Johnson

Johnson [djånnsön], Samuel, engelsk skriftställare, den siste mäktige målsmannen för den abstrakt klassiska smaken inom Englands literatur, föddes d. 18 Sept. 1709 i Lichfield. Han studerade först i sin hemort och sedan i Oxford (1728-31), utan att taga någon grad, ty studierna afbrötos med faderns död. Efter att hafva försökt sig som skollärare, tidningsman och öfversättare gifte han sig 1736, så fattig han var, med en köpmansenka, dubbelt så gammal som han, "a lady of vulgar manners", men som hade ett litet kapital, och han grundlade med hjelp deraf en egen skola i Lichfield. Då han emellertid ej lyckades få flere än 3 lärjungar (bland dem David Garrick, den blifvande skådespelaren, och dennes bror), upphörde han snart med detta försök och vandrade 1737 i sällskap med David Garrick till London för att uteslutande egna sig åt vitterheten, hvarmed han sedan fortfor i nära 50 år. Under den första delen af denna tid lefde han, arbetsam och obemärkt, ett lif af nöd och vexlande lycka såsom flertalet af den tidens literära proletärer i London, hvarvid han stundom var så fattig, att han knappast hade bröd för dagen och om natten, i brist på bostad, fick ströfva kring på Londons gator med någon olycksbroder. Det första arbete af honom, som väckte uppmärksamhet, var satiren London (1738), imitation efter Juvenalis' 3:dje satir om Rom, i samma stil som Boileaus liknande efterbildning med afseende på Paris och samtidig med Popes satir om London. 1744 skref han en berömd lefnadsteckning öfver sin stackars vän Savage, en literatör af samma art som han sjelf. 1749 gafs hans redan före ankomsten till London skrifna tragedi Irene, och s. å. utkom en ny satir, The vanity of human wishes, efter Juvenalis' 10:de satir. Mars 1750 -Mars 1752 utgaf han, efter förebilden af Addisons berömda "Spectator", en moralisk tidskrift, The rambler (kringströfvaren), hvilken hade utomordentlig framgång. 1755 utkom hans värderika Dictionary of the english language, som ännu i våra dagar utöfvar inflytande på språket. Derefter kommo The idler (dagdrifvaren), också en moralisk tidskrift (April 1758-April 1760), och History of Rasselas (1759), en filosoferande roman om en prins från Abessinien. -- J. hade nu under ständigt sträfvande nått 50 års ålder och så småningom arbetat sig upp ur den dy, i hvilken han först var nedsjunken. Hans rykte var stadgadt, han var allmänt erkänd såsom den literära kritikens envåldsherre och han erhöll 1762 en pension på 300 p. st. af Georg III, hvarigenom han för sina återstående dagar var betryggad mot nöd. Äfven andra vittra utmärkelser hade kommit honom till del: redan 1755 hade han blifvit "master of arts" vid universitetet i Oxford, 1762 kreerades han till juris doktor vid Trinity college i Dublin, och 1775 vederfors honom samma heder från Oxford. Från 1762 kallas han också alltid "Doctor Samuel Johnson", under hvilket namn han är allmännast känd i literaturhistorien. Bland de arbeten, som tillhöra hans sista lefnadsår, äro de vigtigaste en ny upplaga af Shakspeare, med början till kritisk behandling af texten (1765; samtidigt med det genom Garrick började återupplifvandet af kärleken till Shakspeare) och The lives of the most eminent english poets (1779-81), hans bästa arbete, berömdt för sin karaktersskildring, ehuru författaren i sina åsigter stod på samma ståndpunkt som de klassiske författarna under drottning Annas regering, i början af 1700-talet. I detta arbete och i företalet till Shakspeare har han uttalat sina kritiska grundsatser. Enligt hans öfvertygelse var den franska klassiciteten den enda sanna poesien; det gladde honom att Englands poesi sedan Drydens dagar (senare delen af 1600-talet) gått framåt i samma riktning, och Pope var enligt hans tanke verldens störste skald. Det nyktert förståndiga utgjorde för honom högsta måttstock i vitterheten. Derför var han sträng mot Milton (ehuru äfven af politiska skäl), derför var AEneiden större än Iliaden, men Popes öfversättning var bättre än Homeros' egen dikt. Han kunde icke finna någon förtjenst i de 1765 utkomna engelska balladerna, som sedan hjelpte till att pånyttföda Europas poesi. Af samtida författare beundrade han Richardson, men föraktade Fielding och Sterne. Om Shakspeare yttrade han åsigter, som utgöra en underlig blandning af klassisk slentrian och aningar om hans verkliga storhet, men han satte Addison som tragiker högre. -- J. dog i London d. 13 Dec. 1784. Sex år efter hans död utkom den beryktade teckningen af hans lif, skrifven af James Boswell, som 1763 gjort J:s bekantskap och från den tiden i sin djupa beundran för "doktorn" upptecknade sina samtal med honom i en vidlyftig dagbok och, ehuru han ej sällan affärdades med snäsor, egnade honom en hyllning af den öfversvinneliga art, att engelsmännen derifrån fått ett särskildt uttryck, "lues boswelliana" (Boswells-sjukan), såsom beteckning för öfverdrifvet beröm. J., som i allting var ett besynnerligt original, har der blifvit skildrad i all sin frånstötande egendomlighet, grof och ohöflig, men ärlig och välmenande, en sammansättning af motsatser såsom få inom den i det hänseendet rika engelska literaturhistorien, C. R. N.