Kina

Kina, urgammal kulturstat i östra Asien.

Namn, storlek, läge och beståndsdelar. Namnet K. är endast en europeisk benämning på landet och härleder sig möjligen från dynastien Tsin (i 3:dje årh. f. Kr.). Genom malajerna eller öfver Indien kom det till grekerna i Egypten (det förändrades af dem till Sinai, Lat. Sinae) och genom desse till Europa, der det varit i bruk alltsedan portugisernas upptäcktsfärder i Stilla hafvet under 1500-talet. Under den senare medeltiden deremot kallades landet i Europa Cathay, en benämning, som kom landvägen öfver Asien till Europa i 13:de årh. med de mongoliske eröfrårna och härledes från kitan -- en turansk stam, som i 10:de och 11:te årh. var bosatt i K:s norra provinser -- samt ännu, under formen Kitaj, är ryssarnas namn på K. Kineserna sjelfva kalla sitt land Tsjung-kue (Midtens rike) eller, officielt, Thai-tsing-kue (Thai-tsings rike) efter den nuv. dynastien Tsing. -- Det kinesiska riket i sin största omfattning är det folkrikaste på jorden; näst det ryska och britiska intager det äfven den största arealen. K:s folkmängd beräknas till närmare 400 mill; dess areal är 11,792,548 qvkm., hvaraf 4,024,690 qvkm. komma på det egentliga K. och 7,767,858 qvkm. på dess besittningar: Mandsjuriet, Mongoliet, Tibet, Dsungariet och Östra Turkistan samt vasallstaten Korea. Det kinesiska riket ligger mellan 18° 30' och 53° 25 n. br. samt 74° och 135° ö. lgd fr. Greenw. samt gränsar i n. till Sibirien och floden Amur, i n. ö. till Amurs biflod Ussuri och sibiriska Kustprovinsen, i ö. till Japanska hafvet, Gula hafvet samt kinesiska Öster- och Söderhafvet, i s. till Annam, Birma, Assam, Butan, Nepal och Indien samt i v. till ryska Central-Asien. Då det egentliga K. och K:s biland visserligen bilda ett enda rike, men till naturbeskaffenhet och nationalitet äro väsentligen olika, behandlas de äfven lämpligast hvar för sig i sin särskilda artikel. I denna redogöres endast för det egentliga K. -- Det egentliga K., eller "de 18 provinserna" (Kin. Sji-pa-tjeng), omfattar den sydöstra delen af kinesiska väldet mellan hafvet i s. ö., Annam och Birma i s., Tibet i v. samt Mongoliet och Mandsjuriet i n., der kinesiska muren bildar gräns. Om man frånräknar en större kil, som skjuter in mellan Mongoliet i n., Tibet och Östra Turkistan i s., samt de båda öarna Hai-nan och Formosa, sträcker det egentliga K. sig mellan 20° och 43° n. br. samt 98° och 125° ö. lgd fr. Greenw. I politiskt och administrativt hänseende är K. deladt i 18 provinser: i s. Jun-nan, Kuang-si, Kuang-tung och Fu-kian, i ö. Tsje-kiang, Ngan-hoei, Kiang-su och Sjang-tung, i n. Pe-tsji-li, Sjan-si, Sjen-si och Kan-su, i v. Setsjuan och i midten Kuei-tsjeu, Hu-nan, Kiang-si, Hu-pe och Ho-nan.

