Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Kammarmusik

Ämne: Musikteori och musikterminologi · Musik och italienska lånord

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 8 (1884), sp. 134 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Kammarmusik, det slags musik, som företrädesvis lämpar sig till utförande i mindre rum, till åtskilnad från större konsertmusik samt teater- och kyrkmusik. Redan Ludvig XIV hade en särskild "maître de la musique de la chambre du roy", och uti Italien finna vi så tidigt som omkr. 1600 en massa utgifna "cantate da camera" och "madrigali da camera". Dessa voro vokala stycken; men äfven instrumental kammarmusik förekom i form af sviter och, senare, af sonater för ett eller flere instrument. Numera betecknar ordet kammarmusik vanligen stycken för ett fåtal instrument, såsom duor, trior, qvartetter, qvintetter o. s. v., oftast för stråkar med eller utan piano; men undantagsvis kunna solosaker, äfven sångnummer, deruti inbegripas. I afseende på lokalen har ordet numera ej häller så sträng begränsning, då t. ex. stråkqvartetter ej sällan utföras i större konsertsalar -- hvilket visserligen alltid förblifver en oegentlighet. -- Fordom var äfven kammarmusiken mera privat än offentlig och idkades hufvudsakligen i furstliga och högadliga personers hus af enkom aflönade "kammarmusiker", "kammarsångare", "kammarvirtuoser" m. m., titlar, hvilka delvis bibehållas ännu i dag. -- Den kammarstil, som blef utmärkande för hithörande kompositioner, karakteriseras gent emot konsert- och operamusiken af en dess mera subtilt konstrik och i detalj gående utarbetning af de musikaliska tankarna, ju mera hvarje instrument är en solostämma samt större massverkningar och bestickande klangskiftningar äro omöjliga. Af detta skäl har kammarmusiken i alia tider gällt för den finaste kompositionsarten. A. L.