Jernmalmer

Jernmalmer, bergsv., kallas sådana i naturen ofta förekommande samlingar af oxideradt jern, som uppträda i så stor mängd och af sådan renhet, att de kunna användas till framställning af jern. Med afseende på sin kemiska sammansättning kunna jernmalmerna indelas i fyra stora hufvudklasser, nämligen jernoxidoxidul, jernoxid, jernoxidhydrat och kolsyrad jernoxidul. Jernoxidoxidulen, äfven kallad magnetisk jernmalm l. svartmalm, förekommer vanligen såsom lager eller lagerstockar i kristalliniska urbergarter. Den har svart till grå, metallglänsande färg, ger ett svart streck, då den repas med en knif samt drages starkt af magneten och är t. o. m. ofta polariskt magnetisk, d. v. s. att ett på en tråd upphängdt malmstycke är sjelf en magnet med magnetiska poler. Till följd af egenskapen att inverka på magnetnålen kan denna malm lätt upptäckas, äfven då den är täckt af djupa jordlager, genom användande af s. k. bergkompass, ett instrument, som består af en vanlig magnetnål, upphängd på det sätt, att den har rörelse både i horisontal och i vertikal riktning. Den magnetiska jernmalmen uppträder i sin största utbredning i Sverige, Sibirien, Nord-Amerika och Algeriet, men förekommer äfven i åtskilliga andra land, såsom Tyskland, Frankrike, Spanien, Mejico och Brasilien. En stor del af Sveriges vigtigare jernmalmsfält, såsom Dannemora, Bispberg, Rellingsberg, Grängesberg, Persberg, Nordmark, Taberg, Gellivare, Kiranavaara, Luossavaara m. fl., utgöras hufvudsakligen af denna malm. De flesta af dessa malmfält hafva en mycket stor utsträckning; i synnerhet storartade äro de i Lappland belägna, hvilka dock till följd af bristande kommunikationer ännu ej kunnat i någon afsevärd grad bearbetas. Så har t. ex. beräknats, att Gellivare malmfält för hvarje fots afsänkning skulle gifva en malmqvantitet af omkr. 943,600 tons, samt att Kiranavaara ofvanför den kringliggande dalens nivå skulle innehålla den ofantliga malmqvantiteten af 255,360,000 tons. Ren magnetisk jernmalm innehåller 72,44 proc. jern; men i de flesta fall är den mer eller mindre blandad med bergart, som nedsätter malmens jernhalt, och hvars mängd och beskaffenhet äro bestämmande för malmens värde. Jernhalten kan hos olika malmer vexla mellan 25 och 72 proc.; de svenska jernmalmerna kunna antagas innehålla i medeltal 50 proc., men Bispbergs, Grängesbergs och de lapska malmfältens malm äro öfver hufvud 70-procentiga. Med afseende på bergartens beskaffenhet hafva de malmer ett stort företräde, hvilka, såsom Dannemora, Persberg och några flere, innehålla färdigbildad slagg, d. v. s. att malmerna utan tillsats af fluss vid smältning i masugnen gifva en slagg af önskad sammansättning. De flesta malmer innehålla emellertid mer eller mindre qvartsrika beståndsdelar, hvarför de på masugnen måste beskickas (se Beskickning, metallurg.) med kalk. Så mycket mer värderade äro derför de malmer, hvilkas bergart utgöres af kalk, och hvilka derför kunna användas såsom beskickningsämne för andra malmer. Sådana malmer kallas blandstenar i motsats mot de qvartsrika, hvilka benämnas torrstenar. Svartmalmerna äro ofta i större eller mindre grad behäftade med oarter, af hvilka svafvelkis är deri allmännast förekommande, hvarför dessa malmer alltid måste underkastas en skarp rostning (jfr Jern, sp. 1125), innan de uppsättas på masugnen. I somliga malmfält, såsom Grängesberget, Gellivare, Kiranavaara, förekommer apatit (fosforsyrad kalk) i större eller mindre mängd, hvarför de med denna oart mest behäftade malmerna varit så godt som