Naturbeskaffenhet. K. är ännu med undantag af kustprovinserna och Jangtsekiangs stränder ganska ofullkomligt kändt af européerna, och först genom frih F. v. Richthofens resor (1868--72) hafva nya upplysningar vunnits rörande landets konfiguration och geologiska beskaffenhet. K. är i v. och n. v., ett högbergsland samt i s. ö. och ö. ett lägre bergland och lågland. Från östra änden af Tibets norra gränsberg, Kuen-lun, utgår i östlig hufvudriktning, mellan floderna Hoang-ho och Jang-tse-kiang, en bergskedja, som uppfyller hela mellersta delen af landet och kallas dels Pe-ling ("norra kedjan"), dels Fu-niu-sjan. Från denna utlöper på gränsen mellan K. och Tibet mot s. en annan kedja, Jun-ling, som längst i s. utgör en del af prov. Jun-nans alpland, derifrån går i en båge mot n. ö. och slutligen under namnet Nan-ling ("södra kedjan") löper ut i östlig riktning mellan floderna Si-kiang och Jang-tse-kiang. Enstaka kedjor både i n. och s. förekomma dessutom, under egna namn, men underrättelserna om deras strykningslinier äro alltför knapphändiga, för att den kinesiska orografien skall kunna bringas i system. Öfver många dunkla punkter gifva emellertid v. Richthofens 1877--82 offentliggjorda forskningar upplysning. Till lågland räknas företrädesvis de stora alluvialslätterna på ömse sidor om nedre Jang-tse-kiang, Hoang-ho och Pei-ho, ett på sjöar rikt, ofta sumpigt kulturland, der befolkningstätheten och jordens afkastning nått en höjd, som kanske ej återfinnes på något annat ställe af jorden. -- Bevattningen i K. är, torde man kunna påstå, rikligare, såväl genom floder som genom kanaler, än i något annat land. Det har tre större floder: Hoang-ho, Jang-tse-kiang och Si-kiang, af hvilka de båda första höra till de längsta på jorden, samt en mängd kustfloder, bland hvilka den i Pe-tsji-li-viken utmynnande Pei-ho, vid hvilken rikets hufvudstad, Pe-king, ligger, förtjenar särskildt nämnas. Äfven på sjöar, delvis med salt vatten, är K. rikt. Till de största höra Tung-ting (6,050 qvkm.), Po-jang (2,235 qvkm.) och Tai-hu (2,185 qvkm.), hvilka ligga på Jang-tse-kiangs högra strand och stå i förbindelse med floden, den sistnämnda sjön genom Kejsarekanalen. Såväl nödvändigheten att städse hålla jordbrukets afkastning i jämnhöjd med den växande befolkningens behof, för hvilket ändamål stora sträckor af den mest torra och ofruktbara mark måste omskapas till kulturland, som äfven afsigten att derigenom förekomma flodöfversvämningar och slutligen behofvet af samfärdsmedel, hvartill vattenvägar syntes lämpligast, hafva sedan äldsta tid föranledt anläggning af otaliga längre och kortare kanaler, som i alla riktningar genomskära alla lågt liggande trakter. Den namnkunnigaste, största och, åtminstone förr, vigtigaste är Kejsarekanalen, som sträcker sig öfver 10 breddgrader från Pe-king till Ning-po och sätter Pei-ho i förbindelse med Hoang-ho och Jang-tse-kiang. Klimatet i ett land med så stor utsträckning som K. är naturligtvis mycket olika. Årstemperaturen vexlar mellan nedre Italiens eller norra Afrikas och mellersta Sveriges. Den är i Kanton (23° 8' n. br.) 21°, i Pe-king (39° 54' n. br.) 11°. Sommartemperaturen är mycket hög nästan i hela K., så att den i skuggan kan gå upp till 38°; i Pe-king är den 25,6°, i Kanton 35°. Vintertemperaturen vexlar i norra K. i medeltal mellan -2° och -14°; vintern börjar der i Nov. och Dec. samt slutar i Mars och April. I mellersta K. faller termometern sällan ned till fryspunkten; vintern varar der från början af Dec. till slutet af Febr., ofta blott från midten af Jan. till midten af Febr. I södra K. uppgår vintertemperaturen på låglandet till omkr. 15°. I Jan. och Febr. sjunker den till 10° eller lägre; stundom faller något snö och bildas en tunn isskorpa. I allmänhet är klimatet sundt, och exempel på långt lif äro ej sällsynta, hvilket är så mycket märkligare, som risfält (hvilka, såsom bekant, måste kunna sättas under vatten) så allmänt förekomma. Utan tvifvel måste detta gynsamma förhållande tillskrifvas dels det lyckliga läget af vattenbäckena, hvilka äro öppna för de vanliga vindarna, dels också de kloka åtgärder, som man af sundhetsskäl vidtagit genom att odla sjöstränderna och de sanka ängarna, skaffa vattnet fritt aflopp och genom att med omtänksamhet reglera bevattningsarbetena. På Kinesiska och Gula hafvet förekomma ofta cykloner, som äfven sträcka sig in i landet och anställa stora ödeläggelser.

