Kajana län l. Kajaneborgs län i Finland bestod af nuv. Paltamo, Hyrynsalmi, Sotkamo och Kuhmoniemi socknar. Området var ännu under Gustaf Vasas tid öde; det omtalas under namn af "Ulo erämark". Först sedan nämnde konung 1552 befallt, att en del af innevånarna i Savolaks och Karelen skulle nedsätta sig derstädes, blef befolkningen talrikare och odlingen allmännare. Invandringen från närgränsande trakter af Finland fortgick sedermera oafbrutet samt uppmuntrades genom frihetsår och skattelindringar. Regeringen afsåg härvid till icke ringa del att bilda en förmur mot Ryssland, ty inbyggarna i länet voro en naturlig gränsvakt, som icke sällan ådagalade mod och djerfhet under blodiga härnadståg österut. En ökad militärisk betydelse erhöll området, sedan man 1607 begynt uppföra en fästning derstädes, det sedermera s. k. Kajaneborgs slott, hvilket anlades vid Ämmäfors på en mellan tvänne höga vattenfall belägen holme. Slottet, som först under Per Brahe d. y:s förvaltning 1666 fullbordades, hade utseendet af en pil, vänd med spetsen mot, med skaftet nedåt strömmen. Det omgafs af en 9,5 m. hög och 3,5 m. tjock mur, som i ö. och v. slutade med ett rundt torn. Bland rummen funnos fängelsehålor, hvilka tidtals inneslöto märkliga förbrytare. Så tillbragte historieskrifvaren Johannes Messenius och den bekante Lars Vivall der en stor del af sitt lif. I början af 1700-talet satt den livländske adelsmannen Paul v. Helmers fången på Kajaneborgs slott. En betydande epok i denna nejds historia är Per Brahe d. y:s styrelse. Denne erhöll genom bref af d. 18 Sept. 1650 i förläning Kajana län jämte Idensalmi och Kuopio socknar i Nyslotts län under titeln Kajana friherreskap. Förläningen, som sedermera utvidgades med Salo och Pielis socknar, gafs med arfsrätt till "evig possession". Styrelsen inrättades på samma sätt som vid Brahes grefskap, Visingsborg. Ämbetsmän voro hauptmannen, kamreraren, sekreteraren, bokhållaren, slottsskrifvaren och vaktmästaren. Årligen hölls i Febr. konvent i Kajana, hvarvid ämbetsmännens förvaltning granskades och öfriga angelägenheter rörande friherreskapet afgjordes. I öfrigt verkade grefve Brahe nitiskt för främjandet af ordning, bildning och välstånd i friherreskapet. Af synnerlig vigt var att han frikallade innevånarna från soldatutskrifningar mot vilkor att de skulle underhålla ett antal dragoner och annars under krigstid försvara gränsen, en åtgärd, hvars ändamålsenlighet visade sig under kriget med Ryssland 1656--58, i det att allmogen med stor manhaftighet försvarade sitt land. Genom Karl XI:s reduktion indrogs K. län till kronan och förlorade
dervid flere af de förmåner det förut åtnjutit. Envist motsatte sig allmogen införandet af knekteutskrifningar, hvarför konungen slutligen i Dec. 1680 medgaf befrielse derifrån mot vissa vilkor, bland hvilka det vigtigaste var uppställandet af 150 man i krigstid såsom besättning i fästningen. Under det stora nordiska kriget blef K. län länge tryggadt för krigets olyckor. Enligt gammal plägsed och för fortsatt underhållande af den ömsesidiga, lifliga handeln afslöts nämligen 1703 en separat gränsfred med de ryske undersåtarna ö. om gränsen. Först år 1712 tändes krigslågan äfven i dessa nordliga bygder. Förbittrade öfver att några ryske köpmäns handelsvaror blifvit konfiskerade, inbröto nämligen ryssarna under hösten nämnda år härjande och plundrande i länet samt återvände, först sedan de uppbränt en mängd gårdar och försett sig med rikt byte. Denna händelse, som af allmogen kallades sarkasota (vadmalskriget), följdes efter några år af nya olyckor. Sedan södra Finland fallit i ryssarnas händer, ryckte 1716 general Schäckin med en rysk armé mot Kajaneborg. Den fåtaliga besättningen gjorde kraftigt motstånd, men blef i Febr. 1716 tvungen att uppgifva slottet. Detta sprängdes i luften och har sedan förblifvit en ruin. Under de följande krigsåren ödelades K. län fullkomligt, och endast med svårighet återvann befolkningen efter freden i Nystad 1721 sina förra krafter. Landskapets ställning var derefter i väsentlig mån förändrad. Det betraktades icke mera såsom en för gränsförsvaret vigtig utpost och blef derför alltmera likstäldt med öfriga delar af Österbotten. Visserligen återupprättades Kajana kompani under en egen chef och inöfvades regelbundet. Likaså anställdes fortfarande krigsöfningar med allmogen, men alltmera visade sig gagnlösheten af detta särskilda försvarsväsende. Slutligen fråntogs innevånarna 1788 den frihet från krigstjenst, som de dittills åtnjutit, och tillika infördes roteringsverket. Dermed upphörde länets egendomliga ställning. M. G. S.