Kautsjuk

Kautsjuk (kautschuk, bildadt af det karibiska namnet på detta ämne) l. gummi elasticum utgöres af den intorkade mjölksaften från åtskilliga tropiska träd, företrädesvis hörande till familjerna Artocarpeae (Ficus elastica, F. indica, Artocarpus integrifolia), Euphorbiaceae (Siphonia elastica, S. brasiliensis) och Apocyneae (Urceola elastica, Vahea gummifera). Saften, som erhålles genom inskärningar i trädens stammar, är i färskt tillstånd tjockflytande, gulhvit, mjölkig och svagt sur. Då den lemnas i hvila, flyter kautsjuk upp på ytan och simmar likt grädde på vattnet. Med den färska saften bestrykas lerformar af vexlande utseende (oftast ega de päronform), och dessa torkas sedan i solen eller öfver eld, hvarefter ett nytt lager saft påstrykes och intorkas. På detta sätt fortfares, tills kautsjuköfverdraget vunnit önskad tjocklek, hvarefter lerstommen uppmjukas i vatten samt aflägsnas och kautsjuken, vanligen mörkfärgad af rök och egande form af en pung eller flaska, kommer i handeln. Ofta har dock den råa kautsjuken form af tjocka skifvor (s. k. gummispeck) eller tunnare blad. Java, Central-Amerika och Syd-Amerikas nordligare stater äro de förnämsta kautsjuk-producerande landen. -- I renadt tillstånd är kautsjuk ett gulaktigt, nästan genomskinligt, fullkomligt elastiskt ämne af 0,925 eg. vigt. Den blir i köld fast och hård, men ej spröd. Hett vatten gör den mjuk utan vidare förändring; vid högre upphettning smälter den först (vid cirka 200°) till en smörjig massa (som efter afkylning ej återtager sitt forna utseende, utan fortfarande är lös och smetig) samt förbrinner vid ännu starkare upphettning med sotande låga. Alkohol, utspädda syror och alkalier inverka ej på kautsjuk, som deremot lätt förstöres af koncentrerad svafvelsyra eller salpetersyra. I eter, terpentin, benzol, petroleum och kolsvafla löses kautsjuk mer eller mindre lätt; äfven löses den lätt i de oljor, som erhållas vid torr destillation af kautsjuken sjelf. I uppvärmdt tillstånd låter kautsjuk sig lätt knådas samman med pulverformiga ämnen och erhåller derigenom egenskaper, som mångdubbla dess användbarhet. -- Ur kemisk synpunkt består ren kautsjuk endast af kol och väte (ungefär 87,5 proc. C och 12,5 proc. H), men är icke någon bestämd kemisk förening, utan en blandning af flere olika kolväten. -- Oblandad kautsjuk begagnas ännu rätt mycket till rengöring af papper, vid förfärdigandet af elastiska band och väfnader, vattentäta tyg, kitt m. m., men allt detta är dock en obetydlighet mot den storartade användning, som den s. k. vulkaniserade kautsjuken erhållit. Under det att vanlig kautsjuk nämligen blir hård och styf vid lägre temperatur, bibehåller den vulkaniserade, d. v. s. med svafvel impregnerade, kautsjuken äfven i sådant fall sin mjukhet och elasticitet samt angripes dessutom högst obetydligt af den oblandade kautsjukens lösningsmedel. Vulkaniseringen kan ske på flere sätt. Till en början neddoppade man helt enkelt kautsjukplattorna i smält svafvel, hvarefter öfverskottet af svafvel bortskaffades genom pressning. Äfven knådning af den upphettade kautsjuken med svafvelantimon eller svafvelarsenik åstadkommer vulkanisering. Numera behandlas kautsjuken vanligen med en blandning af 40 delar kolsvalla (eller petroleum-eter) och 1 del klorsvafvel, upphänges sedan i ett lagom varmt rum, der kolsvaflan får afdunsta, och kokas slutligen med kalilut, för att öfverskott af svafvel må bortskaffas, hvarefter varan tvättas ren från alkali och är färdig. En annan, för mindre föremål särdeles lämplig metod består i att vulkanisera kautsjuken genom upphettning under högt tryck med en lösning af svafvelkalium. På sådant sätt vulkaniserad kautsjuk är svart, under det att den vanliga är grå. Enär stycken af vulkaniserad kautsjuk ej klibba samman och ej låta sig förenas medelst lösning af kautsjuk i kolsvafla (det vanliga kittet för kautsjuk-föremål), måste de saker, som skola vulkaniseras, först göras färdiga af vanlig kautsjuk. -- Den vulkaniserade kautsjuken är, som bekant, ett material, hvilket inom den moderna industrien fått den mest mångsidiga användning man gerna kan tänka sig; det skulle vara lika fåfängt som onödigt att söka uppräkna de tusentals olika föremål, från buffertarna på jernvägsvagnarna till småbarnens skrikdockor, som deraf tillverkas. -- En särskild modifikation af den vulkaniserade kautsjuken är den s. k. horniserade kautsjuken, äfven benämnd ebonit (se d. o.) eller hartgummi, som beredes på ungefärligen samma sätt, men der man genom att mångdubbla tillsatsen af svafvel och ännu mera genom att i den varma kautsjuken inknåda främmande, pulverformiga substanser af de mest olika slag (stundom till en mängd af ända till 80 proc. af det hela) åstadkommer ett material, som genom sin hårdhet, elasticitet och förmåga att antaga glans vid polering fått en mycket stor användning af helt annat slag än den vulkaniserade kautsjukens. De nyssnämnda egenskaperna göra nämligen eboniten till ett godt surrogat för horn och fiskben, på samma gång som den mycket begagnas till billigare galanterivaror (imiterade stenkolsarbeten o. d.). S. J-n.