I geologiskt hänseende erbjuder K. mycket märkligt, emedan nästan alla möjliga system med sina produkter äro representerade på dess vidsträckta område. Af mineral finnes guld i flere floders, särskildt Jang-tse-kiangs, sand, silfver i flere provinser, jern i ymnighet samt, mindre allmänt, koppar, tenn, bly och qvick-silfver; dessutom finnas ädelstenar (af flere slag), alunjord och kaolin af utmärkt beskaffenhet, outtömliga stenkolslager, hvilka tyckas varit begagnade som brännmaterial sedan mycket lång tid tillbaka, samt bergsalt, hvilket till en del vinnes genom artesiska brunnar, som borras i och genom saltflötserna. Från många af dessa borrhål utströmmar jämte saltvatten en brännbar gas, som ledes omkring i bamburör och användes bl. a. till saltets inkokning. 1879 bildade sig ett bolag för att efter europeiskt system bearbeta de nyfunna stenkolsfälten vid Kai-ping, n. ö. om Tien-tsin. Kolen derstädes lära kunna mäta sig med de bästa europeiska antracitkol, och man ämnar, så snart kolbrytningen kommit i full gång, äfven bearbeta jernmalmsfyndigheterna i närheten. -- Floran är mycket olikartad. I de sydligaste provinserna är den fullständigt tropisk, med kokos- och sagopalmer, bananer o. s. v., längre mot n. subtropisk och i norra K. (33°--40°)

väsentligen lika med den centraleuropeiska floran, medan den i de vestra gränsprovinserna har en afgjordt alpin karakter. I allmänhet utmärker sig K:s växtverld genom ett stort antal skönblomstriga växter samt en jämförelsevis större rikedom på slägten än på arter. Egentliga kulturväxter äro ris, hvete, majs, hirs, sockerrör, tobak, bomull, indigo, flere slags köksväxter och grönsaker samt den såväl för befolkningens eget behof som för export utomordentligt vigtiga tebusken. Derjämte odlas hvita mulbärsträdet för silkesmaskens skull, pappersmulbärsträdet för beredning af papper, Rhus succedanea för erhållande af växtvax, Rhus vernix för beredning af lackfernissa, kamferträdet, ingefärsplantan, flere andra kryddväxter samt många slag af fruktträd. -- Faunan är långt fattigare, men likaledes representerad af såväl den tropiska som den tempererade zonens arter. I södern förekomma således en ap-art, noshörningen, en liten varietet af elefanten, kungstigern o. s. v.; i de vestra provinsernas berg lefva björnar, myskhjortar, stenbockar, antiloper, hjortar m. m. Af foglar finnas i den mellersta och nordliga delen af K. många, hvilka antingen äro af samma slag som eller åtminstone beslägtade med mellersta Europas. Hafskusterna liksom alla floder och sjöar äro utomordentligt fiskrika, hvarför ock fisk utgör en vigtig del af befolkningens näring. Af insekter förtjenar silkesmasken att omnämnas. Husdjuren spela en vida mindre rol än i Europa. Fjäderfä hålles dock allmänt, i synnerhet ankor. Boskapsskötsel i större skala förekommer endast i nordvestra K., der tatarerna underhålla stora hjordar af får och nötkreatur. Bufflar och oxar användas endast vid åkerbruket. Hästarna äro af en liten ras; två-puckliga kamelen förekommer i v., i synnerhet i prov. Kan-su, och mulåsnor i de nordliga bergiga provinserna.

