Katolicism

Katolicism (af Grek. katholikos, allmän), egentligen ett uttryck för den kristna kyrkans allmänlighet, d. v. s. hennes egenskap att stå öppen för alla och hennes uppgift att utbreda sig öfver hela jorden. Redan i den senare hälften af 2:dra årh. kallade kyrkan sig och sin lära den katolska, d. ä. den allmänt utbredda och erkända kristendomsformen, i motsats till kätterierna, såsom de gnostiska och montanistiska. Sedan har namnet katolicism bibehållits såsom beteckning för den kristendomsform, som framträder i de grekiska och romerska kyrkorna, i motsats till protestantismen. Katolicismens väsentligen utmärkande kännetecken äro antagandet af den kyrkliga traditionen såsom religionens kunskapskälla jämte bibeln och såsom ofelbar norm för bibelns tolkning ("formalprincipen") samt läran om menniskans förmåga att genom egna gerningar bidraga till sin rättfärdiggörelse inför Gud ("materialprincipen"). Men i det närmare bestämmandet af traditionen skilja sig de bägge katolska kyrkorna, i det att den grekiska finner traditionens innehåll fullständigt uttaladt af de grekiske kyrkofäderna och de sju första ekumeniska mötena, medan den romerska antager en fortfarande inspiration, medelst hvilken traditionen alltjämt kan fullständigas och beriktigas af påfve, biskopar och koncilier. Det är i synnerhet inom den sistnämnda kyrkan, som katolicismens principer blifvit konseqvent utvecklade. Denna kyrka anser sig såsom den enda sanna och saliggörande (extra ecclesiam nulla salus, "utom kyrkan ingen frälsning"); hennes auktoritet är en tillräcklig borgen för sanningen af hennes lära. Denna auktoritet, för hvilken allt måste böja sig, och hvilken allt måste tjena, har sina målsmän i presterna, biskoparna och påfven (se Hierarki, Apostolisk succession), hvilken sistnämnde är hela kyrkans synliga öfverhufvud, Petrus' efterträdare och Kristi ståthållare på jorden. Han har ock derför (1870) förklarats ofelbar i allt, som han å sitt ämbetes vägnar gör och låter. Den enskilde får enligt katolsk grundsats icke följa sitt samvete och sin öfvertygelse, utan han måste rätta sig efter hvad kyrkan bjuder. Men dermed är han ock fri från ansvar; det gäller för honom mera ett försanthållande af kyrkans dogmer och underkastelse under hennes ordning än en subjektiv trostillegnelse. Nådemedlen, i synnerhet nattvarden, hafva en viss magisk verkan ex opere operato, d. v. s. såsom yttre handlingar, blott de handhafvas i enlighet med kyrkans föreskrifter. Gudstjensten är öfverlastad med ceremonier och lägger hufvudsakligen an på känslan. Helgon och reliker tillbedjas; sakramenten, som representera det mystiska i religionen, äro talrika och spela en mycket framstående rol. Celibat, klosterlif, vallfärder, fastor o. dyl. stå i högt anseende och stämma väl öfverens med den sinliga ståndpunkt, som är utmärkande för katolicismen. -- I denna riktning utvecklade sig den romersk-katolska kyrkan redan under medeltiden. Och ehuru vid reformationen tecken icke fattades att hon skulle åtminstone i någon mån följa med den nya kyrkliga utvecklingen (t. ex. konventet i Regensburg 1541), omintetgjordes dessa förhoppningar genom Tridentinska mötet (1545--63), på hvilket medeltidsståndpunkten i allt väsentligt fastställdes. På denna har ock den romersk-katolska kyrkan sedan dess stått qvar, förnämligast genom jesuiternas kraftiga bemödanden, och det ultramontana partiet har t. o. m. i nyaste tider fört henne ännu längre i samma riktning. De försök till reformer, som stundom gjorts, t. ex. af jansenisterna och senast af gammalkatolikerna, hafva kraftigt tillbakavisats; katolicismen kan icke häller gå in på dylika, utan att svika sina egna principer. Genom sin konseqvens och sin fasta organisation eger den romerska kyrkan ännu en betydande styrka. Se vidare Grekiska kyrkan, Romersk-katolska kyrkan. E. J. Ö.