Italien

Italien (Ital. Italia), konungarike i södra Europa och en af denna verldsdels stormakter.

Läge, storlek och gränser. Hufvudmassan af I. utgöres af den mellersta af södra Europas tre stora halföar, den apenninska, hvilken, ej olik en stöfvel, i form af en långsträckt trapez med bredare landfäste utskjuter i Medelhafvet i sydöstlig riktning mellan Tyrrhenska hafvet i v. och Adriatiska hafvet i ö. Återstoden omfattar alla öarna i och omkring Tyrrhenska hafvet, med undantag af Corsica. Två af dem, Sicilien och Sardinien, hafva en betydlig storlek; de mindre äro Elba, Pontinska öarna, Ischia, Capri, Lipariska och Egadiska öarna. Utom Tyrrhenska hafvet ligga Pantellaria, mellan Sicilien och afrikanska kusten, samt de små Tremiterna, ö. om halfön. Fastlandsdelen sträcker sig mellan 37° 54' 50" och 46° 38' 0" n. br. samt 6° 43' 46" och 17° 14' 41" ö. lgd (fr. Greenw.). Den gränsar i n. v. till Frankrike, i n. till Schweiz och Österrike. Största absoluta längden, 1,225 km., faller på en linie dragen från Mont Blanc till kap S. Maria di Leuca, yttersta spetsen af Apulien; bredden vexlar mellan 150 och 230 km. för den egentliga halfön, men uppgår i n. till 780 km. Kustlinien mäter 3,784,9 km. Konungarikets sammanlagda areal utgör 288,539,8 qvkm., hvaraf halfön upptager 238,457,9 och öarna 50,081,9 qvkm. -- På italienskt område ligger den lilla republiken San Marino, 85,6 qvkm. Af besittningar utom verldsdelen eger I. endast Assab-baj, på kusten af Röda hafvet, 632 qvkm. med 1,193 innev. (1881).

Kusten är på halföns vestra sida mycket mera inskuren och till sin beskaffenhet omvexlande än på den östra. Liguriska hafvet bildar

i n. v. den stora Genua-viken med branta stränder och djupt vatten. Utmed Toscana är kusten låg och sandig samt utanför Arnomynningen fylld af slam. Söder om Elba vidtager Tyrrhenska hafvet med en lång rad af svaga bukter och mestadels låga stränder ända ned till Monte Circello (525 m.) på romerska kusten, hvarefter vikarna blifva djupare, på samma gång som bergen träda ända ut i hafsbandet, såsom i Gaeta-viken och ännu mera i Neapels vik, vid hvars stränder de resa sig amfiteatraliskt och äfven fylla öarna vid dess inlopp. Den bergiga Sorrento-halfön på dess södra sida aflöses vid Salerno-viken af en låg sandstrand ända fram till Punta della Licosa, hvarefter berglandskapet med få afbrott å nyo gör sig gällande ända till södra spetsen af Kalabrien. Policastro- och Eufemiavikarna äro de sista af någon betydenhet på vestra sidan. Från Tyrrhenska hafvet leder det 3 1/2 km. breda Messina-sundet in i Joniska hafvet, mot hvars strand Kalabriens granitberg utsända klippuddarna kap Spartivento, den sydligaste på halfön, Punta di Stilo och kap Rizzuto. Mellan de båda sistnämnda bildas Sqvillace-viken; längre n. ut intränger den största af alla, Taranto-viken, hvilken skapar hålfoten på den "italienska stöfveln", mellan halföarne Kalabrien i v. och Apulien i ö. Dess stränder äro låglända, här och der späckade med laguner. Samma karakter bibehåller den apuliska kusten äfven på andra sidan kap S. Maria di Leuca ända upp i Manfredonia-viken, vid hvars norra strand den brytes af Monte Garganos klippiga halfö, som bär udden Punta della Testa och på ömse sidor har vidsträckta laguner. Den följande kuststräckan ända upp till Rimini utmärker sig genom sin brist på vikar och skarpa uddar. Från Rimini till Po-mynningen möter derefter ett vidsträckt, flackt svämmland med reglerade flodbäddar och mestadels uttorkade träsk. Sjelfva Po-deltat och kusten norr ut äro deremot fyllda af laguner, af hvilka några genom en smal remsa af dyner (lidi) afspärras från hafvet, andra, såsom vid Venezia, stå i öppen förbindelse med detsamma och röna inverkan af ebb och flod. I dessa trakter aflagras ständigt ofantliga massor af flodgyttja, och till följd deraf har stranden på långa sträckor framflyttats miltals ut i hafvet. -- På kusten af Sardinien intränger hafvet med Asinara-viken i n. och Cagliari-viken i s. Sicilien har på norra sidan Castellamare-viken, på den östra den svagare Catania-bukten. Öns sydligaste udde, kap Portio di Palo, går ett godt stycke söder om nordspetsen af Afrika.

Hög- och lågland. De orografiska förhållandena bestämmas hufvudsakligen, ehuru på skilda sätt, af tvänne stora bergskedjor, Alperna och Apenninerna (se dessa ord). Under det de förra endast tjena såsom en naturlig begränsning mot Europas öfriga fastland och med sin hufvudmassa falla inom grannlanden, tillhöra de senare helt och hållet I. och äro genom sin utsträckning af djupt ingripande betydelse för en mängd förhållanden på halfön. En mellanlänk mellan båda bilda Liguriska alperna, hvilka utgå från passet Col di Tenda i Hafsalperna och följa tätt utmed kusten fram till Genua. Vanligen inräknas de i Apenninsystemet, men böra på grund af hela sin byggnad med större skäl hänföras till Alperna. Apenninerna nå i början, då de stryka fram i sydöstlig riktning, ingen betydlig höjd, men sedan bergkammen vikit af mot s., växa de i höjd (deras ansenligaste topp är Gran Sasso, i Abruzzo, 2,991 m.), på samma gång som naturen blir råare och vildare. Den ursprungliga kedjan splittras i pittoreska bergmassor (se Abruzzo) och delar sig slutligen i två armar, hvilka fylla hvar sin af de båda landtungorna vid Taranto-viken. Under sitt lopp genom halfön närmar sig denna väldiga bergsrygg mera den östra än den vestra sidan och sänker sig åt förra hållet utan dalbildning och mycket mera brant än åt v., der sluttningarna äro jämnare och plats lemnas för kustlandskap med rymliga dalar och slätter. Detta förhållande har i alla tider spelat en stor rol vid såväl folkstammarnas fördelning som utbredningen af kultur. Alla större städer, alla mellersta och södra I:s välden och stater, såsom Rom, Etrurien, Normandiska riket o. s. v., hafva uppstått på vestra sidan. Den skiljemur, som Apenninerna rest mellan halföns vestra och östra del, brytes ej af några tvärdalar; de få vägar, som finnas, äro banade af menniskohand och nästan utan undantag truppvägar från de gamle romarnas tid.

Låglandet utgöres förnämligast af Pos flodområde, den stora lombardiska slätten, omfattande 7/8 af allt I:s lågland och belägen mellan Alperna och Apenninerna samt sluttande mot Adriatiska hafvet. På norra sidan är dess gräns mycket styckad, i det stora bergmassor skjuta in på densamma, klufna af djupt inträngande floddalar. Öfverallt smyger sig der den stora alluvialslätten intill foten af det högresta alplandskapet, hvaremot den i s. höjer sig genom en kedja af kullar mot Apenninerna. Mot hafvet öfvergår den i sandiga sumptrakter. Bördig jordmån, rik naturlig tillgång på vatten i förening med ett högt utveckladt kanalsystem, skyddadt läge och gynsamt klimat hafva gjort lombardiska slätten till en af de rikaste trakter i Europa. I:s öfriga lågslätter hafva jämförelsevis ringare utbredning och utgöras egentligen af strandbältena med en och annan utvidgning, t. ex. den gräsrika apuliska slätten på östra kusten. Från Florens utmed Arnos lopp utbreder sig ett särdeles bördigt och väl odladt slättland. Maremmerna, utmed kusten af Toscana, omfatta vidsträckta träsk och äro bekanta genom sin feberalstrande luft (malaria). Campagna di Roma, kring nedre Tiber, är en torr, brunsvedd stepp. De närbelägna Pontinska träsken äro till en del torrlagda. Kustslätten vid Neapels vik, de gamles Campania felix ("Lyckliga" l. "bördiga Kampanien") täflar med de fruktbaraste trakter i verlden. -- I likhet med fastlandet äro de italienska öarna öfvervägande bergiga. Sicilien bildar, med undantag af den vulkaniska regionen, en platåartad fortsättning af Apenninerna, hvilken på öns norra sida höjer sig till en verklig bergsrygg, med toppen Monte Madonia (2,050 m.).

Öns största höjd är vulkanen Etna (3,303 m.). Sardinien genomstrykes från n. till s. af flere bergskedjor, af hvilka en i Punta Bruncu de Spina skjuter upp till 1,922 m. -- I geognostiskt hänseende är I. framförallt märkligt genom sin rikedom på vulkaniska bildningar. Deras centrum ligger i de flegreiska fälten, med den ständigt ångande Vesuvius, Hundgrottan (se d. o.) och solfatarerna vid Puteoli. Utslocknade vulkaner äro Albanobergen, åtskilliga berggrupper i södra Toscana och Euganeerna på den lombardiska slätten. På de Lipariska öarna ligga de oafbrutet verksamma Stromboli och Vulcano, på Sicilien Etna, Europas högsta vulkan, med en mängd parasitkäglor.

Floder och sjöar. Den italienska halföns höjdförhållanden och ringa bredd medgifva endast i n. någon större utveckling af floderna. Mellersta och södra I:s strömmar äro nästan alla korta kustfloder med forsande lopp och derför föga segelbara. Den förnämsta floden är Po (570 km.), hvilken delar den lombardiska slätten i tvänne nästan lika stora delar, blir segelbar vid Turin och faller ut i Adriatiska hafvet genom 15 mynningsarmar, som bilda ett stort delta. Bland Pos många tillflöden, af hvilka de största komma från Alperna, märkas på venstra sidan Dora Riparia, Stura, Dora Baltea, Sesia, Ticino, Adda, Oglio och Mincio, på den högra Tanaro, Trebbia, Panaro och Reno. Något n. om Po och i sitt nedre lopp parallel med denna flod utfaller Adige (378 km.), från Tyrolska alperna. Längst i lagunerna i n. utmynna de kortare Brenta, Piave och Tagliamento. Bland den lombardiska slättens många kanaler märkes Canale bianco, som förenar Po med Adige. Söder om Po är ingen af floderna på östra kusten segelbar. De förnämsta äro Pescara och Metauro, båda från Abruzzo, samt Ofanto, som genomflyter den apuliska slätten och faller ut i Manfredonia-viken. Till Joniska hafvet rinner Bradano. Tyrrhenska hafvet emottager Sele i Salerno-viken, den forsande Volturno och Garigliano i Gaeta-viken samt hufvudfloden på vestra kusten, Tiber (320 km.), som blir segelbar vid Rom och utmynnar med tvänne armar, hvilka omsluta den af skogar och träsk uppfyllda Isola sacra. På toskanska kusten utfaller i s. Ombrone, i n. den segelbara Arno, hvars öfre lopp genom en bifurkation af den lilla floden Chiana står i förbindelse med Tiber. -- Insjöarna ligga företrädesvis samlade utmed Alperna. De största äro Lago maggiore (210,1 qvkm.) samt Lugano- (55,4), Como- (153,6), Iseo- (62) och Garda- (366,1 qvkm.) sjöarna, alla berömda för sin skönhet. Från alla, utom Luganosjön, utgår en segelbar flod, och sjelfva medgifva de genom sitt betydliga djup en obehindrad trafik ända in till foten af de dem omgifvande bergen. I mellersta I. träffas på vestra sidan af Apenninerna en rad af sjöar, hvilka nästan alla äro gamla kratrar, såsom Trasimeno-sjön, Bolsena-, Vico-, Bracciano-, Albano-, Nemi- och Celano-sjöarna, den sistnämnda, som nu är nästan uttorkad, på alla sidor omgifven af berg och utan naturligt aflopp. Några af dem täfla i skönhet med alpsjöarna.