Befolkning. Åsigterna rörande K:s folkmängd äro mycket sväfvande, alldenstund någon verklig folkräkning der aldrig egt rum och någon allmän beräkning ej företagits sedan 1812. Denna gaf till resultat en folkmängd af 361 mill. för det egentliga K. och södra Mandsjuriet. Nu beräknar man (jfr Behm och Wagner, "Die bevölkerung der erde", VII, 1882) folkmängden i hela kinesiska riket till 380 mill., deraf 350 mill. komma på det egentliga K., hvilket gifver en folkmängdstäthet af 87 pers. på hvarje qvkm. Folkmängdstätheten är i allmänhet störst längs floderna och i synnerhet vid nedre Jang-tse-kiang, i prov. Ngan-hoei och Kiang-su, der den uppgår till 250--350 på hvarje qvkm. Hufvudmassan af K:s befolkning utgöres nästan uteslutande af de egentliga kineserna, den märkligaste grenen af den mongoliska l. turanska folkfamiljen. De äro icke landets ur-innevånare, utan hafva i den förhistoriska tiden invandrat från det inre Asien. De ursprunglige innebyggarna tyckas också hafva tillhört den turanska familjen och hafva gått upp i kineserna på samma sätt som flere andra stammar, hvilka under tidens lopp trängt in från norr. Dock finnas i aflägsna skogs- och bergstrakter några fåtaliga stammar, hvilka man kanske får betrakta som lemningar af ur-innevånarna, såsom lolo i Jun-nan och Se-tsjuan, miao-tse i Kuei-tsjeu m. fl. Spridda bland de egentliga kineserna lefva mandsjuerna, hufvudsakligen i de vigtigare städerna, der de bilda besättningen och bo i en särskild stadsdel, "tatarstaden". Kineserna bilda den mest utpräglade typen för den af Blumenbach uppställda mongoliska rasens egendomligheter. De hafva bred, platt näsa, starkt framträdande kindknotor och ett nästan fyrkantigt ansigte. Håret är svart och glatt, skäggväxten svag, ögonen mörka; på grund af en egendomlig veckbildning på öfre ögonlocket är ögonspringan smal och sitter något snedt. Hudfärgen är gulaktig, men i många nyanser, från nästan helt hvit, hos qvinnorna i de förnäma klasserna, till mörkt gulbrun, hos arbetarna i de södra kustprovinserna. I kroppsstorlek äro kineserna ungefär likställda med sydeuropéerna, men öfverträffas af dem med afseende på skönhet i växt och anletsdrag. I intellektuelt hänseende äro kineserna en rikt utrustad nation; i förstånd, skarpsinne, fattningsförmåga och minne äro de fullt jämnbördiga med de högst begåfvade af Europas folk. Till deras goda egenskaper höra flit och ihärdighet, stor sparsamhet och måttlighet, lydnad, vördnad för ålderdomen samt vetgirighet; af deras fel äro misstrogenhet, falskhet och lögnaktighet, girighet, krypande feghet mot öfverordnade, högmod mot ringare de mest framstående. En del af de kineser, med hvilka européerna kommit i beröring, är mycket demoraliserad, men efter dem kan man ej bedöma hela folket. Spelsjuka och opiumrökning äro laster, som åtminstone i kustprovinserna äro allmänt utbredda; dryckenskap och osedlighet herska företrädesvis i de högre klasserna. Kinesernas själsförmögenheter äro riktade åt det praktiska och prosaiska; deras känslolif är föga utveckladt. Derför hafva de ock gått långt i de exakta vetenskaperna, medan t. ex. deras poesi icke står synnerligen högt. Kineserna hafva aldrig varit någon krigisk nation, utan alltid hållit sig till de fredliga yrkena, jordbruk, industri och handel. Deras kultur är ett fenomen utan motstycke. Den är icke allenast så urgammal, att den i ålder knappt står efter den fornegyptiska, utan tillika så egendomlig och sluten inom sig, att den icke synes hafva sammanhang med någon annan. Enligt kinesernas traditioner skola skriftecknen hafva uppfunnits hos dem redan 3,500 år f. Kr. Omkr. 800 år senare skola de hafva upptäckt magnetnålens egenskap att peka mot n. (kineserna anse, att den visar mot s.), men icke tillgodogjort sig denna egenskap för konstruktion af kompasser förrän omkr. 1100 f. Kr. I slutet af 6:te årh. e. Kr. uppfunno de träsnittstrycket och omkr. 1050 konsten att trycka med rörliga typer. Krutet kände de redan 400 år före vår tidräkning, papperet i första årh. e. Kr., och porslinet uppfunno de sannolikt i början af 7:de årh. e. Kr. I många grenar af konstindustrien stå kineserna utomordentligt högt. såsom i förfärdigande af