oanvändbara, ända tills de nyligen genom den basiska defosforiseringsmetoden (jfr Gilchrists metod) fått ett förut ej anadt värde. -- Jernoxidmalm förekommer i olika geologiska system under tvänne väsentligt olika modifikationer, den ofta kristalliserade jernglansen l. blodstenen, som ren håller 70,03 proc. jern, och den i Sverige sällsynt förekommande, icke kristalliserade röda blodstensmalmen l. hematiten. Rörande dessa metallers kemiska sammansättning m. m. se Blodstensmalm. Emedan bergarten i de flesta fall är qvarts, fordra dessa malmer ofta 25 till 30 proc. kalk till sin beskickning, hvarför desamma företrädesvis få benämningen torrstenar. Jernglansen är i allmänhet mycket mindre behäftad med svafvelkis än svartmalmen och är ofta så ren, att den kan uppsättas på masugnen utan föregående rostning. -- Jernoxidhydrat finnes i naturen af två olika kemiska sammansättningar, nämligen pyrrhosiderit, Fe₂ O₃ + H₂ O, och vanligt jernoxidhydrat l. jernockra, 2Fe₂ O₃ + 3H₂ O. Pyrrhosideriten, som är den minst allmänna af dessa, har fått flere olika benämningar, såsom rubinglimmer, nadeleisenstein, lepidokrokit, stilpnosiderit, efter sina olika texturer: kristalliserad, strålformig, fjällig eller tät. Den har rödbrun färg, är mer eller mindre starkt glänsande och förekommer hufvudsakligen i Tyskland, Böhmen, Ungern, England, Ural och Nord-Amerika. Den håller i rent tillstånd 62,95 proc. jern. Hos det vanliga jernoxidhydratet l. jernockran, som håller 59,95 proc. jern, skiljer man mellan brun jernockra l. brunockra (se d. o.) och gul jernockra l. gulockra (se d. o.), hvilka båda förekomma med tradig, tät och jordformig textur. Dessa malmer hafva uppkommit dels genom förvittring af jernhaltiga mineral, t. ex. svafvelkis, dels genom afsats ur jernhaltigt vatten, som innehåller jernkarbonat, hvilket vid syrsättning lemnar jernoxidhydrat. De äro mycket allmänna i Tyskland, Österrike, Spanien, Ryssland och Amerika, men förekomma hos oss endast under form af sjö- och myrmalmer, ett af hvarjehanda främmande ämnen förorenadt jernoxidhydrat, som fortfarande bildar sig på bottnen af vissa sjöar och på långsluttande myrar. Jämtland, Herjedalen, Dalarna, Värmland och Småland äro de egentliga fyndorterna för dessa malmer. -- Kolsyrad jernoxidul, Fe O C O₂, är äfvenledes en i utlandets yngre geologiska formationer, i synnerhet i Steiermark och Kärnten, flerestädes i Tyskland, Pyrenéerna, Spanien o. s. v., ofta förekommande, mycket vigtig jernmalm. Den har ljust gulaktig färg, men förvittrar lätt i luften och blir då mörkare. Den förekominer dels som kristalliserad eller tät jernspat, dels som s. k. sferosiderit med strålig eller tradig textur. Ett af de största och mäktigaste jernspatlager på jorden är det vid Eisenerz i Steiermark. En mycket allmänt i Englands, Tysklands, Frankrikes och Belgiens stenkolsformationer förekommande malm, är lerhaltig sferosiderit (Eng. clay ironstone), som brytes i samma grufvor som stenkolen och, ehuru i allmänhet ganska jernfattig, dock lemnar ett mycket vigtigt bidrag till dessa lands storartade jernindustri. -- Följande siffror representera i medeltal den nuvarande ungefärliga jernmalmsbrytningen per år i några af de vigtigaste jernproducerande landen: Storbritannien 17 mill. tons, Tyskland 4 mill., Frankrike 3 mill., Ryssland 1 mill., Sverige 3/4 mill., Österrike 1/2 mill. Om den nu föreslagna jernvägen förbi de lapska malmfälten kommer till stånd, torde emellertid inom få år denna siffra, hvad Sverige beträffar, komma att betydligt höjas. C. A. D.