Katarina Ulfsdotter, Vadstena klosters första föreståndarinna, den heliga Birgittas dotter, har inom den katolska kyrkan förskaffat sig ett ganska lysande namn, om ock glansen till en viss del är lånad från hennes moder. Äfven hennes fader, herr Ulf Gudmarsson, var berömd för fromhet. När han 1344 afled i Alvastra kloster, var K. 12 eller 13 år gammal och nyss gift med riddaren Egard von Kyren. Det kyskhetslöfte brud och brudgum gåfvo hvarandra hölls så heligt, att t. o. m. K:s broder, den lefnadslustige Karl, i början något oviss, blef derom fullt ofvertygad. K. blef ifrån sina tidigaste år van att öfva fromma gerningar; på fädernegården Ulfåsa hade nämligen hennes moder uppbyggt ett hospital. Den stränghet, hvarmed K. under sin uppfostran behandlades, iakttogs ännu sedan hon med sin mans tillåtelse 1349 åtföljt sin moder till Rom, der hennes lärare en gång hårdt gisslade henne derför att hon modern ovetande bevistat gudstjensten i en klosterkyrka. I Rom, der hon, såsom det berättas, genom uppenbarelse erhöll kännedom om sin mans död, vann hon snart så stort rykte för helighet, att en dag, då Tibern hotade med öfversvämning, de förskräckte romarna samlades kring hennes hus för att genom hennes förböner få hjelp. Åren 1349--73 var hon modern följaktig på hennes färder till heliga orter i och utom Italien. (Se Birgitta.) Hon var sålunda i bästa tillfälle att se huru moderns planer till stiftande af en ny klosterorden väcktes och genomdrefvos, och när Birgitta afled (d. 23 Juli 1373) i Rom var K. den sjelfskrifna arftagarinnan till hennes stora idé. Då hon 1374 återkom till fäderneslandet, började hon sin kraftfulla verksamhet för Vadstena klosters utveckling i likhet med moderns önskan och föreskrifter. Hon blef der nunna och skänkte dit 5 gårdar. Ehuru aldrig vigd till abbedissa, bar hon dock namnet, och klostrets ledning hvilade i hennes hand ända till hennes död. Moderns helgongloria var det lysande mål, som hägrade för hennes fromma blickar, och efter att hafva förberedt frågan om Birgittas kanonisation infann hon sig i Rom för att personligen utverka påfvens bifall dertill. Hon fick dock ej upplefva den dag, då hennes önskan gick i fullbordan. För Vadstena klosters bästa förskaffade hon sig i Rom åtskilliga bullor. Genom sitt personliga inflytande och under hägnet af moderns namn kunde hon åt det unga klostret gifva en stor och snabb utveckling. 22 munkar och 35 nunnor ingingo i klostret under K:s styrelse, och från hennes tid ega vi de första utförligare underrättelserna om Vadstena klosterregler, sådana påfven Urban VI lät uppteckna dem. Under sina resor i främmande land erhöllo K. och hennes fyra följeslagarinnor tillåtelse att taga kännedom om hvilka klosterstiftelser de önskade för att sålunda med ökad erfarenhet styra klostret i Vadstena. Der afled hon den 22 (eller 24) Mars 1381. -- Under det århundrade, som följde näst efter K:s död, växte talet om underverk vid hennes graf, och hennes kanonisering blef slutligen en af dagens brinnande frågor. Påfven var nog icke ovillig att lyssna till förslaget om dotterns upphöjande till en plats vid sin heliga moders sida, och en kommission tillsattes, som skulle granska berättelserna om K:s underverk, om hvilka en mängd vittnen hade så mycket att förtälja, att, såsom det i protokollen heter, "hvarken penna eller papper ville förslå". Rikets råd, som med ifver omfattat denna angelägenhet, måste dock snart egna hela
sin uppmärksamhet åt landets politiska ställning, som kräfde annan hjelp än ett nytt helgons. Påfven å sin sida hade ock mycket annat att tänka på, och K:s kanonisation blef först uppskjuten och sedan bortglömd. Hon firas dock ännu i dag flerestädes inom katolska kyrkan såsom "Sveriges rikes skyddsmö" (Lat. Virgo et patrona regni Sveciae); hennes högtidsdagar äro d. 21 Mars och 2 Aug. Hennes lefvernesbeskrifning, författad af Vadstena-munken och generalkonfessorn Ulf Birgersson (d. 1433), trycktes i Stockholm 1483 och är den äldsta i Sverige tryckta bok vi nu känna. (Jfr "Förhandlingarna rör. Katarina Ulfsdotters kanonisation", i "Hist. bibliotek", utg. af C. Silfverstolpe, 1876.) C. S-e.