Birgitta, kallad den heliga, föddes på Finstad gård i Upland 1302 eller 1303. Hennes föräldrar voro den upländske lagmannen Birger Petersson och Ingeborg Bengtsdotter, båda tillhörande ätter, som voro bland de förnämsta i landet och i besittning af ganska betydande gods och gårdar. Den uppfostran föräldrarna skänkte sina barn var den mest vårdade man då kunde tänka sig. Den tid, som Birgitta icke använde till andaktsöfningar eller inlärandet af qvinliga sysslor och slöjder, egnades åt vidtomfattande studier. Hennes skrifter vittna om stor beläsenhet. Faderns betydande samhällsställning gaf henne tillfälle att redan vid unga år blicka in i de politiska tilldragelserna, för hvilka hennes deltagande slutligen blef så lifligt, att hon ansåg det såsom en frestelse, hvilken hon borde bekämpa. De gamla visor, berättelser och legender, till hvilka hon såsom barn ofta fick lyssna, voro egnade att i ensliga stunder bevinga hennes af naturen lifliga fantasi, hvilken äfven uppskakades af de samtida tilldragelserna i landet. Folkungaättens blodiga brödrastrider tillhörde hennes tidigaste barndomsminnen. Att hennes blick var öppen för alla de föremål, som omgåfvo henne, liksom att äfven de förhållanden, i hvilka hon lefde, gjorde djupt intryck på hennes mottagliga sinne, derom gifva hennes skrifter tydliga bevis. Sedan modern 1314 aflidit, anförtroddes Birgittas uppfostran åt hennes moster Ingrid, drotset Knut Jonssons fru, hvilken bodde på Aspnäs gård i Vestmanland. Redan i barnaåren hade B. syner och uppenbarelser, hvilka af henne och hennes omgifning uttyddes som bevis på att hon var ämnad till något stort. Midt under barnets oskyldiga lekar och joller visade sig för hennes blickar vidunderliga skepelser, hvilkas åsyn snart bortskrämde den för barnaåldern naturliga glädtigheten. Hon försjönk alltmera i religiöst grubbel, som störande inverkade på hennes utveckling och gjorde hennes af naturen nervösa konstitution allt mottagligare för öfvernaturliga intryck. Vid 14 års ålder ingick hon äktenskap med östgötalagmannen Ulf Gudmarsson och bodde derefter någon tid på Ulfåsa gård i Östergötland. Åren förgingo lugnt. Om synerna fortforo, omtalade hon dem åtminstone icke, utan skötte med omtanke husfruns praktiska kall. Hennes man, som under de med ny styrka upplågande folkungafejderna tillhörde samma parti som hennes fader, inträdde slutligen (1320) i rikets råd. Det brokiga lifvet i den förnäme mannens hem afbröts tidt och ofta af fromma andaktsöfningar. Den för lärdom och literär verksamhet bekante kaniken i Linköping, mäster Mattias (se d. o.), var B:s biktfader, och till lärare för sina barn utsåg hon Nils Hermansson, slutligen biskop i Linköping.
Sedan konung Magnus Eriksson förmält sig med prinsessan Blanche af Namur, inträdde B. snart såsom hofmästarinna vid det unga hofvet, och det dröjde icke länge, innan hon utöfvade ett i många fall stort inflytande på konungen. Oförskräckt uttalade hon sina varningar och förebråelser emot den yppighet och det sedeförderf, som snart uppenbarade sig vid detta hof, och från det enskilda lifvet vände hon sina blickar äfven till det offentliga. Tillhörande landets aristokrati, trädde hon gerna i opposition mot regeringen, och all den ovilja hon derigenom naturligtvis uppväckte kunde icke nedtysta hennes djerfva ord eller hindra dem att nå konungens öron. Han blef liksom drottningen icke sällan förbittrad, men visade dock en viss ödmjukhet för sierskan och erbjöd sig t. o. m. att genom ett korståg försona sina fel. B. rådde honom dock att först fara omkring i sitt eget land och se huru lag och rättvisa der upprätthöllos. Att en konung icke egde rätt att minska sitt rike, såsom det skett i Skåne-handeln, visade hon med de ord, som blifvit henne förkunnade från himmelen. Såväl prester som lekmän fingo mottaga skarpa tillrättavisningar af henne. Sträng mot sig sjelf, var hon det äfven mot andra; hennes ord hade en egendomligt genomträngande kraft.