Klimat. Med undantag af sumpmarkerna och de högre bergstrakterna har I. ett mildt klimat, ehuru till följd af den stora utsträckningen från n. till s. betydande olikheter måste förefinnas. Norra I., Po-slätten, som genom Apenninerna utestänges från medelhafsvindarnas mildrande inflytande, har ett fullständigt kontinentalt klimat; snö och is äro der inga sällsyntheter. Skilnaden mellan norra och södra I. framträder skarpast under vintern, då t. ex. medeltemperaturen för Turin visar +1° C., för Messina +12°, hvaremot den under sommaren är på förra stället +22°, på det senare +23°. Medelhafvets inflytande märkes, så snart man kommit öfver Apenninerna. I Nizza är medeltemperaturen under vintern +9,5°, i Neapel +10°; i Rom åter, som ligger ett stycke från hafvet, hinner den ej högre än till +8°. På den varma, mot n. skyddade kusten af Genuaviken, den s. k. "Rivieran", växa oranger, pomeranser och t. o. m. dadelpalmen. Längre mot s., ungefär från 43:dje breddgraden, hafva endast bergstrakterna någon egentlig vinter; snö och is äro så godt som okända på låglandet, oliven och många sydfrukter trifvas förträffligt under bar himmel hela året igenom. Södra Kalabrien och, ännu mera, Sicilien, der t. o. m. bananen mognar, påminna både i klimat och flora om norra Afrika. Regn faller rikligast om hösten (Okt.- Nov.) och mera på vestra kusten än på den östra. Största nederbörden (2,437 mm.) har iakttagits i Tolmesso, n. v, om Udine. Under regnfria månader (Juni-Sept.) uppträder i vattensjuka trakter den fruktade sumpfebern (malaria). Om våren och hösten blåser ofta den brännande sciroccon, stundom under flere veckor. Jordbäfningar hemsöka icke sällan södra I.

Befolkningsförhållanden. Innevånarna, italienare, tillhöra den stora indo-europeiska stammen och till sin hufvudmassa särskildt en af denna stams åtta hufvudgrenar, de italiska folken (se d. o.). Genom invandringar under forn- och medeltiden fick den italiska folkstocken en tillsats af grekiska och arabiska (i söder), keltiska och germanska (i norr) element. Utom I. finnes folk af italiensk nationalitet i Österrike (företrädesvis uti Tyrolen, Istrien, Görz och Gradisca, Trieste och Dalmatien), omkr. 650,000, i Frankrike (Savojen och Nizza), omkr. 150,000, och i Schweiz, omkr. 400,000. På det område, som upptages af det nuvarande konungariket I., utgjorde befolkningen år 1770: 14,689,317, 1871: 26,801,154 och vid sista folkräkningen (d. 31 Dec. 1881) 28,459,451. Folkmängden har följaktligen i det närmaste fördubblats på 110 år och visar särskildt för perioden 1871-81 en årlig tillväxt af 0,6 proc. Folkmängdstätheten utgör i medeltal 99 innev. på hvarje qvkm. Tätast befolkade äro landskapen i n. och v. Minst är befolkningens täthet på Sardinien (29 innev, på qvkm.). Skilnaden mellan stad och landsbygd är uti I. icke så utpräglad som i många andra land. Befolkningen lefver nämligen icke så mycket

sammanträngd i städer och byar, utan mera spridd öfver hela det kultiverade området. De platser, der den förekommer mera hopad (popolazione agglomerata), få namn af centri, och till dessa hänföras äfven de delar af omnejden, som i sitt näringslif af dem närmast bero. Kommunerna sammansättas åter af "centri", och af dessas storlek beror, huruvida de förre få rang af stads- eller landskommuner. Såsom stad räknas officielt hvarje kommun med ett "centrum" af minst 6,000 pers. "agglomererad" befolkning; till landsbygden hänföras alla öfriga. Med fasthållande af denna mera konstgjorda än naturliga skilnad kan man angifva stadsbefolkningen till nära hälften af landsbygdens. -- Antalet ingångna äktenskap är i förhållande till den giftasvuxna ogifta befolkningens storlek mycket betydligt. På 1,000 af hela medelfolkmängden kommo under tiden 1872-80 årligen 7,65 äktenskap. Antalet lefvande födde var under samma tid på 1,000 af medelfolkmängden 36,70 mot 29,78 döde. Af samtlige födde utgjorde de oäkta 7,15 proc. Det ansenliga nativitetsöfverskottet, 6,92 pro mille i årligt genomsnitt, bevisar det italienska folkets stora lifskraft. Jämfördt med de öfriga romanska landen, har I. att uppvisa en ganska stark utvandring (med hufvudsakligen Brasilien och La Plata, dernäst norra Afrika och endast i ringare grad Nord-Amerika till mål), till hvilken förut Lombardiet, Venezia och Piemont, under de senare årtiondena landskapen i södern, Kampanien, Kalabrien och Basilicata, lemnat den största kontingenten. 1876-80 uppgick emellertid emigrantantalet årligen endast till omkr. 30,000, år 1881 till 41,607 pers., medan s. å. antalet utvandrare från Sverige steg öfver 50,000. Nästan hela befolkningen, mer än 99,5 proc., tillhör den romersk-katolska kyrkan. Öfriga trosbekännare äro protestanter (valdenser, evangeliska bröder), omkr. 60,000, i Piemont, Lombardiet, Neapel och på Sicilien: judar, 40,000, mest i Toscana, Piemont, Venezia och Emilien; grekiska katoliker, i Kalabrien, hvilka dock erkänna påfven i Rom, samt några fåtaliga smärre sekter. Liksom i religiöst bildar I. äfven uti språkligt hänseende en enhet, i det italienskan (se Italienska språket), ehuru splittrad i flere dialekter, är herskande öfver hela riket. Undantag härifrån bilda några kretsar af prov. Turin med fransk befolkning, det retoromanska Friuli (Friaul), några tyska snart försvinnande språköar i provinserna Vicenza och Verona, ett par distrikt af Apulien och Kalabrien, som bebos af invandrade albaneser, samt en del af Sardinien (staden Alghero med omgifning), der kataloniskan, en qvarlefva från det spanska väldet, talas af omkr. 7,000 pers. Blandningen med arabiskt blod låter ännu spåra sig såväl på sistnämnda ö som på Sicilien.

Materiel kultur. Näringar, handel och samfärdsmedel. I:s jord utmärker sig i allmänhet för en hög grad af bördighet och täflar på många ställen med de yppigaste trakter i verlden; men man har icke alltid och öfverallt gjort sig de rika hjelpkällorna till godo, och trots bördigheten behöfver I. en ansenlig införsel af spanmål. Värdet af denna öfversteg t. ex. 1876-80 utförselns med omkr. 45 mill. kr. årligen. Den produktiva arealen utgör 85 proc. af hela landets. Åkerbruket, hvartill äro anslagna 37 proc., är utan jämförelse den vigtigaste näringen och sysselsätter 1/3 af befolkningen. Tvänne skilda odlingssystem göra sig gällande. Det "lombardiska", utmärkande för slättlandet i n., omfattar de egentliga sädesslagen (majs, ris, hvete) jämte frukter och grönsaker af många slag samt vin. Jorden skötes i Lombardiet på det mest rationella sätt: hvarje liten fläck tvingas att gifva sin skörd, så att Lombardiet med skäl benämnts "Europas största trädgård". En skuggsida bildar emellertid det allmänna förpaktningsväsendet, hvarigenom den rika afkastningen mindre kommer odlaren till godo än de ofta i städerna bosatta egendomsherrarna. "Terrass-systemet" har sin utbredning på bergsluttningarna i kustlandskapen från Hafsalperna ända ned på Sicilien. Der odlas nästan uteslutande vin, fikon, mandlar och mulbär, längre s. ut oranger, limoner och andra ädla kulturväxter. De neapolitanska provinserna producera emellertid hvete och, utan exempel i någon annan provins, mera än som kräfves för eget behof. Ingenstädes framträder terrasskulturen yppigare än på Albano-bergens sidor. -- Det årliga skördebeloppet af det förnämsta spanmålsslaget, hvete, utgör omkr. 52 mill. hl., af råg och korn tillsammans 5 mill., af hafre öfver 8 mill., af majs 31 mill. hl. Ris odlas hufvudsakligen på den förträffligt vattnade Po-slätten. Risskörden, årligen 500 mill. kg., är till såväl mängd som beskaffenhet den förnämsta i Europa. Potates odlas jämförelsevis obetydligt, bokhvetet är i vissa bergstrakter (prov. Sondrio) af tämligen stor vigt. Inom grönsaksodlingen (baljväxter) intager Piemont främsta rummet. Af spånadsämnena lin och hampa (årlig skörd resp. 12 mill. och 48 mill. kg.) vinnes mer än halfva skörden i Lombardiet och Emilien; i södern (Kalabrien, Sicilien) skördas bomull (15 mill. kg.). Krapp fås i myckenhet från Neapel och ingår i landets utförsel. Tobaksodlingen är statsmonopol, ehuru med vissa lindringar på Sicilien. Skörden uppgår till 3 å 4 mill. kg. -- Vin odlas, om man frånser Sardinien, i hela I. Sin relativt minsta utbredning (0,88 proc. af arealen) har vinodlingen i prov. Grosseto. Alla vinfälten inom riket upptaga 1,870,000 har, med en skörd i årligt genomsnitt af öfver 27 mill. hl. (deraf i Neapel 7 mill., på Sicilien 4 mill.). Afkastningen på hvarje har vexlar mellan 25 (Alessandria) och 8 hl. (Treviso). De berömdaste vinsorterna växa i s., Vino greco och Lacrymae Christi (vid foten af Vesuvius), Syracusa och Marsala (Sicilien). Beredningen af russin (Kalabrien, Sicilien) är mycket gifvande. Af stor betydelse såväl för den inhemska förbrukningen som för utförseln är olivträdet, hvilket växer öfver hela mellersta och södra I. på en areal af 900,000 har. Skörden i olja belöper sig till nära 3,5 mill. hl. årligen, hvaraf större delen kommer från Kalabrien och Apulien. Ett annat vigtigt kulturträd är den ätliga kastanjen, hvilken odlas i alla delar af riket på

en areal af 500,000 har. Skörden anslås till 75 mill. kg., hvaraf Toscana lemnar fjerdedelen. -- Omkr. 18 proc. af rikets areal, eller 5,147,353 har, utgöres af skogsmark; statens skogar upptaga 204,092 har. Med sin hufvudmassa tillhöra de apenninlandskapen, men hafva sin största relativa utbredning på Sardinien. De allmännaste trädslagen äro ek, alm, granatträd, myrten, pinie, mastixträd samt, i de högre bergstrakterna, barrträd. Några af dem lemna ett ypperligt material för skeppsbyggen, möbeltillverkning (stolar från Chiavari) o. s. v., men industrien är fortfarande beroende af främmande träinförsel. Deremot är afkastningen ansenlig af en mängd biprodukter, såsom garfämnen, terpentin, kork, galläpplen, pinienötter, manna och lakritsrot, af hvilka flere ingå i utförseln.

Boskapsskötseln har icke höjt sig öfver medelmåttan. Provinserna Parma, Lucca och Modena hysa de största hjordarna af nötkreatur och äro bekanta för sin omfattande tillverkning af (parmesan-) ost. I Toscana och Neapel hålles den tama buffeln. Under sommaren drifvas hjordarna allmänt upp till Apenninernas fjällbeten. Får af ädel ras träffas endast i Piemont och Lombardiet. Af ull fås årligen 7 mill. kg., men ännu mera måste införas. Hästar och mulåsnor hållas i största antal på Sicilien och Sardinien. För den öfriga kreatursstocken föreligga uppgifter för Febr. 1881, nämligen 4,783,232 nötkreatur, hvaraf 37,170 bufflar, 8,596,108 får, 2,016,307 getter, 1,163,916 svin och 674,246 åsnor. Som en kuriositet må nämnas ett kamelstuteri vid Pisa, hvilket rekryterar en stor del af menagerierna i vår verldsdel. Af den vilda faunan träffas i alptrakterna gemsen, stenbocken och murmeldjuret, i flere skogstrakter vildsvinet, på Sardinien muflon, i s. piggsvinet. Gäster från Afrikas fogelverld äro den purpurfärgade flamingon, bi-ätare och as-gamar. Ormar, ödlor och landsköldpaddor tilltaga i antal mot s., der äfven taranteln och skorpionen äro välbekanta representanter för den lägre djurverlden. -- Silkesodlingen är den största i Europa och öfverträffas i hela verlden endast af Kinas. Den med mulbär planterade ytvidden utgör flere hundra tusen har. Skörden i råsilke har genom sjukdom hos larverna slagit mycket olika ut, år 1872: 3,125,000 kg., 1879: 1,276,000 kg. År 1880 utgjorde den 2,800,000 kg., eller 4/5 af hela Europas. Med undantag af Abruzzo, Basilicata och Sardinien lemna alla provinserna häri sin insats, mest likväl Piemont, Lombardiet och Venezia.

