Kartusianer

Kartusianer (T. Kartäuser), munkorden, stiftad omkr. 1084 af den helige Bruno af Köln, förut domherre i Reims. Af fruktan att inom den förverldsligade kyrkan taga skada till sin själ begaf han sig med några följeslagare ut i den ödsliga trakten Chartreuse (Cartusia, deraf ordens namn) nära Grenoble. Der byggde de sig celler och ett bönehus, underkastade sig de strängaste försakelser och botöfningar samt sysslade för öfrigt med afskrifning af andaktsböcker. Kartusianerna räknade redan år 1137 14 kloster i Frankrike och erkändes 1170 af påfven Alexander III såsom ett sjelfständigt munksamfund. År 1134 fingo de genom Guigo, den femte priorn i klostret Chartreuse, skriftliga statut, de s. k Consuetudines Cartusiae, till hvilka längre fram flere tilläggssamlingar fogades. Grundtanken i alla dessa föreskrifter är att åstadkomma den enskilde ordensmedlemmens största möjliga afsöndring ej blott från hela den yttre verlden, utan äfven från kamraterna i klostret. Munkarna äro derför framförallt förpligtade till ensamhet, stillatigande och fasta. Lekmannabrödernas ställning är ock inom denna orden mer än vanligt tryckt. Genom ihärdigt fasthängande vid detta isoleringssystem har det lyckats kartusianerna att i högre grad än andra likartade samfund bevara sin medeltidskarakter ända in i våra dagar. De flesta kloster tillhöra ännu ordens födelsebygd, Frankrike. Från midten af 13:de århundradet intill år 1790 funnos i detta land äfven kartusian-nunnor. -- I Sverige grundades genom Sten Sture d. ä. kartusianklostret Pax Mariae (Mariefred), omkring hvilket staden af samma namn växte upp. Det var det sista kloster, som stiftades (1493) i Sverige, och det första, som indrogs (1525). P. F.