Jupiter l. Juppiter, latinskt namn på himlafadern, hvilken hos grekerna kallades Zevs. Båda orden hänvisa på en rot som betyder skina eller glänsa. För grekerna gällde Zevs såsom den högste af alla gudarna. Ursprungligen var han en beteckning af den ljusa himmelen (himlaljuset), från hvilken all god gåfva troddes komma, och som tänktes vara höjd öfver samt beherska allt i naturen och verlden. Småningom öfvergick dock Zevs i föreställningen till en verklig personlighet och fick sin plats i ett system af gudar och gudamenniskor, sådana som "Theogonien" (gudarnas slägtregister) känner. Liksom andra grekiska gudomligheter var Zevs föremål för olika uppfattning och olika dyrkan på skilda ställen. Äldst eller bland de äldsta synes hans kult i Dodona i Epeiros hafva varit. Der dyrkades himmelens herre, som "är, varit och alltid skall vara"; honom var helgad en väldig ek, i hvars grenars susning guden troddes uppenbara sin vilja, hvarjämte senare andra sätt att utforska denna bragtes till användning. Himlaguden sattes också snart i förbindelse med jordens gudinna, Dione. Ett annat ställe för Zevs-kulten var Arkadien och särskildt berget Lykaios (Lycaeus), hvars namn erinrar om ljuset, men äfven om vargen, hvarmed troligen sammanhänger, att Zevs der skall hafva fått äfven menniskooffer. Jämväl på Kreta åtnjöt han tidigt dyrkan, men föreställningen om honom såsom naturgud synes derstädes redan tidigt hafva gått öfver i den mytologiska uppfattningen af Zevs såsom son af Kronos och Rhea. För att Zevs icke skulle blifva uppslukad af sin fader, Kronos, skall han nämligen hafva blifvit gömd på Kreta och bevakad af kureterna. Sedan han växt upp, gick han till strid mot Kronos och Titanerna, hvilka han störtade för att derefter grunda en ny verldsordning. -- Allmännast, bl. a. i Homeros' sånger, framträder Zevs såsom den allsmäktige kroniden, naturens herre samt gudars och menniskors fader. Väldet öfver verlden skall han hafva delat med sina bröder, Poseidon och Hades, så att Zevs fick himmelen, Poseidon hafvet och Hades underjorden. Men Zevs rådde dock öfver hela naturen. Sin makt uppenbarade han företrädesvis i åskan och blixten samt i det välgörande regnet. Han uppfattas också dels såsom en god och mild fader, dels såsom en sträng och straffande gudomlighet, hvars vrede flammar i ljungelden och dundrar i åskans dån. Då han rister sitt hufvud, skälfver himmelen; och skakar han sin sköld, egiden -- sinnebilden af det mörka stormmolnet --, går ovädret fram öfver verlden. Gudarna måste vara Zevs underdånige, ty de känna sig bero af honom, om de också någon gång söka trotsa eller med list gäcka hans makt. Folktron, som ursprungligen ville finna Zevs i himmelen och dref hans tillbedjare upp på bergens spetsar att der åkalla honom, förlade derefter gudens himlaboning till det tessaliska berget Olympos, som sträckte sin snöbetäckta hjessa upp mot skyarna, hvarvid tydligen en lokal föreställning från början spelat hufvudrollen. Småningom blef också Zevs öfverallt känd som den "olympiske". Zevs är fader till flere gudar och gudinnor samt heroer. Sägnerna om hans kärleksförbindelser med gudomligheter och jordiska qvinnor synas egentligen hafva tillkommit för att gifva uttryck åt de föreställningar, hvilka i ett som annat härledde lifvets företeelser från honom, himlafadern. -- Menniskoverlden erkänner Zevs såsom envåldsherskare: af honom bero menniskornas lif och vexlingarna deri. All rätt och sedlig ordning komma från honom. Hemmet, familjen och staten stå under hans hägn. Konungadömet har i honom sitt ursprung; han beskyddar lag och folkförsamlingar samt allt samfundslif. Med honom äro i föreställningen förbundna Themis, Dike och Nemesis, personifikationerna af den lagbundna ordningen, rättvisan och vedergällningen. Äfven är han ursprunget till all spådomskonst. Senare sattes bredvid eller öfver Zevs det oundvikliga ödet, måhända till en dunkel antydan om den stränga nödvändighet, som herskar i och genom naturlagarna. Förhållandet emellan Zevs och moirerna (ödesgudinnorna) blef dock icke bragt till klarhet. -- Den antika konsten framställde och förhärligade Zevs i många bilder. Den mest frejdade af alla var den af Fidias (se d. o.) för gudens tempel i Olympia utförda, mer än 12 m. höga bildstoden (af guld och elfenben), som föreställde guden i sittande ställning, med segergudinnan i den högra och skeptern med örnen (som var honom helgad) i den ven-strå handen. Vidare må här nämnas Zevshufvudet från Otricoli (se fig.)
och den s. k. Zevs (Jupiter) Verospi (en kolossal marmorbild af guden i sittande ställning), båda förvarade i Vatikanska museet (Rom). Fidias' bild synes hafva blifvit typ för senare afbildningar. Guden framstod der i fulla känslan af sin segerrika makt, men tillika såsom full af huldhet och nåd mot bönfallande menniskor; särskildt märkligt var det mäktiga, böljande håret.
Den italiska gudomligheten Jupiter, "ljusfadern" eller "dagens fader", har mycket gemensamt med Zevs. Liksom denne råder han för luftens företeelser och skickar från himmelen sin välsignelse öfver jorden. Han åkallades också som dundergud (J. tonans) och regngud (J. pluvius). För öfrigt framträdde hans makt på många sätt för sinnena. Bland annat dyrkades han såsom förlänare af seger i krig och erhöll som sådan binamnen stator, d. v. s. flykthämmaren, och feretrius, d. ä. gifvaren af "spolia opima" (fältherrebyte), äfvensom särskilda tempel. Såsom hägnare af rätt och tro, liksom den grekiske Zevs, åkallades han vid fördrags afslutande och stod i det afseendet nära trohetsguden (Dius fidius).-- Vigtigast var i Rom jupiterskulten i Kapitolinska templet, der den "störste, högste" Jupiter hade sin bildstod jämte Juno och Minerva. Äldre var den dyrkan, som på det albanska berget egnades honom i egenskap af beskyddare för det latinska förbundet. Ännu i senare tider firades till hans ära, efter konsulernas anordning, "den latinska festen" (feriæ latinæ). Betydelsefullare voro dock "de romerska festspelen" (ludi romani), som, enligt sägnen stiftade af Tarquinius Priscus, årligen i September firades till ära för de tre kapitolinska gudomligheterna i flere dagars tid med festtåg och lekar i rännarebanan. Vidare förekommo vid vissa tillfällen "de stora festspelen", hvilka af somliga ansetts sammanfalla med "de romerska", samt "de plebejiska". Äfven triumferna tjenade till hyllning åt J. -- J:s tempel på Kapitolium i Rom var enligt traditionen påbörjadt under konungatiden samt fullbordadt och invigdt under republiken. Det uppbrann 83 f. Kr., men återuppfördes kort derefter, då deri uppställdes en bild af guden, förfärdigad efter Fidias' Zevs. Det förstördes å nyo af eldsvåda två särskilda gånger under kejsaretiden, men återställdes och synes hafva stått qvar långt in i medeltiden, ehuru plundradt och härjadt. Ett annat tempel uppbyggdes nära det förra af Augustus åt dunderguden. Sin särskilda prest hade J. i flamen dialis (se Flamen). R. Tdh.