Bergsbruket stod fordom ganska högt, men har i våra dagar, bl. a. till följd af landets brist på stenkol, gått mycket tillbaka. Af mineraliska produkter komma metallerna i andra rummet; det första intages af svaflet, med hvilket råämne I. förser hela verldsdelen. Det mesta svaflet fås från Sicilien och utsändes i marknaden från hamnarna Girgenti, Licata och Catania. Brytningen utgjorde 1877 130,000 tons (å 1,000 kg.) och sysselsatte mer än hälften af hela rikets grufpersonal. Karakteristisk för I. är också den rika förekomsten af marmor. De yppersta sorterna lemna marmorbrotten i de apuanska bergen (Toscana), der arbetsstyrkan uppgår till 6,000 pers., hvilka årligen bringa i dagen 150,000 tons, till ett värde af öfver 9 mill. kr. Egentliga stenkol förekomma i ringa mängd i Aosta-dalen (prov. Turin). Till behofvets fyllande införas årligen från Storbritannien 1 mill. tons. Af fossila brännmaterial eger I. for öfrigt några antracit- och brunkolslager (årlig brytning 120,000 tons) af ringa utsträckning äfvensom torf (95,000 tons), hvilken användes vid den keramiska industrien i de norra provinserna. Af jernmalm (mest på Elba) produceras årligen 250,000 tons, hvaraf endast 45,000 tons nedsmältas i landet. Beredningen af stål är oansenlig, 2,000 tons årligen. Af kopparmalm, eftersökt för sin renhet, bröts 1877 12,000 tons (mest i prov. Belluno), af bly- och zinkmalm (båda rikligast på Sardinien) s. å. resp. 18,000 och 44,000 tons. Qvicksilfver förekommer på några ställen i Toscana och Venezia; dessutom, i ringa mängd, nickel, antimon och mangan. Sammanlagda värdet af de mineraliska produkterna år 1877 utgjorde 39 mill. kr. Antalet arbetare i bergverken var 40,556. -- Hafssalt beredes i stor skala vid kusterna af Sicilien, Sardinien och Elba samt på flere ställen af fastlandet. Utom på de båda förstnämnda öarna är denna handtering statsmonopol. Produktionen utgör 330,000 tons om året. Af underordnad vigt äro saltkällorna vid Volterra (prov. Pisa) och Salsomaggiore (Parma) samt de mineraliska lagren i Kalabrien och på Sicilien, hvilkas samfälda afkastning ej öfverstiger 20,000 tons.

Ett vigtigt rum bland näringarna intager fisket, hvilket sysselsätter 15,000 fartyg och utsträckes ända till de franska och afrikanska kusterna. Adriatiska hafvet är i allmänhet mest gifvande. Fångsten utgöres förnämligast af tonfisk, makrill och sardeller, derjämte af ostron och andra skaldjur samt koraller. Dess årliga afkastning anslås ända till 29 mill. kr. Ensamt vid korallfisket (Bonifacio-sundet, Neapels vik) sysselsättas 900 fartyg, med en besättning af 7,000 man. Handeln med koraller är lifligast i Genua, Livorno och Neapel; förarbetningen sker mest i I. Insjöfisket är i allmänhet försummadt. -- Industriens utveckling har hämmats af den ännu för några årtionden sedan rådande politiska oron på den italienska halfön; men det derefter inträdda lugnet, stadsbefolkningens talrikhet samt italienarnas konstnärliga begåfning och stora tekniska skicklighet äro gynsamma förutsättningar för hennes uppblomstring, till hvilken för öfrigt bidraga den på de flesta områden gällande näringsfriheten och de i de större städerna inrättade handelsoch industrikamrarna, museer för yrkesalster samt högre tekniska skolor. Af hela rikets befolkning hafva omkr. 14 proc. sin sysselsättning vid industrien, hvilken har sitt egentliga hem i de norra provinserna. Den vigtigaste industrigrenen är sidenfabrikationen, hvars hufvudhärd är Lombardiet: 1877 funnos uti I. öfver 2 mill. spindlar och en arbetsstyrka af 200,000 pers., hvaraf kommo på Lombardiet 1 1/2 mill. spindlar, 300 mekaniska väfstolar, öfver 6,000 handväfstolar samt nära

130,000 arbetare. Como och Genua äro de förnämsta platserna för sidenväfveriet, dernäst Rom, Milano och Turin. Af bomull förarbetas årligen (hufvudsakligen, i Piemont, Lombardiet, Ligurien, Kampanien och Venezia) 26 mill. kg., hvaraf mer än hälften produceras inom landet. Vid spinnerierna arbeta 18,000, vid väfverierna 36,000 pers. Produktionen stiger till ett värde af 25 mill. kr., men fyller icke landets behof, utan bomull till 3 gånger så stort belopp måste införas. Ylleindustrien (hufvudsakligen i norra I. samt i Toscana och Kampanien) hemtar sitt råmaterial i den inhemska produktionen (7 mill. kg.) och en lika stor mängd införd vara (från Argentina). Arbetsstyrkan uppgår till 25,000 menniskor. Tillverkningen af linne- och hampartiklar (Lombardiet, Piemont, Emilien) uppskattas i värde till 54 mill. kr., antalet arbetare till 13,000. En särskild gren deraf, repslageriet, afsätter i synnerhet mycket på utlandet. -- Med utbildningen af jernvägsnätet under de sista årtiondena har tillverkningen af maskiner (Genua och trakten deromkring) stigit både i omfattning och godhet samt sysselsätter öfver 15,000 arbetare; produktionsvärdet utgör årligen 26 mill. kr. Införseln från utlandet är dock ännu betydlig. Milano är kändt för sina vagnar; Brescia eger sedan gammalt rykte för sina klingor. Guld- och silfverarbeten (Rom, Milano, Neapel, Genua m. fl.) samt allahanda bronsvaror hafva sedan uråldriga tider åtnjutit stort anseende for sin konstnärliga fulländning. För den keramiska industrien, som sysselsätter öfver 7,000 pers., anslås värdet af den årliga produktionen af lergods, majolika, terracotta och porslin till öfver 7 mill. kr. På det konstnärliga utförandet nedlägges mycken omsorg; exporten är ansenlig. En specialitet för Venezia och det närliggande Murano är de öfver hela jorden spridda glasperlorna (conterie), representerande ett tillverkningsvärde af 5 mill. kr. årligen. För den samfälda glasindustrien, hvari 6,000 arbetare äro verksamma, uppgår det till 12 mill. kr. Hufvudorterna för marmorindustrien äro städerna Carrara, Massa och Serravezza. I Pisa m. fl. ställen förfärdigas fina alabasterarbeten; Rom, Neapel och Florens äro verldsberömda för sina kaméer samt mosaik- och korallarbeten. Den kemiska industriens vigtigaste produkter äro borsyra (från Toscanas laguner), svafvel-, salt- och salpetersyra, vin-sten och en myckenhet konstgjorda gödningsämnen. Papper tillverkas vid mer än 100 fabriker på liguriska kusten. Den verldsberömda halmflätningen är hemma i Toscana (Florens) samt sysselsätter der omkr. 80,000 menniskor. En ganska stor spridning har äfven beredts åt italienska handskar, hvaraf exporten under de sista åren utgjort omkr. 2 1/2 mill. par. Utom den ofvannämnda oljeberedningen af oliver förekommer en icke obetydlig pressning af andra oljefrukter, såsom linfrö, sesam m. fl., hvaraf årligen 11 mill. kg. införas, mest från Indien. Musikaliska instrument tillverkas i alla större städer. Särskildt stråkinstrumenten äro högt värderade; tarmsträngar från Abruzzo äro de yppersta i verlden. -- Af landets näringar drifvas åtskilliga af staten, andra stå i större eller mindre beroende af denne. Statsmonopol är sålunda bl. a. förarbetningen af tobak, hvilken eger rum vid 18 fabriker, med 16,000 arbetare. Under de olika ministerierna stå vidare 47 andra fabriker, med en lika stor arbetsstyrka. Industriella anläggningar, hvilka stå under statens kontroll, äro 6 saliner, 74,803 qvarnar, 2 sockerraffinaderier, 9,583 brännerier, 145 ölbryggerier, 370 mineralvattenfabriker, 30 cikorie- samt 258 krutoch 4 dynamitfabriker.

För handeln intager I. genom sitt läge i Medelhafvet och sin betydliga kustutsträckning en särdeles gynsam ställning, äfven om dessa företräden, genom öppnandet af nya vägar för verldshandeln, icke hafva samma betydelse som fordom. I senare tider hafva äfven jernvägarna öfver Alperna (vid Semmering, Brenner, Mont Cenis och S:t Gotthard) bidragit till sjöfartens minskning. Af införseln under 1866-74 befordrades sålunda i genomsnitt 32 proc. landvägen, under tiden 1875-79 deremot öfver 37 proc. De förnämsta artiklarnas värde (i mill. kr.) i årligt genomsnitt under perioden 1876-81 var 1) i införseln: spanmål (hufvudsakligen hvete) 94, kolonialvaror 69, kreatur och animaliska näringsmedel 55, brännmaterial (stenkol) 30, spånadsämnen (bomull) 124, väfnader etc. 116, ädla metaller 24 mill. kr.; 2) i utförseln: spanmål (ris, majs) 49, vin och andra drycker 24, frukter och frön 44, kreatur etc. 75, mineraliska råämnen (svafvel, marmor, malm) 25, spånadsämnen (lin, hampa och väfnader) 226, papper 22 mill. kr. Den fullständiga handelsbudgeten för 1881 visar följande siffror (i mill. kr.):

Varugrupper. Införsel. Utförsel.

Konsumtionsartiklar .......... 208,8 206,4 Råämnen ...................... 246,2 301,5 Manufakturvaror .............. 189,0 85,1 Öfriga artiklar .............. 315,1 265,5 ------------------ Summa 959,1 858,5.

Lifligast är varubytet med Frankrike, Österrike, Schweiz och Storbritannien. I 1881 års införsel voro dessa land representerade med resp. 263, 158, 27 och 261 mill. kr., i utförseln med 397, 109, 97 och 60 mill. kr. I:s handelsflotta är till sin storlek den femte bland de sjöfarande nationernas; 1881 räknade hon 7,639 segelfartyg, om 895,539 tons, och 176 ångfartyg, om 93,698 tons, samt en bemanning af 176,335 sjömän. I dessa uppgifter ingå icke fiskare-flottan och de i krigstjenst engagerade fartygen. -- Rörelsen i rikets hamnar var 1881 i den internationella sjöfarten: ingående fartyg 16,294, med en drägtighet af 4,781,130 tons; utgående 15,663, med en drägtighet af 4,429,872 tons. En större liflighet visade kustfarten, hvilken sysselsatte 93,751 in- och utgående fartyg, med en totaldrägtighet af 11,525,069 tons. De italienska hamnarna delas i 4 klasser. Till den första höra Genua, Neapel, Livorno, Messina, Palermo, Venezia, Brindisi, Ancona, Cività Vecchia, Cagliari och Chioggia, hvilka alla äro utgångspunkter för vigtiga maritima samfärdslinier. Kostnaderna bestridas till 4/5 af statsmedel. Den andra klassen utgöres af

nödhamnarna (porti di refugio), till antalet 20, hvilka helt och hållet underhållas af staten; den största af dem är Catania. Hamnarna af tredje och fjerde klasserna, till hvilkas omkostnader staten bidrager med hälften, hafva endast lokal betydelse. -- Skeppsbyggeri. Sedan 1867 hafva icke endast varfvens och de nybyggda fartygens antal, utan äfven de senares hela tontal och värde betydligt nedgått. Sålunda byggdes 1867 på 89 värf 642 fartyg (intet öfver 1,000 tons), med en drägtighet af 72,257 tons och ett värde af 16 mill. kr., 1879 på 50 varf 269 fartyg, hvilkas drägtighet var 21,213 tons och värde knappa 4 1/2 mill. kr. Det nationella rederiet visar en liknande tillbakagång. Under tiden 1866-74 kommo i årligt genomsnitt under inhemsk flagga: af införseln 35, af utförseln 48 proc.; 1875-79 deremot resp. 30 och 38 proc. -- Jernvägar började byggas 1839; den snabbaste tillväxten, 3,342 km., faller på decenniet 1865-75. Vid slutet af 1880 utgjorde den trafikerade sträckan 8,713 km.; afkastningen uppgick s. å. till 129,6 mill. kr. Ytterligare en utvidgning af jernvägsnätet förestår under de närmaste 15 åren med icke mindre än 6,000 km., hvartill anslagits öfver 1,200 mill. kr. -- Kanalerna, hvilka hufvudsakligen ligga i norra I., ega en sammanlagd längd af 1,068 km.