B. sträckte sin omtanke äfven långt utom sitt eget lands gränser. Hon trodde sig kallad att bilägga Frankrikes och Englands strider; den tyske kejsaren uppmanade hon att bättre vinnlägga sig om rättvisa och fromhet. I synnerhet uppskakades hon af påfvarnas moraliska förfall, som icke kunnat annat än undergräfva deras makt och betydelse inom nästan hela den vesterländska kyrkan. I många samhällen hade den verldsliga maktens modiga sammandrabbning med den kyrkliga framkallat en svår rubbning. De ideal, om hvilka man drömt, när man hvilade i kyrkans sköte, hade försvunnit och lemnat rum för kätterskt tvifvel. Det var en tid af allmän jäsning. Fans på något ställe ännu den kristna fromheten orubbad qvar och en tro, som brann med oförminskad låga, så kunde för dess blickar det stormande verldsbullret lätt frammana syner, hvilka förklarades såsom himlasända varningar och en gudomlig kallelse att med inspirationens hänförelse draga i strid mot en syndig verld. Äfven många bland B:s samtida erforo en sådan kallelse att predika bättring midt på verldshändelsernas tummelplats. B. längtade att få bevisa sin tro med sina gerningar, och pilgrimsfärder hade derför något synnerligen lockande för henne. Inom landet hade hon många gånger uppsökt de kyrkor och kloster, der dyrbara reliker förvarades, och sedan hennes barn hunnit växa upp, stod hennes håg till längre vallfärder. Mellan 1338 och 1340 företogo hon och hennes man med stort följe af män och qvinnor, prester och lekmän, en vandring till den hel. Jakobs graf i Compostella. Ulf insjuknade under vägen och afgaf då löfte att ingå i kloster, om han återkomme till Sverige. Detta skedde; han valde Alvastra, och i samma kloster uppsökte äfven B. åt sig en cell. De yngsta barnen anförtroddes åt andra klosters vård. Dottern Katarina, som företrädesvis ärft moderns religiösa sinnelag, gafs af föräldrarna till äkta åt riddaren Egard von Kyren. 1344 afsomnade Ulf och begrofs i Alvastra. Munk-eden hade han aldrig aflagt.
Ifrån denna tid blefvo B:s uppenbarelser allt flere. På landsvägar och i hemmet, om dagen och om natten -- alltid var hennes själ lika mottaglig för öfvernaturliga inflytelser. Vid dylika tillfällen förlorade hon allt medvetande af den yttre verlden. Den romerska kyrkans förklaring af ett dylikt ekstatiskt tillstånd uppfattades af B:s samtida så, att de heliga voro omgifna af en trollkrets, inom hvilken ett högre ljus verkade och högre lagar voro gällande. På en själ, så öfverspänd och så hängifven åt svärmerier som B:s, utöfvade under medeltiden en mängd för oss främmande förhållanden en kraftig verkan. Sjelf var hon fullt öfvertygad om det gudomliga ursprunget i de uppenbarelser, som återspeglade hennes lifliga känslor, och hon återgaf dem med all den färgrikedom, hvaröfver hennes poetiska natur förfogade. Hon nedskref "uppenbarelserna" omedelbart efter det att hon förnummit dem, och då hon efter sin makes död fortfor att vistas i Alvastra munkkloster samt der lärde sig inse huru väl män och qvinnor kunna arbeta gemensamt i religionens tjenst, dröjde det icke länge, förrän hon erhöll en ny befallning från ofvan att till frälsarens ära grundlägga den munk- och nunneorden, som skulle föra hennes namn omkring i hela kristenheten. För underpriorn i Alvastra dikterade hon reglerna