Kanot (Fr. canot, af Sp. canoa, urspr. ett karibiskt ord, som betyder båt), ursprungligen
liten båt eller farkost, urhålkad af en trädstam och begagnad af åtskilliga vilda folkslag. Äfven båtar, som äro hopfogade af flere stycken, kallas dock stundom kanoter, t. ex. den på fig. a framställda kanadiska kanoten, hvilken göres af näfver, fastsydd vid lätta träspjelor. -- På senare tider har namnet kanot antagits för att beteckna små, på europeiskt sätt byggda båtar, hvilka egentligen äro att anse såsom redskap för den idrott, som man i dess fosterland, England, kallar canoeing. Det utmärkande för detta idrottsredskap kan anses vara att båten är jämförelsevis liten och lätt, heldäckad, med endast tillräckligt öppet rum för "kanotisten", som med utsträckta ben sitter på bottnen i farkosten och framdrifver den med en tvåbladig åra, kallad paddel, hvars båda blad användas vexelvis på ömse sidor. Redan den förste uppfinnaren af kanot-idrotten, skotten Mac Gregor, började dock till sin verldsbekanta kanot, "Rob Roy" (fig. b), använda äfven segel såsom fortkomstmedel. Sedan dess har utvecklingen af kanotseglingsidrotten så stegrat anspråken på dessa små farkosters seglingsförmåga, att man numera skiljer emellan paddelkanoter (fig. c), i hvilka segel endast tillfälligtvis användas vid god vind, och segelkanoter (fig. d), som företrädesvis äro afsedda för segling äfven i motvind. C. S:th.