Postväsendet räknade år 1880 3,328 byråer, genom hvilka befordrades 166 mill. bref och bref kort, 155 mill. trycksaker och 4 mill. värdeförsändelser. I postsparkassorna, hvilka inrättats efter engelskt mönster och hastigt tillvunnit sig förtroende, insattes år 1879 öfver 24 mill. kr. Telegrafen egde vid slutet af 1881 en linielängd af 26,880 km., utom 175 km. undervattenskablar. Statsbyråernas antal var 1,633, expedierade telegram 6,648,523, hvaraf 5 mill. voro portobelagda. Telegrafverkets inkomster voro 8,6 och utgifter 5,6 mill. kr.

Myntväsendet är ordnadt i enlighet med den latinska konventionen af år 1865. Myntenheten, som benämnes lira, är i värde lika med 1 franc (72 öre) och delas i 100 centesimi. Mått och vigt äro de metriska.

Undervisningsväsendet har länge varit försummadt, och den egentliga folkbildningen står för den skull mycket lågt. Af de 1880 i äktenskap inträdde kunde 46 proc. af männen och 68 proc. af qvinnorna icke underteckna äktenskapskontraktet. Af 100 kontrahenter, utan skilnad till kön, kunde i genomsnitt 57 hvarken läsa eller skrifva. Ytterligheterna bildades af prov. Turin med 16 proc. och Cosenza med 85 proc. Regeringen har dock gjort aktningsvärda bemödanden till okunnighetens afhjelpande, hvilket framgår af en jämförelse mellan de icke läs- och skrifkunniges antal bland de värnpligtige åren 1870 och 1880, utvisande en sänkning från 59 proc. till 49 proc. Förbättringen af undervisningsväsendet har i hög grad möjliggjorts genom indragning af en mängd kloster och konfiskering af dessas egendom. Undervisningsanstalterna tillhöra tre kategorier, af hvilka den första omfattar primäreller folkskolorna. Till dessa hörde 1879 41,108 offentliga och 7,452 privata folkskolor, med tillsammans 2 mill. skolbarn (mot 1 mill. 1862), samt nära 12,000 söndags- och aftonskolor (hvaraf 500 för qvinnor), med 670,000 elever. Den nya lagen af d. 15 Juli 1877 för folkskolorna, hvilka underhållas af kommunerna, stadgar obligatorisk undervisning, men lider af åtskilliga inskränkningar, hvarigenom icke mindre än 746 kommuner (af rikets 8,279), med en folkmängd af tillhopa 2 1/2 mill., äro undandragna densamma. Freqvensen vid folkskolorna, hvilken för riket i dess helhet utgör 7,67 skolbarn på 100 innev., visar ett bestämdt aftagande mot södern. Sekundär-undervisningen omfattade år 1879, utom 102 normalskolor för utbildning af lärarekrafter, dels tekniska skolor till ett antal af 306, dels klassiska, nämligen 344 gymnasier samt 83 kungliga och 31 andra lycéer. Den högre undervisningen har sedan gammalt varit bättre tillgodosedd, och flere af dess anstalter hafva vunnit stor ryktbarhet. Af 17 kungl. universitet är Bolognas det äldsta, från 1119, Neapels, Turins, Pavias och Roms de mest besökta. De öfriga finnas i Catania, Genua, Messina, Padua, Palermo och Pisa, hvart och ett med 4 fakulteter, Cagliari, Modena och Parma med 3, Sassari och Siena med 2 samt Macerata med 1 fakultet. Dertill komma 4 smärre, fria universitet: i Ferrara, Perugia, Camerino och Urbino. Hela antalet inskrifna studenter och åhörare utgjorde år 1879 10,000. Andra lärdomsanstalter af högre rang äro påfliga universitetet Sapienza, studieinstitutet i Florens, tekniska högskolan i Milano, ingeniörskolorna i Turin, Neapel, Rom, Padua, Palermo och Bologna, industrimuséet i Turin, Vetenskapsakademien i Milano, 309 seminarier för katolsk teologi och 2 för luthersk, dessutom 73 tekniska institut, 43 af staten understödda fackskolor, 1 högre handelsskola i Venezia, 26 nautiska skolor, 2 högre landtbruksläroverk (Milano och Portici) samt 16 lägre, skogsinstitutet i Florens, 3 bergsskolor, 22 konstakademier, 267 musikinstitut, krigsskolan, artilleri- och ingeniörhögskolan samt militärakademien i Turin, åtskilliga navigationskolor (Genua, Neapel och Spezia) o. s. v. -- De största offentliga biblioteken finnas i Florens, Neapel, Parma och Turin.

Tidningsväsendet intager uti I. en ganska hög ställning. 1880 utkommo 1,454 tidningar (deraf 149 dagliga) och tidskrifter, af hvilka 560 politiska. I Rom utgafs största antalet politiska dagblad, nämligen 18; dernäst kommo Neapel med 16, Palermo med 13, Milano med 12. Den äldsta af nu utkommande italienska tidningar grundlades 1797, men det allra största antalet (nära 1,200) har börjat utgifvas under de senaste tio åren. S. A. L.

Försvarsväsendet har fått sin nuvarande form genom lagen af d. 29 Juni 1882, som gaf armén en betydlig tillökning, men först om några år kan vara fullständigt genomförd. Konungen är arméns högste befälhafvare, och hans befallningar utfärdas genom krigsministern, som är ansvarig inför parlamentet. I afseende på sin användbarhet består armén af den aktiva armén, mobilmilisen och territorialmilisen. Aktiva armén (l'esercito permanente) utgöres af 10 armékårer med trupper af alla vapen. Infanteriet räknar

24 divisioner (i krigstid 2 på hvarje armékår, i fredstid 3 på fyra armékårer), hvar och en 2 brigader, hvar brigad på 2 regementen, således 96 regementen. Kegementet har 3 bataljoner på 4 kompanier, med 90 man på fredsfot och 225 på krigsfot. Till infanteriet höra vidare 12 bersaglieri-(skarpskytte-)regementen (ett till hvarje armékår och två till förfogande), med liknande sammansättning som linieinfanteriet, samt 6 alpjägareregementen med 20 bataljoner och 72 kompanier (kompaniets fredsstyrka är 120, krigsstyrka 250 man) till bergpassens bevakning och försvar. Kavalleriet består af 22 regementen (11 lancier- och 11 lätta) på 6 sqvadroner (122 hästar i fred, 130 i krig) och en depot, hvartill i krigstid komma 2 ordonnansafdelningar; vid krigsformering delas 2 sqvadroner från hvarje regemente till en infanteridivision, hvarefter regementet med sina återstående 4 sqvadroner ingår i brigad- och möjligen divisions-förband. Utom af 6 territorialkommandon och 14 territorialdirektioner med en talrik artilleristab utgöres artilleriet af 12 fältartilleriregementen om 10 batterier (hvart och ett på 4 kanoner i fred, 8 i krig), 3 trängkompanier (för allmänna trängen) och 1 depot; på krigsfot delas hvarje regemente till en armékår så, att en brigad med 3 batterier kommer på hvarje infanteridivision och en brigad på 4 batterier till armékårens reserver. Vidare höra till artilleriet 2 brigader ridande artilleri på 2 batterier, 5 fästningsartilleriregementen på 12 kompanier och 2 bergsartilleribrigader (förenade med hvar sitt fästningsregemente) på 4 batterier, hvart och ett med 6 kanoner. Ingeniörväsendet innesluter förutom 6 territorialkommandon och 19 territorialdirektioner 4 regementen med olika sammansättning. Härtill komma ytterligare gendarmeriet (carabinieri reali) och, i krig, en depot för hvarje regemente. -- Mobilmilisen, eller andra liniens armé, som först vid krigsutbrott sammandrages och som har till uppgift att lemna besättningstrupper och att i nödfall förstärka fältarmén, består af 48 regementen infanteri, 18 bersaglieribataljoner, 20 alpjägarebataljoner, 13 artilleribrigader på 3 batterier, 32 fästnings- och kustkompanier, 4 bergsbatterier, 8 ingeniörbrigader af olika slag samt 12 sjukvårds- och lika många förplägnings-kompanier, alla truppdelar med liknande sammansättning som vid aktiva armén. Af alla dessa trupper afser man att bilda 12 infanteridivisioner. Till mobilmilisen hör vidare ön Sardiniens uteslutande för eget försvar afsedda milis, som utgöres af 3 infanteriregementen, 1 bersaglieribataljon, 1 sqvadron, 1 artilleribrigad på 2 batterier, 1 ingeniör-kompani o. s. v. -- Territorialmilisen, som hufvudsakligen är afsedd till garnisonstjenst i krigstid, består af 320 bataljoner infanteri, 30 alpjägarebataljoner, 100 fästningsartilleri- och 30 ingeniör-kompanier. - Arméns fredsstyrka beräknas till omkr. 200,000 man och dess krigsstyrka, utom depoter o. s. v., till 930,000 man, nämligen aktiva armén (344 bataljoner, 132 sqvadroner, 1,032 kanoner m. m.) 430,000 man, mobilmilisen 200,000 man och territorialmilisen 300,000 man. -- I afseende på rekryteringen hafva endast mindre vigtiga ändringar blifvit gjorda i rekryteringslagen af d. 30 Dec. 1877. Hvarje krigsduglig italienare är skyldig till krigstjenst från 20:de till och med 39:de lefnadsåret, utan rätt till friköp eller att sätta annan man i sitt ställe. Yngsta åldersklassen delas på grund af lottdragning i tre kategorier, af hvilka den första, hvars styrka årligen bestämmes af parlamentet (nu 76,000 man), inkallas till 3 års tjenst i aktiva armén (22,000 man permitteras dock under tredje året) och derefter tillhör aktiva arméns reserv 5 år, mobilmilisen 4 år och territorialmilisen 7 år. Andra kategorien tillhör aktiva arméns reserv 8 år, mobilmiliseri 4 år och territorialmilisen 7 år. (En del öfvas 2-6 månader, en annan del endast 15 dagar; allt detta manskap tilldelas vid krigsutbrott depoterna). Tredje kategorien, till hvilken före lottdragningen det manskap öfverföres, som på grund af familjeskäl o. dyl. bör komma i åtnjutande af lindring, tillhör territorialarmén alla 19 åren och öfvas endast 15 dagar. Dessutom antagas frivilliga för längre tjenstetid och ett-års-frivilliga. Hela landet är för rekryteringen deladt i 5 regioner och dessutom i 87 militärdistrikt; de sistnämnda ombesörja alla rekryteringsåtgärder. Hvar truppafdelning erhåller sina rekryter från ett militärdistrikt inom hvarje region, på det manskap från landets alla delar må sammanföras i de olika afdelningarna. -- Underofficerare erhållas af manskap, som genomgått de vid alla truppafdelningar inrättade underofficersskolorna, samt af utexaminerade elever från undervisningstrupperna, hvilka, med tvåårig kurs, utgöras af 3 bataljoner, 1 sqvadron, 2 batterier, 1 fästningsartillerikompani och 4 ingeniörplutoner. Underofficerarna skola förbinda sig till aktiv tjenst under sammanlagdt minst 8 år, men kunna efter denna tid qvarblifva i tjenst, högst 9 år. De tjena på hufvudsakligen samma vilkor som soldaterna, men erhålla högre aflöning än desse och dessutom ganska stora förmåner. -- Officerare för infanteriet och kavalleriet erhållas från militärskolan i Modena, för artilleriet och ingeniörväsendet från militärakademien i Turin samt för räkenskapsväsendet från de vid trupperna för detta ändamål inrättade skolorna. För officerarnas vidare utbildning finnas en krigsskola i Turin, en artilleri- och ingeniörhögskola i samma stad, en normal-infanteriskola i Parma och en normal-kavalleriskola i Pinerolo. I de båda sistnämnda, till hvilka äfven underofficerare inkallas, utbildas undervisare i skjutning, gymnastik och ridning. Såsom reservofficerare användas afskedade officerare, ett-års-frivilliga, som genomgått en officerskurs, och underofficerare, som tjenat 12 år i aktiv tjenst. Mobiloch territorial-milisens officerare utgöras af f. d. officerare, reservofficerare och underofficerare, mobilmilisens dessutom af en och annan aktiv regementsofficer. Generalstaben (corpo di stato maggiore) utgör en fristående kår, under en general eller generallöjtnant såsom chef, och räknar 153 officerare, utom 110 kommenderade kaptener och löjtnanter. Generalitetet utgöres

af 142 generalspersoner af olika grader. -- Beväpningen består vid infanteriet af Vetterligevär, med 10,35 mm. kaliber och bakladdningsmekanism enligt regelsystemet, vid det lätta kavalleriet af karbin, enligt samma system, samt vid lanciererna och artilleriet af revolver. Artilleriet har 8,7 cm. kruppska gjutstålsbakladdningskanoner, 8,7 och 7,5 cm. inom landet tillverkade bakladdningskanoner af stålbrons samt 7,5 cm. bergskanoner af sistnämnda slag. Ny materiel med jernlavettage håller på att införas. -- Beklädnad och utredning äro i allmänhet mönstergilla. -- Remonteringen besörjes inom landet af tillfälliga remonteringskommissioner och utom landet af entreprenörer. Alla unga hästar sändas till remontdepoterna (fem till antalet), från hvilka trupperna till största delen erhålla sina hästar. Officerarna sörja sjelfva för sin remontering, men erhålla dock hjelp från statens sida. I krigstid gäller en särskild reqvisitionslag. -- Utbildningen afslutas hvarje år med stora manövrer, i hvilka trupper af 2-3 armékårers styrka deltaga. -- Arméns budget för år 1883 uppgår till 200,5 mill. lire till ordinarie och 45,3 mill. till extra ordinarie utgifter.