för "Frälsarens orden efter den hel. Augustini reformerade regel". (Se Birgittin-orden.) Ehuru B., genom sina anklagelser mot såväl konungen som de mäktige herrarna i landet, förvärfvat sig många fiender, var dock hennes inflytande oförminskadt, och många, främst konungaparet, sökte försona sina fel genom att kraftigt understödja byggandet af det kloster, inom hvilket den nya regeln skulle för första gången tillämpas. Konung Magni och hans gemåls testamente, dateradt d. 1 Maj 1346, kan i verldsligt afseende anses såsom den egentliga stiftelseurkunden för Birgittas kloster i Vadstena (se d. o.), emedan derigenom högst betydliga gåfvor tillförsäkrades detsamma. Ärkebiskopen i Upsala var icke sen att gifva birgittin-regeln sin stadfästelse; men ännu saknades påfvens. B. ansåg det vara af nöden att sjelf begifva sig till honom. Till en längre resa manade henne dessutom icke allenast oron för allt det onda, som hotade fosterlandet och som hon icke ansåg sig kunna afvända, utan äfven -- sannolikt i icke ringa mån -- längtan att få inför en hel verld utöfvra inflytande på kyrkans öfverhufvud. Redan 1348 hade hon gifvit biskopen i Åbo och underpriorn Peder uppdrag att öfverlemna hennes uppenbarelser till påfven Klemens VI, hvilken hon i myndig ton befallt att mäkla fred mellan Frankrike och England samt återvända från Avignon till Rom. 1349 anträdde hon sjelf sin färd till Rom. Hon åtföljdes af sonen Birger (som sedermera återreste till Sverige), skriftfäderna Peter från Alvastra och en annan Peter, riddaren Magnus Petersson, och sannolikt ännu flere. Störste delen af vägen tillryggalade de till fots genom osäkra trakter, der faror ständigt hotade. Den religiösa rörelse, som de s. k. gudsvännerna (se d. o.) vid samma tid uppväckte i södra Europa, inverkade säkerligen icke obetydligt på B., ehuru hennes åsigter i vissa fall voro ganska skiljaktiga från deras. Det var under jubelåret 1350, som B. framkom till Rom. Öfverallt i Europa hade "den stora döden" mejat rika skördar. Öfverallt såg B. sig omgifven af skaror, som af bäfvan för himmelens vrede drifvits att söka skydd hos den helige fadern. I Rom stodo många kyrkor öde och förfallna. Den allmänt rådande osäkerheten gjorde alla vägar och stigar farliga. Äfven utlades många snaror för den sköna Katarina, som efter sin mans död uppsökt modern i Rom, men moderns vaksamhet omintetgjorde allt försåt. Huru skarpt B. än anfallit påfvarnas sedeslöshet, fortfor dock sjelfva påfvedömet att för henne vara heligt. Hon sökte öfvertala påfven att återvända till Rom, och slutligen fick hon äfven glädja sig åt förverkligandet af denna önskan. Åtskilliga af hennes uppenbarelser ifrån denna tid förutsäga på ett förvånande tydligt sätt påfveväldets fall. B. utmärker sig framför den katolska kyrkans öfriga siare och sierskor derigenom att hon på det bestämdaste förutsade den reform, som halftannat århundrade senare icke längre kunde förhindras af den förfallna romerska kyrkan. Fjärran från sitt land följde hon äfven dettas öden med oförminskadt intresse. Underrättelser meddelades henne hemifrån af pilgrimer, som i stort antal uppsökte henne, och dessutom uppenbarades för henne många tecken, hvilka tydde på
att "Sveriges rike hade blifvit en röfvarekula". Alla hennes varningar hade varit förgäfves.