papper, porslin, sidentyg, snidade och lackerade föremål af trä äfvensom arbeten i metall. Deras konst är deremot föga utvecklad och tillfredsställer åtminstone icke européernas estetiska fordringar. I deras målningar beundrar man den fina framställningen af detaljerna och den glänsande färgprakten, men de sakna korrekthet i teckningen samt röja föga begrepp om perspektivet och behandlingen af ljus och skugga. Skulpturen, i synnerhet framställningen af menniskokroppen, synes oskön och fantastisk. Mera utvecklad och storartad visar sig stundom arkitekturen, särskildt i flere allmännyttiga arbeten, såsom broar, hamndammar och den stora muren. Mindre fördelaktigt intryck göra templen, palatsen samt andra större offentliga och enskilda byggnader med sina egendomligt svängda tak, hvilka vid husets hörn äro långt framskjutande och icke sällan prydda med fantastiska, rikt förgyllda eller lackerade bildhuggerier. Mest i ögonen fallande visa sig dessa på de månghörniga, af fem, sju, nio, t. o. m. flere våningar bestående tornen, hvilkas mönster jämte åtskilligt annat i arkitekturen kommit med buddhaismen från Indien. Hvarje våning är nämligen skild från den närmast öfre genom ett tak, från hvars gafvelspetsar klockor ofta nedhänga. De förmögnas bostäder bestå hufvudsakligen af ett större eller mindre antal envåningsbyggnader, som äro förenade medelst gallerier och omsluta gårdar, trädgårdar o. s. v. Inredningen är gjord med lyx och erbjuder knappt mindre bekvämligheter af alla slag än de rika och furstliga europeiska boningarna. -- För upplysning och bildning är sörjdt synnerligen väl i K.; öfverallt, t. o. m. i de minsta och fattigaste byar, finnas skolor, der äfven de fattigas barn erhålla undervisning. Derför är ock jämförelsevis en större del af befolkningen i K. kunnig i läsning, skrifning och räkning än förhållandet är i t. o. m. europeiska land, som stå högt i detta hänseende. Personer, som vilja utbilda sig för de högre statsämbetena, måste genomgå åtskilliga skolor och vid flyttning från en lägre till högre sådan underkasta sig stränga pröfningar. Den, som aflagt de tre högsta examina, erhåller en viss rang och tillträde till statens högre ämbeten; de högsta af dessa nås blott af dem, som underkastat sig den tredje stora examen, som hvart tredje år hålles i Pe-king i kejsarens egen närvaro. Tillträde till de högsta värdigheterna är således beroende af kunskaper och bildning, icke af härkomst eller något annat. Den personliga förtjensten bestämmer också den enskildes plats på rangskalan. Alla statsämbetsmän (kuan; i Europa vanligen benämnda med det portugisiska namnet mandariner) äro delade i 9 klasser och hvar och en af dessa åter i två afdelningar, således i allt 18 grader, hvilka äro skarpt skilda från hvarandra. Denna indelning är alldeles oberoende af vederbörandes ämbete, hvilket ofta kan vara tämligen lågt, under det att innehafvåren tillhör en af de högsta rangklasserna, och tvärtom. -- Hela befolkningen sönderfaller i 3 hufvudklasser; den första (liang), som åtnjuter fullt medborgerligt anseende och är den talrikaste, består af adeln (ärftliga adeln, till hvilken höra afkomlingar af Kong-fu-tse och Meng-tse, samt ämbetsadeln), jordbrukare, handlande och handtverkare; den andra (tsien, de värdelösa) utgöres af tjenstefolk, skådespelare, musikanter och dansare, straffångar etc.; till den tredje räknas de hemlöse (man), som sakna fast bostad och hufvudsakligen lefva på värdshus samt vandra från en provins till en annan. -- Kinesernas behof äro få och lätt tillfredsställda. De fattigare klasserna lefva nästan uteslutande af ris och grönsaker. De nyttja kläder af billigaste slag och lefva sammanträngda i små kyffen, så att hyran utgör en obetydlig post i deras utgifter. En kines kan godt lifnära sig under omständigheter, som skulle komma en europé att svälta ihjäl. Så stort K. än är, kan det ej rymma alla sina bebyggare på land; i många städer är nämligen en stor del af befolkningen hänvisad till att söka sin bostad i båtar på floderna och sjöarna. Spritdrycker -- K. producerar ej vin -- tyckas ej utöfva någon stor dragningskraft på kineserna. Dryckenskap är hos dem icke ett nationallyte; men deras återhållsamhet sträcker sig ej till opium, ty detta röka de med passion, och de tyckas hafva större begär efter detta narkotiska medel än något annat folk på jorden.