Det fasta försvaret, på hvilket uppoffrats betydliga penningesummor, har blifvit förstärkt under de senaste åren. Landgränsen spärras af starka fästen vid alla vägar af vigt, som föra öfver Alperna, och de vigtigaste hamnarna, såsom Venezia med Chioggia, Ancona, Brindisi, Taranto, Messina, Gaeta, Cività Vecchia, Genua och framförallt den stora örlogshamnen Spezia, skyddas af befästningar. I norra Italien finnes sedan de förra oroliga tiderna en mängd fästningar, såsom Alessandria och Casale i vestra delen, den vid Po anlagda fästningsfyrkanten Pavia, Pizzighettone, Cremona och Piacenza, den gamla från krigen med Österrike ryktbara fästningsfyrkanten Peschiera, Yerona, Legnago och Mantua, af hvilka Verona under senaste tiden blifvit utvidgad till en stark modern fästning, samt slutligen Bologna i Emilien förutom flere mindre fästningar. C. O. N.

Krigsflottan bestod d. 1 Jan. 1881 af 42 krigsfartyg (18 pansarskepp, 18 skrufångare och 6 hjulångare), med tillsammans 36,250 nom. hästkrafter, samt 30 transportfartyg, med 4,519 nom. hästkrafter. Ingen stat eger så stora pansarkolosser som den italienska marinens fartyg Duilio, Dandolo och Italia. Under byggnad äro flere pansarfartyg, och krigsflottan skall, enligt en för henne 1877 antagen plan, d. 1 Jan. 1888 utgöras af följande fartyg: 7 pansarskepp af väldigaste konstruktion, 5 äldre pansarfregatter, 7 pansarfregatter och 3 pansarkorvetter för kustförsvar samt 7 rammar af andra klass af nyaste konstruktion, således tillsammans 29 pansarfartyg; vidare 20 fartyg af tredje klass (kanonbåtar, avisoångare), 30 torpedo-, 14 transport- och 12 hamnfartyg. Sjöofficerskåren bestod 1881 af 1 amiral, 4 vice-amiraler, 10 konteramiral, 36 skeppskaptener, 72 fregattkaptener, 202 löjtnanter, 142 underlöjtnanter, 49 ingeniörofficerare, 24 assistenter, 78 mekaniker, 117 sanitetsofficerare och 235 officerare vid kommissariatet. Det egentliga skeppsmanskapet räknade 15,055 man, af hvilka 7,878 voro matroser och 2,162 kanonierer. För kustförsvaret är kusten indelad i 3 departement: Spezia, Neapel och Venezia, och 22 utskrifningsområden. Omkr. 1,800 man inskrifvas årligen i rullorna. Rikets största krigshamn och arsenal är Spezia (öppnad 1876; förut Genua). Två andra finnas, vid Venezia och Neapel; den sistnämnda kommer att förläggas till Taranto.

Med afseende på de kyrkliga förhållandena är, enligt lagen af d. 4 Mars 1848, den romersk-katolska bekännelsen statsreligion; men andra kulter äro i full besittning af fri, offentlig religionsöfning, och den kyrkliga bekännelsen har intet inflytande på utöfvandet af borgerliga och politiska rättigheter. Ehuru påfvens verldsliga makt fråntogs honom 1870, är dock den omständigheten att I. och särskildt Rom är den katolska kyrkans förvaltningscentrum icke utan sin betydelse för nationen. I samma stad, der statens förvaltningsgrenar sammanlöpa, der har ännu den katolska verldens andliga öfverhufvud sitt hof, som 1879 räknade 1,821 pers. -- Antalet biskopsstift uti I. är 265; men enär stundom flere än ett lyda under samma biskop, är antalet biskopar något mindre. Tillsammans med den s. k. patriarken i Venezia finnas 37 metropoliter, som hafva domsrätt ej blott öfver sina egna stift, utan äfven öfver dem, som förvaltas af suffraganbiskopar (till antalet 157). 11 ärkebiskopar och 63 biskopar äro oberoende af metropoliterna och lyda direkt under Heliga stolen. I hvarje stift finnes ett seminarium (stiftsskola), hvilket, för så vidt i detsamma meddelas verldsliga kunskaper, lyder under undervisningsministeriet. Vid inspektionen 1877-78 hade dessa stiftsskolor 17,478 lärjungar, af hvilka endast 3,547 studerade teologi. -- Det enda protestantiska kyrkosamfund, som intager en verkligt historisk ställning uti I., är valdensernas, hvilket begagnade sig af religionsfriheten i det nya konungariket och flyttade ned från sina alpdalar. Utom de 16 kyrkor (med 11,958 medlemmar, 1879), som valdenserna egde, då de 1848 erkändes af konungariket Sardinien, räknade de 1879 39 kyrkor och 32 missionsstationer, spridda öfver hela halfön ända ned till Sicilien, och de underhålla 20-30 elementarskolor. "Den fria italienska kyrkan", grundad 1870 af 23 kyrkor, som förklarade sig oberoende af valdensernas organisation, räknade 1879 36 kyrkor och 35 stationer samt har sedan 1876 en teologisk läroanstalt i Rom. I flere af de större städerna i norra och mellersta I. finnas stora församlingar tillhörande "den fria kristna kyrkan", hvilken anser särskilda prester och kyrkostatistik icke böra tillhöra en kristen församling. Den wesleyanska metodistkyrkan, som sedan 1861 haft missionärer uti I., räknar 43 kyrkor och stationer, med omkr. 1,300 kommunikanter och 800 lärjungar i sina skolor. Mindre utbredning hafva de amerikanska episkopala metodisterna, de amerikanska baptisterna och de engelska baptisterna. Redan 1855 antogs en lag i Sardinien att alla

kloster, hvilkas innevånare ej befattade sig med predikan, undervisning eller sjukvård, samt alla domkapitel vid kollegialkyrkor, som ej utofvade själavård eller som funnos i städer med mindre än 20,000 innev., skulle indragas och deras egendom tillfalla staten. Denna lag utsträcktes sedan småningom till hela italienska halfön och till allt flere andliga stiftelser. Hela den egendom, som på detta sätt t. o. m. 1877 indragits till staten och som lades till "Fondo pel culto", kan anses representera ett kapitalvärde af omkr. 840 mill. lire. Under åren 1867-79 afyttrades från de indragna kyrkogodsen jord till sammanlagdt värde af 425,58 mill. lire.

Författning och förvaltning. I:s författning är densamma som det forna konungariket Sardiniens (af d. 4 Mars 1848) och promulgerades d. 17 Mars 1861. Enligt densamma är I. ett konstitutionelt-monarkiskt rike, som styres af en konung med titeln "af Guds nåde och genom nationens vilja konung af I.". Tronföljden är agnatisk. Konungen, som måste tillhöra romersk-katolska kyrkan, blir myndig vid 18-års ålder. Han utöfvar allena den verkställande makten och delar den lagstiftande med nationens representanter. Han eger börja krig samt sluta fred och fördrag, men måste inhemta representationens samtycke, så vida fördragen innebära utgifter eller förändring af rikets område. Hvarje regeringshandling skall vara undertecknad af konungen och kontrasignerad af en minister. Folkrepresentationen, vanligen kallad parlamentet (parlamente), består af två kamrar (camere): senaten (senato) och deputeradekammaren (camera dei deputati). Senatens medlemmar äro dels sjelfskrifna, nämligen de kungliga prinsarna, dels (40 år fyllde) utsedde af konungen till obegränsadt antal och inom vissa kategorier. Deputeradekammaren är folkvald. För valen är landet indeladt (enl. vallagen af d. 17 Dec. 1860) i valkretsar, hvilka medelst sluten omröstning genom direkta listval välja, alltefter befolkningens storlek, 3-5 representanter för 5 år. Valrätt tillkommer hvarje medborgare, som fyllt 21 år, kan läsa och skrifva samt betalar 19 lire och 80 cent. i direkta skatter till staten och kommunen. Minst en tredjedel af de valberättigade måste infinna sig vid valurnan, för att valet skall vara giltigt. Efter sista valreformen beräknas de valberattigades antal till 2,600,000. Valbarhet är bunden, vid samma vilkor som valrätt och fyllda 30 år; valbare äro likväl ej prester och af staten aflönade ämbetsmän, med undantag för ministrar, statsråd och vissa andra högre civil- och militärpersoner samt ordinarie professorer. Deputerad, som erhåller ett ämbete, måste underkasta sig omval. Folkrepresentanterna åtnjuta intet arvode. Konungen sammankallar årligen parlamentet; han eger rätt att upplösa deputeradekammaren. Senatens president utnämnes af konungen, hvaremot deputeradekammaren sjelf utser sin president. Motion kan väckas i hvilkendera kammaren som hälst, så framt hon ej rör finanserna, då hon först måste framställas i deputeradekammaren. Endast denna kammare eger väcka åtal mot ministrarna; senaten dömer dem. -- Förvaltningen är bildad efter mönstret af den franska. Högsta statsförvaltningen är delad mellan 9 ministerier: inrikes-, utrikes-, undervisnings-, finans- och skattkammare-, krigs-, sjöministerierna, ministeriet för benådnings-, justitie- och kultusärenden, ministeriet för allmänna arbeten samt ministeriet för åkerbruk, industri och handel. Ministrarna, af hvilka en är konseljpresident, till- och afsättas af konungen, hafva rätt att bevista öfverläggningarna i kamrarna och äro inför dem ansvarige. Jämte ministerrådet finnes ett konsultativt och i vissa administrativa frågor dömande "statsråd" (motsv. det franska "conseil d'état"), bestående af en president, 3 vicepresidenter och 24 statsråd. -- För landtregeringen är I. indeladt i 69 provinser, hvilkas underafdelningar äro circondari (i Mantua och Venezia kallade distretti), mandamenti (af betydelse endast för lagskipningen) och communi. Provinsen styres af en prefekt (prefetto), som vid sin sida har ett prefekturråd af 3-5 medlemmar, hvarje circondaro af en underprefekt (circondari och distretti, i hvilkas hufvudstäder prefekterna bo, förvaltas direkt af dem). I kommunerna fungerar kommunalnämndens ordförande (sindaco) äfven såsom statstjensteman. Enligt 1865 års provins- och kommunalförfattning finnes i I. en vidsträckt sjelfstyrelse. Provinsens angelägenheter handhafvas af ett på 5 år valdt provinsråd om 20-60 medlemmar, hvilket i regeln sammanträder en gång om året, och hvilket har ungefär samma befogenhet som det svenska landstinget. Det utser inom sig ett utskott (deputazione provinciale) af 6-10 medlemmar, hvilket under prefektens ordförandeskap sköter de löpande ärendena under tiden mellan provinsrådets sammankomster. Inom hvarje kommun utses för en tid af 5 år en representation (consiglio communale) på 15-80 personer, alltefter folkmängden, och denna väljer inom sig en giunta municipale (motsv. svenska kommunalnämnden), bestående af den af konungen utsedde sindaco, som är ordförande, och högst 10 medlemmar. -- I:s hufvudstad är sedan 1871 Rom. - Liksom förvaltningen äro lagarna och lagskipningen uti I. bildade efter franska mönster. Gällande lagar äro 1859 års strafflag (omarbetad 1865), 1865 års civillag, civil och kriminal processordning och handelsordning samt 1869 års strafflagar för armén och flottan. Lägsta rättegångsinstansen är freds- l. förlikningsdomaren (conciliatore), hvilken skall i främsta rummet söka förlika tvistemål och eger domsrätt i mål rörande mindre värde än 30 lire. De egentliga domstolarna äro: pretorerna (för både civil- och brottmål), civil- och korrektions-tribunalen, assis-domstolarna, vid hvilka jury användes (för brott och pressförbrytelser), appellationsdomstolarna samt kassationsdomstolarna i Rom, Turin, Florens, Neapel och Palermo.

