Italienska befästningsskolan

Italienska befästningsskolan. I början af 16:de årh. utvecklade sig uti Italien en på bastionssystemet (se Fästning) grundad särskild fästningstyp, som karakteriserar den s. k. äldre italienska befästningsskolan, hvilken sedermera genom italienska ingeniörer utbreddes öfver hela Europa. Denna fästningstyp utmärker sig för mycket långa kurtiner, hvilka således utgjorde fästningens hufvudlinier. Bastionerna lades nämligen på kanonskotthålls afstånd från hvarandra och voro mycket små. Flankerna drogos vinkelräta mot kurtinen; den bakre delen af flanken drogs något tillbaka för att bättre skyddas af den främre, något framskjutande delen, som kallades orillon. Den breda och djupa grafven hade både vid ytter- och innerbrant murbeklädnad, som å sistnämnda ställe gick ända upp till bröstvärnets krön. Framför grafven låg en smal betäckt väg med fältvall. Snart vidtogos emellertid åtskilliga förbättringar, hvilka känneteckna den s. k. ny-italienska skolan. Bastionerna gjordes större och lades på handgevärshåll från hvarandra, hvarigenom kurtinerna blefvo betydligt kortare. Framför kurtinen lades en ravelin, för att skydda den under kurtinen liggande poternen, hvarjämte vapenplatser anlades i betäckta vägen för att underlätta utfall. Af framstående skriftställare och byggmästare, som tillhöra dessa skolor, märkas: San Micheli, Tartaglia, Alghisi da Carpi, Paciotto da Urbino, Girolamo Maggi och Jacomo Castriotto. O. A. B.