Religionen var ursprungligen en naturdyrkan, och himlakropparna, elementen, naturkrafterna m. m. voro föremål för gudomlig dyrkan. I 6:te årh. f. Kr. uppstodo nästan samtidigt två nya religionssystem, Lao-tses lära (Tao) och Kong-fu-tses. Tao-religionen omvexlande bekämpades eller beskyddades af kineserna; nu hafva dess bekännare fri religionsöfning. Tao har dock aldrig varit af den betydelse för landet och dess egendomliga kultur som Kong-fu-tses lära, hvilken ännu är hofvets och de lärdes religion. Genom sitt nyktra, realistiska innehåll har denna lära (se Kong-fu-tse) vunnit stort insteg hos kineserna; och hennes konservativa riktning samt den oinskränkta vördnad, hvarmed hon alltid blifvit betraktad, hafva mycket bidragit till den konservatism, som i allt utmärker kineserna. Den tredje religionen i K. är buddhaismen, som infördes i 1:sta årh. e. Kr. och vunnit många anhängare, i synnerhet bland de lägre klasserna. Men buddhaismen har icke bibehållit sig i sin ursprungliga form, utan till en del smält samman med lemningar af den gamla naturkulten och med Lao-tses lära samt till följd deraf icke haft en så förädlande verkan på kineserna som på många andra mongoliska folk i Asien. -- Kristendomen inkom till K. redan i 12:te årh., men först i 16:de årh., sedan portugiserna funnit sjövägen till Indien och 1517 kommit till K. (Macao var den ort, der de först slogo sig ned), vann den större utbredning i landet, i synnerhet genom jesuiterna, som förstodo att skaffa sig stort anseende vid hofvet medelst sina omfattande kunskaper. Senare sökte andra andliga ordnar, särskildt franciskaner och dominikaner, lägga hinder i vägen för jesuiterna. Påfven blandade sig i

saken, och resultatet blef att blodiga förföljelser utbröto mot de kristna i K. under de första åren af detta årh. och att missionen måste verka endast i hemlighet. Först traktaterna mellan K. å ena sidan samt England och Frankrike å den andra (1858--60) hafva förskaffat de kristna fri religionsöfning samt säkerhet till person och egendom; ingen får hindras att antaga och utöfva den kristna religionen eller straffas derför, och missionärerna stå på resor genom provinserna under regeringens beskydd. Dock har man icke ens i senare tid alldeles lyckats att hindra våldsgerningar mot de kristna; så mördades 1870 flere franske och ryske missionärer samt kinesiske kristna i prov. Se-tsjuan och i staden Tien-tsin. Antalet katolska kristna i K. beräknades 1881 uppgå till något öfver 1 mill., deraf 41 biskopar, 664 europeiska prester och missionärer samt 559 infödda prester. De största kristna församlingarna finnas i prov. Se-tsjuan, Kiang-si, Ngan-hoei och Pe-tsji-li. Vida yngre och mindre framgångsrik än den katolska är den protestantiska missionsverksamheten, hvilken började först i 19:de årh. (den första protestantiske missionären, Morrison, kom till K. 1807) och utöfvas hufvudsakligen af nordamerikaner och engelsmän. Omkr. 20,000 protestantiska kristna finnas f. n. i K. Ett icke obetydligt antal judar har invandrat dit, och islam har redan från de första årh. efter Muhammed haft bekännare derstädes.

Författning och förvaltning. K. är en teokratisk monarki under en kejsare. Denne, som bär titeln Tien-tsi ("himmelens son"), men äfven kallas Huang-ti ("den högt uppsatte"), eger visserligen till namnet högsta makten i alla verldsliga och andliga angelägenheter, men hans maktfullkomlighet är i verkligheten betydligt inskränkt genom ministrarnas och de andra höge statsämbetsmännens inflytande. Kejsarens person är helig och oantastlig, men ministrarna äro ansvarige. Desse hafva väsentlig andel i lagstiftningen, i det kejsaren visserligen i eget namn, men blott på deras förslag utfärdar lagar. Kronan går ej i arf efter förstfödslorätt, utan hvarje kejsare bestämmer till efterträdare hvem hälst han vill af sina söner eller, om han inga sådana har, af sina närmaste manlige slägtingar. Medlemmarna af den kejserliga familjen åtnjuta såsom sådana ingen särskild utmärkelse från statens sida. Kejsaren är i sin dubbla egenskap af "himmelens son" och sitt "folks fader" föremål för en utomordentlig, nästan till dyrkan gränsande vördnad, men är fortfarande underkastad ett ganska strängt, alla enskildheter i det dagliga lifvet omfattande ceremoniel och derigenom mycket bunden i sina företag. Landets regering är tämligen invecklad. Den nuvarande regeringsformen utbildades i