Budgeten för finansåret 1882 upptog statsinkomsterna till 2,197,904,028 lire (hvaraf grundskatt 125,8 mill., inkomstskatt 192,5 mill., tullafgifter 143,4 mill., salt- och tobaksmonopol 190,5 mill., accis 78,3 mill., inkomster af lotteri 72,5 mill., post-, telegraf- och jernvägstrafikmedel

95 mill. samt nya lån 668 mill.) och statsutgifterna till 2,179,403,868 lire (hvaraf till skattkammarministeriet 1,426,7 mill., finansministeriet 135,5. mill., justitie- och kultusministeriet 28,7 mill., utrikesministeriet 6,6 mill., undervisningsministeriet 29,2 mill., inrikesministeriet 59,5 mill., ministeriet för allmänna arbeten 208 mill., krigsministeriet 225,3 mill., marinministeriet 49,7 mill. samt åkerbruks-, industri- och handelsministeriet 10 mill.). -- Statsskulden har sedan konungariket I:s bildande, 1861, då den uppgick till 3,131 mill. lire, mer är tredubblats, men förtroendet till de italienska papperen har likväl vuxit, sedan tvångskursen afskaffades (1881). Räntor och amorteringar på statsskulden uppgingo 1882 till 522,570,229 lire, nämligen 433,6 mill. för den konsoliderade skulden (allra största delen löpande med 5 proc.), räntan till påfliga stolen 3,2 mill., räntor på öfriga, icke till den löpande skulden hörande lån 74,9 mill. och på den löpande skulden 10,75 mill. -- Kommunernas inkomster och utgifter utgjorde 1874 397,8 mill. samt skulder 535,1 mill.; provinsernas inkomster och utgifter s. å. 83,8 mill. och skulder 56,4 mill.

I:s vapen är ett bredt silfverkors i rödt fält, omgifvet af Annunciataordens kedja samt en gyllne eklöfs- och lagerkrans. -- De italienska nationalfärgerna äro grönt, hvitt och rödt. Flaggor och fanor bära dessa i vertikala fält, det mellersta försedt med ett hvitt kors på röd sköld. -- I. har fem ordnar: Annunciataorden, den förnämsta, S. Mauritiusoch Lazarus-orden, Savojiska militärförtjenstorden, Savojiska civilförtjenstorden och Italienska kronorden. De fyra förstnämnda äro ursprungligen kungliga sardinska ordnar; endast den sista har stiftats (1868), sedan I. blef en enhet.

Historia. Gamla tiden. I. en del af romerska riket (till 476 e. Kr.). Det är ett icke osannolikt antagande, att I:s äldsta befolkning utgjordes af japyger (se d. o.), efter hvilka funnits minnesmärken i södra I. Redan i den förhistoriska tiden beboddes emellertid hela mellersta och norra I. af italiska folk (se d. o.), hvilka tillhörde den indo-europeiska språkstammen och voro delade i tvänne grenar, den latinska (söder om Tibern till de volskiska bergen samt troligen äfven i Kampanien) och den umbrisk-sabelliska (I. norr om Tibern). Norr ifrån invandrade sedermera etruskerna (se d. o.), undanträngde umbrerna från trakterna på ömse sidor om Po samt slogo sig ned företrädesvis i det efter dem benämnda landskapet Etrurien. I nordöstra I. bodde illyriska stammar (se Illyriska folk), i nord-vestra liguriska. I en senare tid nedsatte sig grekiska nybyggare i sydöstra I. (och på Sicilien) till så stort antal, att landet erhöll namnet Graecia magna (Stor-Grekland). Omkr. 400 f. Kr. trängde galler öfver Alperna och kufvade eller fördrefvo etruskerna ifrån nejderna kring Po, hvarefter det af dem intagna landet, kallades Gallia cisalpina. I. var i äldre tider söndradt i en mängd stater och statsförbund, hvilkas historia är höljd i dunkel, men efter hand lyckades den af latinerna vid Tiber anlagda staden Rom att efter hårda strider underkufva först sina stamfränder, sedan de öfriga folken, så att 266 f. Kr. hela halfön till de små gränsströmmarna i norr, Macra och Rubico, var förenad under dess välde. Såsom vinst af det första puniska kriget (264-241 f. Kr.) fick Rom Sicilien, och några år derefter eröfrade det Sardinien (239) och Corsica (238 f. Kr.). I:s politiska enhet erhöll ett uttryck i namnet Italia, som ursprungligen betecknade endast Kalabrien, men sedermera hela halfön till Rubico och Macra. Småningom utbredde sig romerskt språk och romerska seder öfver hela I., hvars fullständiga romanisering romarna sjelfve erkände genom att åren 90 och 89 f. Kr. förläna romersk medborgarerätt åt alla (det egentliga) I:s innebyggare. 222 f. Kr. eröfrades Gallia cisalpina af Rom, men behandlades såsom provins; dess innevånare fingo först under Caracalla (211-217 e. Kr.), på samma gång som de öfriga provinserna, romersk medborgarerätt. I:s historia under gamla tiden är på det närmaste förenad med Romerska rikets (se Rom) och efter dettas delning, 395 e. Kr., med den vestra delen deraf, det Vestromerska rikets (se d. o.).

Medeltiden. Då Vestromerska riket 476 föll för de germanska legotruppernas vapen, blef deras anförare, Odovakar, I:s konung, men han störtades redan 493 af östgoternas konung, Teoderik den store, hvilken gjorde I. till hufvudland i det östgotiska riket (493-553). Liksom Odovakars folk bemäktigade östgoterna sig 1/3 af I:s jord; sida om sida med dem, men vidt skilda från dem genom börd, lagar, seder och religion (östgoterna voro arianer) bodde romarna. De skarpa motsatserna mellan de båda folken inneburo frön till östgotiska rikets fall, och redan 553 blef I. ett lydland under Östromerska l. Bysantinska riket, hvarefter östgoterna antingen utvandrade eller sammansmälte med romarna. Ett nytt och betydligare germanskt element ingick i I:s befolkning med langobarderna (568-774), hvilka 568 inryckte uti I., eröfrade norra delen af halfön (som efter eröfrarna fick namnet Lombardiet) samt grundade i mellersta och södra delarna af I. hertigdömena Benevent och Spoleto, hvarefter kejsaren i Bysans hade i behåll af I. blott några spridda områden, nämligen Exarkatet (se Exark) samt Corsica, Sardinien och Sicilien. Langobarderna, hvilka troligen tillegnade sig eganderätten till all jord, införde germanska rättssedvänjor i I., men öfvergåfvo den arianska läran och antogo den katolska. De infödde romarna hatade emellertid icke de eröfringslystne langobarderna mera än de snikne och irrlärige bysantinerna, och i spetsen för det nationella romerska partiet trädde den romerske biskopen l. påfven, hvilken för egen del ville draga vinst af främlingarnas strid om väldet öfver I. I bildstriden bröt påfven öppet med kejsar Leo III (717-41); men när den langobardiske konungen Liutbrand (712- 42) sökte fördrifva bysantinerna ur I., understödde påfven hertigarna af Benevent och Spoleto, då de gjorde uppror mot Liutbrand, och för att

hejda langobardkonungen Aistulfs (749-56) inkräktningslystnad kallade han till I. frankernas konung Pipin. Denne eröfrade 755 från langobarderna hvad som återstod af Exarkatet, näml. Romagna och Pentapolis, hvilka de kort förut fråntagit bysantinerna, samt skänkte dessa områden till påfven. Genom denna gåfva lades grunden till Kyrkostaten och påfvarnas verldsliga makt. Karl den store eröfrade det langobardiska riket 774 och lät 800 kröna sig till romersk kejsare. Då 843 hans välde delades, kom I. och den med besittningen af detta land förenade kejsaretiteln till hans sonson Lothar. 855, vid delningen af Lothars rike, tillföll det hans äldste son, Ludvig II, och vid dennes död (875) Karl den skallige i Frankrike. Sedan hans brorson Karl den tjocke, som 881 krönts till romersk kejsare, dött (888), blef I. ett trätofrö mellan olika tronpretendenter, af hvilka hertigarna af Friaul och Ivrea voro de märkligaste. 962 förenades I. med Tyskland, då den tyske konungen Otto I lät i Rom kröna sig till kejsare, och från denna tid ansågos kejsarekronan och I:s konungakrona tillkomma endast Tysklands konung. Sitt välde förmådde dock icke Tysklands konungar utsträcka öfver södra I., der bysantiner och långobarder fortfarande kämpade med hvarandra. Bysantinernas välde hade redan minskats med Sicilien, som efter långvariga strider (822-965) eröfrats af araberna, och hvarest arabisk kultur då fick fotfäste. På ruinerna af det bysantinska väldet uti I. grundade slutligen normanderna under Robert Guiscard i slutet af 11:te årh. hertigdömet Apulien och Kalabrien, medan hans broder Roger eröfrade Sicilien. 1127 förenades de normandiska besittningarna i I. till konungariket Sicilien. Endast med gensträfvighet fördrogs emellertid det tyska väldet i norra och mellersta I. af de omsider med hvarandra tämligen sammansmälta langobarderna och romarna; liksom förr trädde påfvarna i spetsen för den nationella oppositionen, emedan de derigenom kunde utvidga sin makt. I norra I. uppstod efter hand en mängd stadsrepubliker, bland hvilka Venezia, Milano, Pisa, Genua och Florens blefvo de mäktigaste och i förtröstan på sina rikedomar (I. hade genom korstågen blifvit Europas förnämsta handlande land och medelpunkt för penningerörelsen), sina murar och påfvens hjelp föga aktade den kejserliga öfverhögheten. Förgäfves sökte kejsar Fredrik Barbarossa (1152-90) kufva de lombardiska städerna. I mellersta I. gjorde sig påfven oberoende af kejsarens öfverhöghet. Visserligen lyckades den hohenstaufenska kejsareätten att genom giftermål 1189 förvärfva konungariket Sicilien, men det blef 1266 ett byte för hertig Karl af Anjou. 1302 delades riket, efter ett 20-årigt krig, så, att Karls son Karl II fick konungariket Neapel och Fredrik af Aragonien ön Sicilien såsom konungarike. Vid kejsar Fredrik II:s död (1250) var det slut med de tyske konungarnas makt i I.: endast Milano erkände fortfarande deras öfverhöghet. Om än åtskilliga tyske konungar efter honom lyckades blifva krönte till kejsare, vunno de dermed ingen makt. I. hade sålunda frigjort sig från utländskt herravälde, men blef i stället rof för strider mellan de stater, i hvilka det var deladt, och för partifejder i staternas inre mellan guelfer och ghibelliner (se d. o.), mellan folkpartiet och usurpatorer eller mellan makttäflande familjer. I:s politiska historia under 1300- och 1400-talen bär karakteren af ett allas krig mot alla. Midt under detta sorgliga politiska tillstånd blomstrade industri och handel, literatur och konst, och I:s folk började för första gången sedan romareväldets dagar i andligt afseende känna sig såsom ett. En nationalpoesi uppstod på talspråket (lingua volgare).

