Kanonisation

Kanonisation (Med. Lat. canonizatio; se Kanon 1), upptagande i kanon, d. v. s. förteckningen på den katolska kyrkans helgon; helgonförklaring. Rättigheten att kanonisera ansågs i början tillkomma biskopen, men redan 1170 häfdades den i en skrifvelse af påfven Alexander III såsom en den romerska stolens företrädesrätt. Den, för hvilken kanonisation sökes, skall bevisligen hafva fört en from vandel och förrättat under. Efter från vederbörande biskop inkommen anmälan granskar påfven i kardinalkollegiet till saken hörande handlingar, hvarefter han, i händelse granskningen utfallit till personens i fråga fördel, högtidligt förklarar honom salig (beatus). Efter möjligen inberättade nya under och ytterligare pröfning följer kanonisationen, hvarigenom den "salige" förklaras "helig" (sanctus). Stundom stannar det vid saligförklarandet (beatifikationen), hvilken dock icke medför samma anseende som fullständig kanonisation. Under det att kulten i det förra fallet är bunden vid ett visst mindre område och betraktas såsom endast tillåtlig, kan den i det senare anses föreskrifven inom hela den romersk-katolska kristenheten. Se vidare Helgon. P. F.