina sydliga gränser samt inskränktes till den skandinaviska halfön och, inom denna sjelf, slutligen till densammas högfjällsdalar, i form af enstaka glacierer, af hvilka nu endast en ringa återstod finnes qvar inom de högsta fjälltrakterna (se Glacier). Vid denna isens gradvis skeende afsmältning eller tillbakagång qvarlemnades de moräner och stenblock, som den burit på sin yta eller i sig inneslutna (det öfre kross-stensgruset l. ytgruset), och med denna afsmältning sammanfaller troligen också afsättandet af de för Sverige och Finland så utmärkande rullstensåsarna.
Fördelningen mellan haf och land, eller landets höjd i förhållande till de omgifvande hafven, var under istiden icke densamma som den nu är, icke häller lika under hvarje del af denna ofantligt långa tidsperiod. Vid istidens början, eller vid tiden för inlandsisens största utbredning, egde Skandinavien ett högre läge än nu. Sverige var i söder sannolikt landfast med Danmark och Tyskland, och i öster förefanns troligen landförbindelse öfver Ålands haf med Finland samt öfver Öland och Gotland med Östersjöprovinserna. Samtidigt med den totala afsmältningens början, eller mot istidens slut, inträdde en icke obetydlig landsänkning; stora områden af den skandinaviska halfön voro då betäckta af hafvet, och vattenförbindelse förefanns mellan Kattegatt och Östersjön öfver Vänern och Vettern. Under denna landsänkningsperiod invandrade i ofvan nämnda insjöar den ishafsfauna, af hvilken ännu derstädes några få förkrympta djurformer lefva qvar. Vid dåvarande kustlinier uppkastades de samlingar och bankar af marina snäckskal (s. k. snäckgrus, skalbankar), hvilka nu träffas långt in i landet och ända till 150 m. öfver den nuvarande hafsytan, och samtidigt aflagrades, på grundare eller djupare vatten, den massa sand och lerslam, som afsmältningsvatten och glacier-elfvar o. s. v. utförde till hafvet eller hafsvågorna sjelfva bortnötte från de af morängrus m. m. bestående kusterna. De inom mellersta och södra Sveriges slättbygder så allmänt utbredda, flerestädes mycket mäktiga bäddarna af glacialsand och glacial-lera (se d. o.) m. m. blefvo dervid bildade. Uti glacial-leran hafva träffats inbäddade skal af en liten mussla, Yoldia arctica, hvilken numera lefver endast i de nordliga delarna af Ishafvet, en omständighet, hvarigenom tydligt nog angifves beskaffenheten af det haf, som då sköljde Sveriges kuster. En del flyttblock torde dervid också hafva på flytande isberg och glacier-isblock blifvit förda till sina nuvarande platser. Det antages äfven, att Östersjön under någon tid af landsänkningen stått i förbindelse med Norra Ishafvet. -- Sedan landet befunnit sig vid sin lägsta nivå i förhållande till hafsytan, började det småningom intaga sitt nuvarande läge. Klimatet blef mildare under den då inträdande efter-glaciala (postglaciala) tiden, hvilken geologerna afskilja från den rent glaciala istiden, och de postglaciala bildningarna, mosand, åkerlera m. fl., uppstodo. Någon skarp gräns emellan eller hastig öfvergång från glacialtill postglacial-tiden må man dock icke tänka sig. Ännu långt in i den senare var klimatet inom sydligaste Sverige och landen söder derom ej obetydligt kallare än nu, eller ungefär jämförligt med det i nordligaste Sveriges fjälltrakter, hvilket bevisas af A. G. Nathorsts fynd, inom Skåne, Danmark, Belgien, England m. fl. land, af lemningar efter de högnordiska växterna Betula nana, Dryas octopetala m. fl. i så unga bildningar som torfmossarna och deras bottenlager.
Af vissa i Englands jordlager (och äfven i Skåne) iakttagna förhållanden har man trott sig kunna antaga, att under istiden funnits perioder af jämförelsevis mildt klimat, interglaciala perioder, som återigen efterträdts af kallare, under hvilka inlandsisen å nyo framryckt och med sina bottenmoräner (kross-stenslera, jökellera) öfverskridit samt öfvertäckt de redan förut lemnade områdena, å hvilka skiktade leror samt rester efter en högnordisk flora och en sötvattensfauna kunnat påvisas. Huruvida de i Nord-Tyskland, Danmark och sydligaste Sverige förekommande aflagringarna af diluvialsand och diluvial-lera (se d. o.) i allmänhet äro afsätta, innan inlandsisen vid sin första utbredning nådde dessa land, torde ännu icke kunna anses afgjordt. -- Förklaringen af det kalla klimat och den öfverisning, som med istiden l. glacialperioden småningom inträdde, efter det att under närmast föregående geologiska period, den tertiära, t o. m. på Spetsbergen rådt ett nästan tropiskt klimat, har man sökt finna dels i en landhöjning, eller olika fördelning mellan haf och land, samt en förändring af Golfströmmens riktning, dels i rent kosmiska orsaker. Rörande orsaken till sjelfva landhöjningen, eller rättare det vexlande nivåförhållandet mellan land och haf, ett i och för sig fullkomligt bevisadt faktum, råder ännu ingen full visshet. Geologerna hafva i allmänhet förlagt sjelfva rörelsen till den fasta berggrunden (landet) - och att en sådan i mycket stor skala flerestädes egt rum är oomtvistligt. Men måhända hafva de dervid, ända till på sista tiden, alltför mycket förbisett den attraktion, som uppstigande eller sjunkande kontinenter, till- eller aftagande isbetäckningar m. m. utöfvat på omgifvande haf, och hvilken kunnat åstadkomma förändringar i vattenytans jämn vigtsläge. Att förändringarna i allmänhet skett långsamt och utan större hastiga ryck, är mest antagligt. Sveriges kuster äro för närvarande stadda i en långsam höjning.
För studiet af istiden, dess verkningar och derunder bildade jordslag kan Sverige anses såsom ett klassiskt land. Jämte England har Sverige också kanske mera än något annat land arbetat för spridande af kännedom om och en rätt uppfattning af denna närmast yngsta geologiska bildningsperiod och dermed sammanhängande frågor. Vigtiga bidrag äro dervid lemnade af N. G. Sefström, O. M. Torell, A. J. Erdmann, H. A. von Post m. fl. Bland arbeten, som afhandla istiden och istidens aflagringar, de s. k. qvartära bildningarna (se d. o.), må nämnas: J. Geikie: "The great ice-age" (1877),
A. J. Erdmann: "Bidrag till kännedomen om Sveriges qvartära bildningar" (1868), O. M. Torell: "Undersökningar öfver istiden" (1873), A. Penck: "Die vergletscherung der deutschen alpen" (1882) och A. T. Hellands på norska tryckta afhandlingar. E. E.