Vistelsen i Rom blef för B. behagligare, sedan hon fått en egen bostad i det nära palazzo Farnese belägna hus, som ännu bär hennes namn. Hon fick äfven föreställa för påfven sina tvänne söner Karl och Birger, hvilka begifvit sig till modern i Rom. 1369 företog hon en resa genom konungariket Neapel och mottogs med stor vördnad af drottning Johanna och de förnämste i landet. Sedan hon återkommit till Rom, genomdref hon den dittills uppskjutna påfliga stadfästelsen af ofvannämnde ordens regler. Den 5 Aug. 1370 utfärdade Urban V till ärkebiskop Birger Gregersson i Upsala samt biskoparna i Strengnäs och Vexiö en bulla, hvari han tillkännagaf, att han stadfäst Birgittas klosterstiftelse i Vadstena. De erhöllo på samma gång befallning att öfvervaka den redan begynta klosterbyggnaden samt att ifrån början tillse, att regeln efterlefdes. Nu var ett af de förnämsta målen för B:s färd till Rom uppnådt. Derefter kunde hon med lugn bereda sig för den pilgrimsresa till Jerusalem, hvilken länge lekt i hennes håg. Hon anträdde den i början af 1372. Under färden afled i Neapel hennes son Karl, hvars glada och verldsliga sinne ofta förskräckt henne och gifvit henne anledning att kalla honom "sina tårars son". Han hade upptändt drottning Johannas kärlek och sörjdes djupt af denna. På Cypern kom B. i tillfälle att meddela öns herskarinna, drottning Eleonora, sina råd i afseende på det upproriska tillståndet derstädes. I Maj månad ankom hon med sitt följe till Joppe. I Palestina hade hon äfven den glädjen att se sonen Birger blifva slagen till "riddare af den heliga grafven" -- sannolikt den högsta utmärkelse modern kunde eftertrakta för sin son. I Jan. 1373 var hon åter i Neapel. Redan i Jerusalem började hennes helsa vackla. Efter återkomsten till Rom aftogo krafterna, men i det längsta vandrade hon dock, efter sin vana, omkring till sjuka och hjelpbehöfvande. Ännu i det sista meddelade hon påfven Gregorius XI sina uppenbarelser. Hon afled under morgonmässan d. 23 Juli 1373. Hennes begrafning firades i S:t Laurentii kyrka i Panisperna, der kistan, omlindad med rep och förseglad med sonen Birgers och flere andra personers sigill, nedsattes i ett marmormonument. Vid pass ett år derefter flyttades hennes stoft till Vadstena kloster. Af hennes fyra söner och fyra döttrar öfverlefde henne sonen Birger och alla döttrarna. Katarina, som under vistelsen i Rom blifvit enka, öfvertog efter modern vården om Vadstena kloster och blef dess första abbedissa. Hon var äfven den, som ifrigast arbetade på moderns helgonkröning, men hon upplefde den icke. Den 7 Okt. 1391 firades den slutligen i Rom, med all den utomordentliga prakt, som den romerska kyrkan plägade utveckla vid sådana tillfällen. Den glans, som från den stunden omgaf Birgittas namn, bidrog i betydlig mån att äfven göra Sverige kändt i det södra Europa. Birgittas hus i Rom förvaltades intill reformationen af munkar från Vadstena, hvarigenom en liflig förbindelse underhölls mellan det höga norden och kyrkans medelpunkt, och detta inverkade fördelaktigt på vårt lands andliga odling. Birgittas många efterlemnade skrifter öfversattes på de flesta europeiska språk och äfven på arabiska. Hennes böner och utdrag ur uppenbarelserna utgifvas ännu i våra dagar i nya upplagor både på tyska och franska. Heliga Birgittas uppenbarelser äro utgifna af G. E. Klemming 1857--62 i "Sv. fornskriftssällsk. saml." Sjelf bidrog hon i hög grad till det svenska språkets utveckling genom den i klosterregeln införda föreskriften att predikan skulle hållas på detta och ej längre på det latinska språket. Ur det kloster hon stiftade framgingo många af den svenska kulturens mäktigaste målsmän under medeltiden. (Jfr Fr. Hammerich, "Den hellige Birgitta og kirken i Norden", 1863.) C. S-e.