Nya tiden. 1. I., den europeiska politikens medelpunkt. I:s rikedomar och politiska vanmakt lockade vid den nyare tidens början de mäktiga grannstaterna Frankrike och Spanien att der söka ett lätt förvärfvadt byte, och derigenom blef I. för en tid den europeiska politikens medelpunkt. 1494 eröfrade Karl VIII af Frankrike Neapel, der en aragonisk furstelinie regerade sedan 1435, men han måste redan 1495 lemna sin eröfring, dertill nödgad af ett förbund till främlingarnas fördrifvande. Hans efterträdare, Ludvig XII, vände sig först mot det i länsförhållande till Tyska riket stående hertigdömet Milano, hvilket efter en kort strid föll i hans händer 1499, samt derefter, i förbund med Ferdinand den katolske af Aragonien, mot Neapel; men knappt var landet eröfradt, 1501, förrän segervinnarna råkade i tvist om delningen af rofvet. Slutet på striden blef att Ferdinand 1503 ensam behöll Neapel. I förbund med påfven, kejsaren och Ferdinand anföll Ludvig XII 1508 Venezia; och han skulle hafva lagt äfven detta land under sin spira, om icke påfven och Ferdinand svikit honom samt med Venezia ingått "heliga ligan" (1511), hvars mål var fransmännens fördrifvande ur I. Detta mål vanns äfven 1513, hvarvid Milano åter kom i hertigliga ätten Sforzas ego. Ludvigs efterträdare, Frans I, lyckades dock 1515 genom slaget vid Marignano komina i besittning af Milano. Men under krigen med Karl V, Spaniens och Tysklands mäktige herskare, förlorade han Milano, som kejsaren förlänade åt sin son Filip. Vid den habsburgska monarkiens delning (1556) blefvo både Neapel och Milano spanska besittningar, och spanskt inflytande blef förherskande i I. under den följande tiden. Äfven i andra afseenden undergick I:s karta under 1500-talet förändringar. Florens, som 1530 blef ärftligt hertigdöme i Mediceernas slägt, utvidgade 1555 sitt område med Siena och förvandlades 1569 till storhertigdömet Toscana. På I:s norra gräns uppstod hertigdömet Savojen, till hvilket hörde de ännu icke såsom italienska ansedda provinserna Savojen, Nizza och Pays de Vaud. Kyrkostaten nådde under 1500-talet sin största utsträckning. Deremot gick Genuas och Venezias makt tillbaka, sedan för verldshandeln öppnats nya vägar. Ej häller kunde Modena, Mantua och Parma spela någon betydande rol. Under 1600-talet var I. befriadt från krig, med undantag af ett angående tronföljden i Mantua (1627-31), men 1700-talet förde det åter midt

in i de politiska striderna. I det spanska arfföljdskriget (1701-13), som ledde till spanska monarkiens delning, erhöll Österrike Neapel, Sardinien, Milano och Stati degli presidi (se d. o.); Savojen åter Monferrato och Sicilien, hvilket det dock 1720 måste lemna till Österrike mot erhållande af ön Sardinien, hvarefter den savojiska monarkien bar titeln konungariket Sardinien (1720-1861). Spanska konungahusets försök att återförvärfva de italienska bilanden i form af sekundogeniturer kröntes så till vida med framgång, att Österrike 1735 till spanske konungen Filip V:s son Karl afträdde Neapel, Sicilien samt Elba och Stati degli presidi, och att en annan Filip V:s son, Filip, 1748 erhöll till sekundogenitur Parma, Piacenza och Guastalla. För samma ändamål tog Österrike det genom hertigliga husets utslocknande 1737 lediga Toscana. Dessutom var Österrike fortfarande i besittning af Milano (Lombardiet). -- Den franska revolutionens krig omstörtade de italienska staterna. Frankrike tvang Sardinien att afstå Savojen och Nizza (1796) samt bildade 1797 af österrikiska besittningarna i Lombardiet, Modena, de påfliga landen Bologna, Ferrara och Romagna samt af Venezia vester om Adige den Cisalpinska republiken eller, såsom den från 1802 till sin upplösning, 1805, kallades, Italienska republiken. Återstoden af Venezias italienska område lemnades s. å. till Österrike. Genua förvandlades till Liguriska republiken (1797 -1805), Kyrkostaten till Romerska republiken (1798) och Neapel för en kort tid af året 1799 till Parthenopeiska republiken. Året förut bemäktigade sig Frankrike Sardiniens återstående besittningar på fastlandet, och 1801 utsträckte det sitt välde öfver Parma, hvaremot hertigen af Parma erhöll Toscana såsom ett konungarike Etrurien (1801-08). 1805 förändrades italienska republiken till konungariket Italien, som med Eugène Beauharnais såsom vicekonung förenades i personalunion med Frankrike och s. å. utvidgades med österrikiska delen af Venezia. Samma år införlifvades Ligurien med Frankrike, och af Piombino samt Lucca bildades ett franskt lyd-furstendöme. Två nya lyd-furstendömen, Benevent och Pontecorvo, upprättades följande år af Napoleon. 1806 utropades Napoleons broder Josef till konung af Neapel och efterträddes 1808 af sin svåger Joakim Murat. Etrurien införlifvades med Frankrike 1808, Kyrkostaten 1809, och dermed var Napoleon omedelbart eller medelbart herre öfver hela I., utom Sicilien, som fortfarande innehades af det neapolitanska konungahuset, och Sardinien, der huset Savojen ostördt herskade. Oaktadt alla dessa våldsamma ingrepp i de italienska förhållandena framkallade dock icke det napoleonska väldet något allmänt missnöje, ty det var i det hela bättre än de inhemske furstarnas. Under denna tid började nationalkänslan i I. vakna till lif: ett af uttrycken för densamma var det 1808 stiftade sällskapet Carbonari (se d. o.), ett annat Vittorio Alfieris dramatiska arbeten, i hvilka I:s folk uppmanas att lägga bort sin svaghet och befria sig från tyrannerna. -- 2. De italienska frihets- och enhetssträfvandenas tid (1815-61). Kongressen i Wien (1815), som på den dynastiska legitimitetens grundval skulle ordna Europas karta, styckade åter I. i en mängd små stater, hvilka till namnet, men ej till omfånget, voro desamma som före revolutionskrigen. De båda republikerna Venezia och Genua återställdes emellertid icke, och republiken Lucca förvandlades till hertigdöme. I Neapel återinsattes den gamla bourbonska konungaätten, hvilken 1816 förenade den landfasta delen af sitt rike och ön Sicilien till konungariket Bägge Sicilierna. Kyrkostaten återupprättades med något minskadt område, och konungariket Sardinien erhöll Genua. Österrike försäkrade sig om hegemonien på halfön genom att taga i besittning Lombardiet och Venezia samt genom att åt yngre grenar af österrikiska huset gifva Toscana, Modena och Parma. Det bourbonska huset, som förut regerat i Parma, erhöll Lucca. -- Med restaurationen höll reaktionen i sin mest afskräckande gestalt sitt intåg i I.: enväldet, prest- och adelsväldet återställdes, och de utmärkta franska lagarna afskaffades. Allt detta födde missnöje inom medelklassen, och äfven adeln slöt sig, trots sin privilegierade ställning, till oppositionen, hvilken hade sitt sammanhållande band i carbonari. Carbonarernas arbete gick ut på att införa fria författningar i I. och minska prestväldet: så långt som till I:s enhet satte de ej sitt mål. 1820 års spanska revolution framkallade ett utbrott af det allmänna missnöjet i konungarikena Bägge Sicilierna och Sardinien, och i bägge landen lyckades revolutionärerna genomdrifva, att 1812 års spanska författning proklamerades, men österrikiska vapen återupprättade redan 1821 enväldet. Revolutionspartiet lefde emellertid, och den franska Julirevolutionen (1830) samt franska regeringens vänliga hållning gåfvo det hopp om att kunna genomdrifva sina planer. Några smärre försök 1830 undertrycktes; men d. 4 Febr. 1831 fördrefs Modenas hatade hertig, och kort derefter befann sig hela Kyrkostaten, utom Rom, i uppror. Påfve Gregorius XVI anropade Österrike om hjelp, och österrikiska trupper återställde den gamla ordningen. Frankrike protesterade, men vågade icke med vapen gifva eftertryck åt sitt ord. Italienarnas frihetssträfvanden fingo 1831 en väsentligen ny riktning: enhetstanken trädde i förgrunden, och patrioterna satte endast till egna krafter hoppet att vinna sitt mål. Men mycken splittring rådde mellan dem, som arbetade för I:s enhet. Den glödande, men opraktiske Giuseppe Mazzini och det af honom 1831 stiftade sällskapet "Det unga I." önskade förena I. till en demokratisk republik. Andre hyllade Vincenzo Giobertis åsigt att påfven skulle ställas i spetsen för ett italienskt statsförbund. Andre åter, med Cesare Balbo i spetsen, sågo i konungen af Sardinien den, som kunde åstadkomma I:s enhet. Tvifvelaktigt var hvilken af de två senare planerna skulle vinna framgång. På påfvestolen uppsteg nämligen 1846 en man, Pius IX (d. 1878), som ansågs och i början äfven visade sig vara en vän både af enhets- och

frihetssträfvandena och som hastigt blef I:s populäraste man. Sardiniens konung, Karl Albert (1831-49), var visserligen för sin nödtvungna eftergifvenhet för Österrike föga omtyckt, men arbetade i tysthet på att skapa en stark här -- det enda medlet till att möjliggöra I:s oafhängighet. Enhetstankens första praktiska uttryck i I. var ett mellan Sardinien, Kyrkostaten och Toscana 1847 träffadt aftal om bildandet af en tullförening, ett aftal, som också genast förmådde Österrike att öka sin italienska armé. Den nationella rörelsen i norra och mellersta I. väckte genklang hos södra I:s befolkning, och i Jan. 1848 utbröt öppet uppror på Sicilien. Konung Ferdinand II måste fly till Neapel och oktrojera en författning (i Febr.), hvilken dock icke tillfredsställde sicilianerna. Medan neapolitanerna förblefvo lugna, förklarade sicilianerna konungen afsatt. Hastigt spred sig revolutionen öfver till halfön. Karl Albert utfärdade en grundlag för Sardinien (d. 5 Mars), Leopold II för Toscana (d. 11 Febr.) och påfven för Kyrkostaten, hvaremot de hatade furstarna af Parma och Modena måste i största hast lemna sina land. De starka militärbesättningarna i Lombardiet-Venezia afskräckte väl till en tid de hårdt förtryckte innevånarna från att resa sig, men underrättelsen om Marsrevolutionens utbrott i Wien gaf mod. Den 18 Mars reste sig Milano och tvang general Radetzky att utrymma staden, och exemplet följdes af hela Lombardiet-Venezia. Den 24 Mars ryckte Karl Alberts armé in i Lombardiet och intog, understödd af förbundstrupper från Parma, Toscana, Kyrkostaten och Neapel, fästningen Peschiera (d. 31 Mars). Den 13 Juni proklamerades Lombardiets förening med Sardinien, d. 4 Juli Venezias; detsamma hade redan d. 10 Maj skett med Piacenza. Parma ställde sig under Sardiniens beskydd (d. 12 April), hvaremot Modena förenade sig till en del med Toscana, till en del med Sardinien. Men den lyckligt började striden fick icke en motsvarande utgång. Redan i Maj skedde en kontrarevolution i Neapel, som hade till följd att de neapolitanska hjelptrupperna återkallades. Derigenom försvagades Karl Alberts armé och blef d. 25 Juli i grund slagen af Radetzky, vid Custozza, hvarefter Karl Albert nödsakades att ingå vapenstilleståndet i Vigevano (d. 9 Aug.). På våren 1849 pröfvade Karl Albert åter vapenlyckan; men den sardinska hären blef vid Novara d. 23 Mars 1849 fullständigt upprifven, och påföljande natt nedlade Karl Albert kronan till förmån för sin son, Viktor Emanuel (1849 -78), för att derigenom bereda sitt land billigare fredsvilkor. Reaktionen höll åter sitt intåg i I. Nederlaget vid Novara var ej den enda orsaken dertill; frihetspartiets politiska oförstånd var en måhända ännu vigtigare grund. Ej nöjde med konstitutionelt-monarkiska författningar, sökte republikanerna, hvilka utgjorde en ganska betydande del af frihetspartiet, införa det republikanska statsskicket i de italienska staterna och framkallade derigenom en söndring inom frihetspartiet, som påskyndade reaktionens seger. Det radikala partiet i Neapel tillställde d. 15 Maj 1848 ett gatuupplopp, som hade till följd att den kort förut införda författningen afskaffades. Konung Ferdinand blef derefter i tillfälle att bekämpa Sicilien, som i April 1849 tvangs till underkastelse. I Febr. 1849 utropades republiken i Florens, men de moderate funno inom kort ställningen olidlig och genomdrefvo storhertigens återkallande (d. 12 April 1849). Med österrikiska truppers hjelp återställde storhertigen ordningen i landet, hvarefter 1848 års författning afskaffades. I Rom uppstod tidigt strid mellan påfven och folket till följd af påfvens vägran att förklara Österrike krig, och d. 24 Nov. fann Pius IX för godt att fly från Rom till Gaeta. De radikale, med Mazzini i spetsen, kommo till makten i Rom och inkallade en konstituerande församling (constituente italiana), som d. 9 Febr. 1849 utropade republiken. Från Rom, så hoppades revolutionärerna, skulle republiken utbreda sig öfver hela I., men franska, österrikiska, spanska och neapolitanska trupper inryckte, på påfvens begäran, i Kyrkostaten och qväfde inom kort rörelsen: Rom föll efter ett tappert försvar af Giuseppe Garibaldi (d. 5 Juli 1849). Påfvens verldsliga makt återställdes under skydd af franska vapen, men ej 1848 års konstitution. Kort derefter (i Aug. 1849) kufvades upproret i Lombardiet-Venezia af "Brescias hyena", general Haynau; sist gaf sig Venezia (d. 22 Aug.). Den 6 Aug. hade Sardiniens nye konung, Viktor Emanuel, slutit fred med Österrike på jämförelsevis billiga vilkor. Österrikiska bajonetter försvarade reaktionen i norra I., franska i Kyrkostaten, och i söder gjorde sig Ferdinand ("konung Bomba") allmänt afskydd för sitt tyranni. Det goda medförde emellertid frihetspartiets nederlag 1849, att det öfvertygade italienarna om opraktiskheten i Mazzinis och republikanernas politiska program. Gamle radikale, sådana som Garibaldi och Manin, förenade sig med de moderate om att arbeta för den sardinska monarkiens utsträckande öfver hela I. 1857 stiftades "Italienska nationalföreningen", hvilken öppet och ärligt arbetade för detta mål, och hvilken hade till medlemmar flere af I:s förnämste män. Sardiniens konung, Viktor Emanuel, beredde sig genom en konstitutionel styrelse och härens ökande till en kommande strid för I:s enhet, och vid hans sida stod såsom premierminister I:s störste statsman, grefve Cavour, hvilken trots sin glödande entusiasm för I:s enhet aldrig lät sig hänföras till öfverilade mått och steg. Hos Frankrikes kejsare, Napoleon III, sökte Viktor Emanuel understöd for sina planer att fördrifva österrikarna ur I., och mellan de båda furstarna aftalades på sommaren 1858 ett försvarsförbund mot Österrike, hvarefter Sardinien genom sin fientliga hållning förmådde Österrike att d. 29 April 1859 börja kriget. Men Österrike besegrades vid Magenta (d. 4 Juni) och Solferino (d. 24 Juni) samt måste genom fredspreliminärerna i Villafranca (d. 11 Juli) afträda Lombardiet (med undantag af Mantua och Peschiera) till Napoleon, som sedermera öfverlemnade det till Sardinien. Derjämte bestämdes, att storhertigen af Toscana