det stora hela under Ming-dynastien (1368--1644) och har sedan dess föga förändrats. Stats- och hofämbetena äro ej skilda, men deremot civila och militära tjenster. Styrelsen förgrenar sig i tre grenar, nämligen den högsta statsstyrelsen i Pe-king, provinsernas och bilandens styrelse. De högsta ämbetskollegierna äro: 1. Ministeriet för det kejserliga huset (Tsung-jen-fu), hvarunder den kejserliga familjen samt sju klasser af högt förtjente statsoch vetenskapsmän höra med afseende på apanage, jurisdiktion m. m. 2. Ministerrådet l. stora sekreteriatet (Neko), som består af 6 personer (hälften mandsjuer och hälften kineser) och som har till åliggande att vaka öfver bevarandet af rikets förvaltningsformer, utfärda de kejserliga påbuden och i allmänhet biträda kejsaren i styrelsen. Det har på senare tiden förlorat mycket af sitt politiska inflytande. 3. Statssekreteriatet (Sjyn-tsji-sju), sammansatt af kejserliga prinsar, medlemmar af stora sekreteriatet, presidenterna i departementen och cheferna för andra förvaltande verk i hufvudstaden, hvilka hafva att redigera lagar och författningar. Regeringsdepartementen äro 6, nämligen departementet för civilförvaltningen, för finanserna, för ritus och ceremonier, för krigsväsendet, för lagskipningen samt för allmänna arbeten, hvartill kommer utrikesministeriet (Tsung-li-ja-men), som bildades 1860, och hvarunder äfven tullväsendet hör. Öfver hela regeringsmaskineriet står censurstyrelsen, som har öfverinseende öfver folkets seder, öfver tjenstemännen och ministrarnas uppförande samt äfven kan göra kejsaren föreställningar, om den finner, att han i sitt regeringssätt eller i sitt privata lif afviker från rikets gamla lagar och plägseder. Vidare finnes ett "framställningarnas palats", ett slags kassationsdomstol, som till stora sekreteriatet afgifver de berättelser, som ingå från provinserna, och de klagomål, som anföras öfver fällda domar. -- Kommunalstyrelsen är högt utvecklad; byalagen välja genom allmän omröstning inom sig en byfogde, som är ansvarig för uppbörden, bestrider en fredsdomares kall, är polismyndighet samt medlare mellan folket och mandarinerna. -- Rättskipningen utöfvas raskt och opartiskt samt afgiftsfritt för de rättsökande. Den är icke skild från förvaltningen. Brottmålsprocesser, i synnerhet när det gäller fall, der dödsstraff är stadgadt, behandlas med stor omsorg, och saken genomgår 5--6 olika instanser. Den nu gällande kriminallagboken innehåller icke blott alla egentliga strafflagar, utan äfven en mängd polisförordningar samt bestämmelser rörande familjelifvet, iakttagandet af gamla seder och bruk, etikettsregler o. d. Lagarna äro i allmänhet milda. Antalet verkställda dödsstraff är ej stort (de verkställas oftast på en och samma dag i hela riket); men dess större är mångfalden af de ofta ganska raffinerade kroppsstraffen. -- Kinesernas fri- och rättigheter äro ganska betydande; de åtnjuta religionsfrihet, yttranderätt och tryckfrihet, kommunal rösträtt, petitionsrätt, frihet från en ärftlig adels tryck och frihet från inhemskt militärvälde. Befolkningens största bekymmer är den i bredd med folkmängdens förökning växande svårigheten att förvärfva dagligt bröd, oaktadt kineserna hvad flit, arbetslust och måttlighet angår ej öfverträffas af något annat folk på jorden. Redan i århundraden hafva kineserna, trots sin kärlek till hemmet, sett sig nödsakade att söka sitt uppehälle i de till K. gränsande

delarna af Bortre Indien och på de ostindiska öarna samt, i nyare tid, i Nord-Amerikas förenta stater, Australien och Syd-Amerika (jfr Kulier). -- Det egentliga K. (utom de båda residensstäderna Pe-king och Muk-den, hvilka jämte områden hafva sin särskilda förvaltning) är indeladt i 18 provinser, hvilka åter delas i större områden (fu), kretsar (tsjeu) och distrikt (hien). I hvar och en af dessa afdelningar och underafdelningar finnes en befäst hufvudort, af samma namn som förvaltningsområdet. De 18 prov. bilda 8 generalguvernernent och 3 provinsialguvernement, i spetsen för hvilka äro ställda 8 generalguvernörer, 12 under desse underordnade guvernörer och 3 af dem oberoende provinsguvernörer. I hvarje provins finnas dessutom 1 skattmästare och 1 domare. Om K:s statsinkomster saknas tillförlitliga uppgifter, men de torde enligt ungefärlig beräkning uppgå till omkr. 450 mill. kr.; endast tullinkomsterna äro kända och uppgingo 1882 till 70,5 mill. kr.

