Kanonmaterial

Kanonmaterial, artill., kallas en metall, som anses lämplig för kanontillverkning. Numera tillverkas kanonerna af tackjern, smidesjern och stål samt, inom Österrike, af stålbrons. Tackjern eller smidesjern nyttjas ej ensamt, till följd af bristande hållfasthet mot den stora frestning nutidens pjeser behöfva utstå, men deremot förekomma de båda i förening med stål, antingen såsom en inre tub eller såsom band. Kanonmaterialets värde beror på graden af dess absoluta styrka l. förmåga att motstå krutgasens sprängverkan samt på dess spänstighet och tänjbarhet, hvarjämte det måste ega tillräcklig hårdhet mot projektilens stötar och nötning, vara homogent, eller likartadt inom hela sin massa, kunna uthärda krutgasens kemiska inverkan och höga temperatur samt vara lätt att tillverka och anskaffa. Något kanonmaterial, som uppfyller alla dessa fordringar, finnes ej. Tackjernet står som kanonmaterial efter smidesjern och stål utom deri att det lättare kan erhållas tätt och homogent samt derjämte är prisbilligast. I tänjbarhet är det underlägset bronsen, men är för öfrigt dermed jämngodt. -- Smidesjernet är underlägset stålet i absolut styrka och spänstighet, men deremot öfverlägset detsamma i tänjbarhet. Det öfverträffar i alla tre fallen den vanliga bronsen. Smidesjernets största fel är bristande homogenitet. Det hittills bästa kanonmaterialet, stålet, kan genom lämpligt framställningssätt och genom härdning i högre grad än de öfriga vinna de egenskaper, som fordras af ett godt kanonmaterial, men det eger två stora olägenheter: svårigheten att smida detsamma samt dess höga pris. Sedan likvisst på Terre-Noire, i närheten af S:t Etienne, på 1870-talet upptäckts tillverkningen af det i olja härdade, täta, osmidda stålet, hvaraf en modifikation år 1881 vid Bofors bruk i Karlskoga bergslag användes till åtskilliga försökspjeser, har man erhållit ett stål, som är fullt jämförligt med Krupps och Creusots smidda stål. Äfven bessemerstål har visat sig användbart vid kanontillverkning. Ända till 1850-talet ansågs brons ega företrädet genom större tänjbarhet och lätthet att bearbeta samt genom möjligheten att utan större kostnader omgjuta obrukbara kanoner. Detta material står dock betydligt efter stålet i många afseenden. Den österrikiske generalen Uchatius uppfann dock på 1870-talet en metod till förädling af bronsen, som gör den, såvidt man hittills kunnat se, i vissa fall bättre än Krupps bästa gjutstål. Uchatius' s. k. stålbrons erhålles genom en förbättrad smältnings- och gjutnings-metod samt genom att i det ursvarfvade kanonröret inifrån anbringas ett alltmera ökadt hydrauliskt tryck, som gör, att hårdheten och spänstigheten hos materialet blifva störst invid loppet och aftaga utåt, men deremot tänjbarheten växer i motsatt riktning (se Kanonmetall). Att detta kanonmaterial ej fått någon användning inom andra land beror dels på att tillverkningen hemlighålles inom Österrike, dels på att öfriga land så nyligen anskaffat artillerimateriel af stål, hvarmed de varit tillfredsställda. H. W. W.