och hertigen af Modena, hvilka måst fly från sina land, skulle återinsättas, samt att påfven skulle ställas i spetsen för ett italienskt statsförbund, till hvilket äfven Venezia, ehuru tillhörigt Österrike, skulle sluta sig. Viktor Emanuel måste godkänna dessa vilkor, ehuru han liksom alla italienare var högeligen missnöjd. Enligt 1858 års aftal med Napoleon skulle nämligen Sardinien erhålla äfven Venezia, och i förhoppning på en förening med Sardinien hade innevånarna i Modena, Toscana, Parma och Romagna under kriget rest sig. Viktor Emanuel måste nu -- åtminstone officielt -- lemna befolkningen i mellersta I. på egen hand, men denna var ej sinnad att rätta sig efter Frankrikes och Österrikes öfverenskornmelse. Toscanas, Modenas och Parmas nationalförsamlingar förklarade de hertigliga dynastierna afsätta och begärde att blifva förenade med Sardinien. Äfven Romagna beslöt förening med Sardinien, hvarefter det interimsvis förenade sig med Parma och Modena till ett helt under namnet Emilien. Först sedan Viktor Emanuel vunnit visshet derom att Napoleon icke med vapen skulle uppträda emot dessa lands införlifvande med Sardinien, antog han Emiliens (d. 18 Mars 1860) och Toscanas (d. 20 Mars s. å.) anbud, men måste för att tillfredsställa Napoleon till honom afträda Savojen och Nizza (d. 24 Mars). Knappt hade sålunda största delen af norra och mellersta I. förenats till ett rike, förrän revolutionspartiet med den sardinska regeringens goda minne vände sina krafter mot konungariket Bägge Sicilierna. Dess segrar derstädes voro hufvudsakligen folkhjelten Garibaldis förtjenst. I spetsen för en skara frivillige landsteg denne d. 11 Maj 1860 på Sicilien, öfver hvilket han i Viktor Emanuels namn tillegnade sig diktaturen, och som redan d. 1 Aug. befann sig helt och hållet i hans händer. Derefter flyttade han -- mot Viktor Emanuels förbud -- kriget öfver till fastlandet. Den 23 Aug. tvang han en neapolitansk här på 10,000 man att kapitulera vid Piale och d. 7 Sept. intågade han i Neapel. Garibaldi var nu I:s mäktigaste man. Af fruktan för Napoleon hade den sardinska regeringen måst förneka all gemenskap med honom, men slutligen nödgades hon af republikanernas åter framträdande sträfvanden att taga revolutionens ledning i sina händer. I Sept. 1860 inryckte en sardinsk här i de till Kyrkostaten hörande Markerna och Umbrien, slog den påfliga hären vid Castelfidardo (d. 18 Sept.) och öfvergick derefter den neapolitanska gränsen. I Neapel öfverlemnade Garibaldi d. 7 Nov. styrelsen öfver Bägge Sicilierna åt Viktor Emanuel, och genom dekret d. 20 Dec. 1860 förklarades Markerna, Umbrien, Neapel och Sicilien utgöra delar af ett blifvande konungarike I. -- 3. I. efter dess förenande till ett nationelt konungarike (1861). Det första italienska parlamentet sammanträdde d. 18 Febr. 1861 i Turin och beslöt, på Cavours förslag, att gifva Viktor Emanuel titeln I:s konung, hvilken titel af honom d. 17 Mars officielt antogs. Det nybildade konungarikets ställning var ytterst svår. Medan det ännu var tvifvel underkastadt huruvida de europeiska makterna skulle erkänna detsamma, yrkade Garibaldi och rörelsepartiet, att man skulle smida, medan jernet var varmt, samt genast skrida till eröfringen af Venezia och Rom. Redan då det bildades, trycktes konungariket I. af en skuldbörda af öfver 3 milliarder lire (1 lira = 72 öre), förvaltningen i de införlifvade landen vimlade af missbruk, och behofvet af en ny härorganisation gjorde sig starkt gällande. Till dessa svårigheter kom att Cavour, I:s förste konseljpresident och största politiska förmåga, d. 6 Juni 1861 afled. Till hans efterträdare utsågs den karaktersfaste ledaren för deputeradekammarens center, Ricasoli, hvilken under sitt korta konseljpresidentskap (d. 12 Juni 1861-1 Mars 1862) bragte ordning i förvaltningen och införde nationalbeväpning. Under Rattazzis första ministèr (Mars-Dec. 1862) måste italienska regeringen med vapen bekämpa ett försök af Garibaldi att intaga Rom. Det var först sedan desse båda statsmän visat, att regeringen förmådde upprätthålla ordningen i I., som samtliga makterna gåfvo sitt erkännande åt revolutionens verk. Efter långvariga underhandlingar afslöts mellan Italien och Frankrike ett fördrag (d. 15 Sept. 1864), i hvilket Frankrike förband sig att återkalla de i Kyrkostaten sedan 1849 förlagda franska trupperna, hvaremot I. lofvade att icke angripa Rom samt att utse åt sig en hufvudstad. I Okt. 1864 beslöt parlamentet regeringens flyttning till Florens, och följande året tog konungen der sitt residens. Om I. sålunda, för att icke bryta med Frankrike, till en oviss framtid undanskjutit frågan om Roms införlifvande, riktade det så mycket ifrigare sina blickar på Venezia, hvars eröfring var en mindre ömtålig fråga än Roms. Då förhållandet mellan Preussen och Österrike 1866 blef ytterst spändt, afslöt I. (d. 8 April s. å.) ett anfallsförbund med Preussen. Ej långt derefter (Juni s. å.) utbröt det preussisk-italiensk-österrikiska kriget. Italienarna ledo ett grundligt nederlag vid Custozza (d. 24 Juni), men preussarnas lysande seger vid Königgrätz (d. 3 Juli) förmådde kejsar Frans Josef att d. 5 Juli anhålla om Napoleons bemedling mellan Österrike och I. samt att till honom afträda Venezia i akt och mening, att denne sedan skulle lemna landet till I. Italienska regeringens vägran att upphöra med fientligheterna kostade henne ett nytt nederlag, till sjös, vid Lissa (d. 20 Juli). I freden (d. 3 Okt.) erhöll dock I. Venezia, hvaremot det måste afstå från sina anspråk på den italiensktalande delen af Tyrolen. Endast Rom återstod nu, för att I:s enhet skulle varda en verklighet. Garibaldi gjorde 1867 å nyo ett försök att bemäktiga sig detsamma, men åstadkom derigenom endast att det på nytt besattes af franska trupper. De preussiska vapnens framgångar i kriget mot Frankrike 1870 bragte ändtligen Rom i I:s händer: kapitulationen i Sedan och republikens utropande i Frankrike gåfvo italienska regeringen tillfälle att d. 6 Sept. 1870 besluta Roms besättande. Den 30 Juni 1871 blef Rom I:s hufvudstad, och d. 27 Nov. s. å. sammanträdde italienska parlamentet derstädes för första gången. S. å. antogs en s. k.

garantilag, i hvilken påfvens person förklarades för helig, en årlig underhållssumma af 3 1/4 mill. lire anslogs åt honom, och han erkändes såsom suverän herskare öfver Vatikanen, Lateranen samt Castel Gandolfo. Men såväl Pius IX som Leo XIII (1878) vägrade att godkänna denna lag. En af de mest invecklade frågor, som den italienska regeringen haft att behandla, har varit ordnandet af kyrkans förhållande till staten: genom flere lagar (1866, 1867 och 1873) har en fullständig skilsmässa (utom i ekonomiskt afseende) mellan stat och kyrka genomförts, staten har öfvertagit kyrkogodsen mot en årlig ränta, och alla munk- och nunneordnar hafva upphäfts. I:s finanser hafva oaktadt kyrkogodsens indragning befunnit sig i ett ytterst dåligt skick, och budgeten har hvarje år ända till 1875 visat en betydlig brist, som måst täckas genom nya lån. Synnerligen olycksbringande var införandet af tvångskurs på sedlarna (1866), hvarigenom icke blott det uppblomstrande affärslifvet stäcktes, utan äfven statens kredit i utlandet föll och statskassan årligen förlorade omkr. 15 mill. lire på det rådande agiot. Detta oaktadt lyckades regeringen redan 1875 genom sparsamhet i utgifter och ökandet af inkomstkällorna få inkomsterna att öfverstiga utgifterna. Slutligen, 1881, upphäfdes tvångskursen, och de välgörande verkningarna af detta beslut på I:s affärslif hafva redan visat sig. -- Italienska parlamentet är söndradt i en mängd fraktioner, som täfla om makten, men hvilkas politiska åsigter föga skilja sig från hvarandra. Så ofta ministèrombyten än skett, har regeringen, liksom parlamentet, städse en mycket liberal färg, och det italienska folket har derigenom kommit i åtnjutande af en vidsträckt sjelfstyrelse (1865), utsträckt valrätt till parlamentet (1882) och listval (s. å.). År 1865 är minnesvärdt i den italienska lagstiftningens historia ej blott genom kommunallagens införande, utan framförallt derigenom att nya eller omarbetade civil- och strafflagar samt rättegångsordningar då antogos. I den yttre politiken närmade sig Viktor Emanuel Tyskland, hvars vänskap aldrig kunde blifva af den besvärande art, som Frankrikes varit. Hans son och efterträdare, Umberto (1878), följer samma politik. Fortfarande lefver hos italienska folket tanken på ytterligare landvinningar från Österrike, och mycket missnöje väckte derför Berlin-kongressens beslut 1878 att tillåta Bosniens och Herzegovinas besättande af Österrike, utan att I. erhöll en motsvarande utvidgning (man syftade på Trieste och Trient). På folkmöten talades vidt och bredt om "Italia irredenta" (det obefriade I.), och dessa mötens resolutioner innehöllo ofta direkta hotelser såväl mot Österrike som mot Frankrike, England och Schweiz, hvilka land äfven herska öfver områden med italiensktalande befolkning. Oaktadt regeringens demokratiska färg existerar uti I. ett talrikt parti anarkister, hvilka hafva till sitt program: "Död åt konungen! Ned med monarkien!", och som till och med sökt sätta sin hotelse i verket (Giovanni Passavantes mordförsök mot konung Umberto d. 17 Nov. 1878).