Kantat (Ital. cantata, af Lat. cantare, sjunga), musikt., ursprungligen, efter uppfinningen af den ackompanjerade "monodien" (1600), namn på längre solosånger, i hvilka på dramatiskt vis ariös sång omvexlade med recitativisk. Carissimi införde namnet kammarkantat, till skilnad från kyrkokantat. Båda formerna rörde sig emellertid ännu en lång tid inom trånga ramar, med på sin höjd två eller tre sångstämmor jämte basso continuo och en eller ett par obligata ackompanjemangstämmor. De saknade sålunda de karakteristiska kännemärkena på den nuvarande, stora kantaten, som är ett af solosånger, ensembler och chörsatser bestående större vokalverk med instrumental ledsagning. Den stora kantaten skiljer sig från operan deruti att den ej ageras på scenen, från oratoriet deruti att den är mera lyrisk och eger mindre dramatiska eller episka element; dock äro de senare ej alltid uteslutna, hvarför någon sträng gränslinie mot oratoriet icke kan uppdragas. Den verldsliga stora kantaten utvecklade sig i synnerhet såsom festkantat, den kyrkliga under namn af kyrkokonsert, såsom äfven Seb. Bach kallar flere af sina kantater, hvilka representera genren i dess största renhet. A. L.
Nordisk familjebok · första upplagan
Kantat
Ämne: Italienska musiktermer · Musik och italienska lånord
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 8 (1884), sp. 206–207 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