Keil

Keil [kejl]. 1. Karl August Gottlieb K., tysk exeget, f. 1754, blef 1792 professor i exegetik och hermeneutik vid universitetet i Leipzig. Död 1818. Till sin religiösa öfvertygelse var K. moderat rationalist. Af hans skrifter, som utmärka sig genom pålitlighet i uppgifter samt ett bestämdt och sammanträngdt framställningssätt, må nämnas Lehrbuch der hermeneutik des Neuen testaments nach den grundsätzen der grammatisch-historischen interpretation (1810) samt Opuscula academica ad Novi testamenti interpretationem grammatico-historicam et theologiae christianae origines pertinentia (2 bd, 1820). -- 2. Karl Friedrich K., tysk ortodox teolog, f. 1807, blef 1839 ordinarie professor i Berlin. Han har i Hengstenbergs anda skrifvit kommentarer till en mängd gammal- och nytestamentliga böcker. Öfriga skrifter af honom äro Der tempel Salomos (1839), Lehrbuch der historisch-kritischen einleitung in die schriften des Alten testaments (3:dje uppl. 1873) och Handbuch der biblischen archäologie (2 bd, 1858--60). -- 3. Gottfried Theodor Heinrich K., tysk filolog, f. 1822, blef 1859 professor i filologi vid universitetet i Erlangen och 1869 i Halle. Hans förnämsta arbete är den kritiska upplagan af Grammatici latini (6 bd, 1855--74, med supplement). 1. 2. P. F.