Karpdammar. Att uppföda fisk i dammar har sedan uråldriga tider varit i bruk. Den dertill företrädesvis använda fiskarten är karpen (Cyprinus carpio. Se Karpslägtet), hvars uppfödande utgör en icke obetydlig näringsgren i vissa trakter af Tyskland, Österrike och Frankrike. Den största karpdamsanläggningen är den vid godset Wittingau i Böhmen, tillhörigt furst Schwarzenberg, omfattande 300 dammar med en areal af 6,050 har. En annan betydlig anläggning af detta slag finnes på godset Peitz vid Kottbus i Lausitz, med 82 dammar af 1,370 har ytinnehåll. Ordnad karpodling finnes i Sverige f. n. blott vid egendomen Gustafsborg i norra Skåne. Karpdammarna derstädes anlades 1879 af godsegaren C. Wendt och äro nu (1884) 63 till antalet, med en areal af 356 har. -- Under de fyra till fem första åren af sitt lif tillväxer karpen ganska hastigt, men sedermera, vid tilltagande ålder, mera långsamt, hvarför det ej är lönande att hålla honom i dam längre än tills han uppnått säljbar storlek, d. v. s. en vigt af öfver 2 kg. Dertill beräknas minst 4 år. Tillväxten beror naturligen i hög grad på dammarnas tillgång på näringsämnen, och antalet karpar, som insättas i desamma, måste stå i förhållande till dessas storlek och tillgång på föda. Då karpen tillvuxit, måste han derför flyttas öfver i större dammar. Dessa sistnämnda kunna ej begagnas beständigt, utan måste, efter att hafva varit i bruk under 2--3 års tid, torrläggas ett eller annat år, under hvilken tid de, der sådant passar, besås med säd eller gräs. För en ordnad karpodling erfordras sålunda ett helt system af större och mindre dammar. I Tyskland, karpodlingens hemland, har man särskilda benämningar för dessa olika slag af dammar: 1) streichteiche (lekdammar), 2) och 3) streckteiche (yngeldammar) af första och af andra ordningen samt 4) abwachs- l. karpfenteiche för de större karparna. De tre första slagen af dammar söker man, så mycket möjligt är, hålla fria från roffiskar; men i de egentliga "karpdammarna" insättas några smärre gäddor för att, såsom det uppgifves, hindra karparna att leka och hålla dammen fri från karpyngel och småfisk. Huru starkt en dam lämpligast bör besättas kan ej på förhand bestämmas, utan måste genom försök utrönas. Vanligen beräknas af ettårigt karpyngel pr har 400--600 samt af tvåårigt 200--400 stycken. I karpdammarna insättas pr har 80--120 stycken tre- till fyraåriga karpar. Man anser det numera fördelaktigare att ej besätta dammarna så starkt som förr varit brukligt. Karpens föda utgöres af insektlarver, smärre
vattendjur samt växtämnen, och det är egentligen under våren och högsommaren han är glupsk och göder sig. Under hösten och vintern äter karpen föga eller intet och aftager derför 2--3 proc. i vigt. Man beräknar, att karpen under gynsamma förhållanden tiodubblar sin vigt under det 2:dra året, femdubblar densamma under det 3:dje samt tillväxer med 50 proc. under det 4:de. Tillväxten beror emellertid dels på klimatet (den är derför större söderut än i nordligare trakter), dels på dammarnas mer eller mindre goda beskaffenhet. Vid mindre karpdamsanläggningar kan man mata fiskarna -- med kokta ärter, mäsk, kött, mjöl m. m. -- och man bör då besätta dammarna med ungefär dubbelt mot hvad ofvan angifvits. I stort kan dock icke matning ega rum.
Karpdammar kunna med fördel anläggas endast på sådana lokaler, der de kunna åstadkommas genom uppdämningar; att gräfva sådana skulle erfordra alldeles för stora kostnader. Dammarnas godhet beror dels af tillflödena, dels och i synnerhet af bottnens beskaffenhet. Botten af sand och mager lera är dålig, torfbotten samt i synnerhet humusblandad lerbotten fördelaktig. Dammarna måste vara försedda med aflopp, så att de kunna fullständigt aftappas, hvilket är alldeles nödvändigt, bl. a. för att kunna fullständigt uppfiska karparna. På annat sätt kan nämligen detta icke ske. Affiskningen sker under senhösten, och skörden fördelas dels för försäljning uti för detta ändamål anordnade sumpar, dels för öfvervintring uti särskilda djupare dammar, "öfvervintringsdammar", hälst med någorlunda frisk vattenomsättning för att hindra qväfning under isen. Tillväxtdammarna deremot böra göras hälst grunda, omkr. 1 m. djupa, hvilket befordrar utvecklingen af mygglarver m. m., som utgöra karpens föda. Förutom gäddor brukar man jämte karpen insätta några sutare (Tinca) i dammarna, äfvensom gös i stället för gäddor. Karpen försäljes alltid i färskt tillstånd och är ganska härdig för transport. Om karpodling finnes en tämligen rikhaltig literatur. Det nyaste och fullständigaste arbetet i denna väg är "Lehrbuch der teichwirthschaft" af C. Nicklas (1880). E. L.