Kapare (T. kaper, Fr. corsaire, armateur en course, Eng. privateer). Ordet kommer af Fr. capteur (af Lat. capere, gripa), uppbringare af fartyg under sjökrig, och betecknar sådana fartyg och fartygsbefälhafvare, hvilka, utan att tillhöra ett lands örlogsflotta, ansetts ega, med åtnjutande af de rättigheter, som enligt folkrätten tillhöra medlemmar af krigförande stridskrafter, att föra krig på egen hand och uppbringa fienden tillhöriga handelsfartyg samt förvärfva eganderätt till det byte de sålunda enligt krigets lagar ega att taga. För att kapare skola kunna åtnjuta sådan rätt, måste de vara förlänade med särskild autorisation af den krigförande makt, som begagnar sig af dem och hvilken äfven närmare bestämmer deras rättigheter och skyldigheter. Denna rätt för enskilde att på egen risk utrusta fartyg och använda dem till kaperi kan gifvas såväl den krigförande maktens egna undersåtar som neutral stats medborgare. Den autorisation, som erfordras, sker genom utfärdande af kaparebref (Fr. lettre de marque). Dessa fartyg betraktas, så snart de deltaga i krigföringen efter erhållet skriftligt tillstånd af statens högste befälhafvare, såsom tillhörande den krigförandes irreguliera stridskrafter, likasom till lands särskildt autoriserade friskaror, och skilja sig härutinnan från frikårer, fribytare, korsarer, hvilka föra krig på egen hand, utan att hafva på något sätt ställt sig under den krigförandes generalitet eller amiralitet. Trupper, kårer eller fartyg af detta sistnämnda slag stå utom krigslagarna och behandlas såsom röfvare, äfven om de böra derifrån skiljas, ty med sjöröfvare, pirater, förstås sådana fartyg, som utan afseende på något slags krigstillstånd och nationalitet uppbringa och tillegna sig såsom byte hvad de kunna bemäktiga sig. Kapareväsendet har i nyare tider alltmera ansetts såsom stridande emot folkrättens fordringar på krigföring och
har derför blifvit alltmer öfvergifvet; ja de på Pariskonferensen 1856 representerade makterna fattade d. 16 April ett uttryckligt beslut om kaperiets afskaffande och afgåfvo en deklaration derom. Ehuruväl ej alla kristna stater biträdt samma beslut, har grundsatsen i allmänhet blifvit tillämpad under de derefter förda krigen. Bildandet af irreguliera stridskrafter till sjös har tagit annan form, såsom i tysk-franska kriget 1870--71, då Preussen sökte stärka stridskrafterna till sjös genom att besolda bevarade handelsfartyg, som dock ej egde att bemäktiga sig fiendens handelsfartyg. Frankrike erkände ej dessa fartyg såsom tillhörande Preussens sjömakt, utan betraktade dem såsom rättsstridigt autoriserade kapare. Ångans utbyte mot seglen å krigsfartyg och dessas dyrhet göra det till en omöjlighet för enskilda personer att anskaffa kaparefartyg, som skulle kunna vara beredda att öppna eller täfla i strid med den reguliera sjömaktens fartyg. H. L. R.