Försvarsväsende. K:s stridskrafter till lands utgöras af den s. k. gamla hären, rekryterad af landets senaste eröfrare, mandsjuer och mongoliska tatarer, samt indelad i 24 "fanor" med högst olika styrka. Dessa trupper äro förlagda i särskilda qvarter i de stora städerna, strängt skilda från den öfriga befolkningen, hafva högst gammalmodig beväpning och äro numera utan egentlig betydelse. Jämte denna här har sedan lång tid tillbaka funnits en inhemsk milis, den "gröna fanan" (luh-jings), uppgående till 600,000 man och indelad i 18 armékårer, en för hvarje provins, samt vidare i fanor. Till år 1860 stod denna milis under provinsens civile styresman, hölls till hälften vakant och användes till allmänna arbeten. Men de inre upproren, på 1860- och 1870-talet, och tvisten med Ryssland 1878 visade dessa truppers oduglighet samt gåfvo anledning till en ny organisation, ett verk af den kraftfulle Li-Hung-Tsao, hvilken numera allsmäktigt sköter hela krigsväsendet. Kina hade enligt uppgifter 1883 i Mandsjuriet en armé på 55,000 man, väpnade med Mauser-gevär och kruppska kanoner, en centerarmé i Pe-king på 45,000 man under Li-Hung-Tsaos eget befäl, väpnad med bakladdningsgevär och utbildad af tyska och franska instruktörer, samt en 3:dje armé, 50,000 man stark, i kinesiska Turkistan. Dessa tre arméer skola småningom uppbringas till en styrka af 300,000 man. Derjämte består fortfarande den gamla milisen, hvars styrka blifvit nedbragt till 200,000 man, men som erhållit bakladdningsgevär och åtminstone i kusttrakterna vunnit en större duglighet. En milisreserv på 700,000 man har derjämte blifvit bildad. Milisen i kusttrakterna bildar en första armé, milisen i landets inre samt reserven en andra. -- Truppenhet är kompaniet, som vid infanteriet räknar 250, vid kavalleriet 150 man. Kavalleriet har goda mongoliska hästar. År 1881 funnos 270 stycken kruppska 6 och 12 cm. kanoner, ett antal 24 och 35 cm. kanoner samt franska kulsprutor. Officersaspiranterna utbildas vid en undervisningsbataljon i Tien-tsin, men äro mycket okunniga. -- Soldaten är kallblodig och fruktar icke döden. Tatarerna och innevånarna i de norra provinserna lemna de bästa soldaterna. Krigen föras ofta med stor grymhet. -- Flottan utgöres i fredstid af 1,521 fartyg med 3,300 kanoner och 32,000 mans besättning. Af alla dessa fartyg kan likväl endast ett mindre antal anses tidsenligt, men bland detta finnas 3 pansarfregatter och 2 pansarbåtar (byggda i utlandet), 2 ångfregatter och 10 ångkorvetter (byggda i Kina), 2 stål-kryssare (af "Inflexible's typ, 16 knops fart, byggda i England), 50 kanonbåtar och andra fartyg af olika slag. 10 torpedobåtar (bland hvilka 4 af stål), 16 transportfartyg (en del hjulångare), 1 segelkorvett o. s. v. Flottan delas i 3 eskadrar: Fu-tsjau-eskadern i Formosa-kanalen, Shanghai-eskadern för östra och Kanton-eskadern för södra kusten. Kinesen är vida bättre sjöman än landsoldat. Bland K:s fästningar märkas Tien-tsin, stor lägerfästning, försedd med 7 nya fästen och bestyckad med 107 kruppska kanoner samt inneslutande en nybyggd arsenal, kanongjuteri, gevärsoch ammunitions-fabriker m. m., Ta-ku, vid floden Pei-hos mynning, ombyggd och utvidgad (med 43 grofva kruppska kanoner), Nan-king, äfven lägerfästning, med arsenal och verkstäder, Fu-tsjau och Kanton.

Kinesernas vigtigaste näringsgrenar äro åkerbruk, industri och handel. Särskildt den sistnämnda har vuxit ofantligt under de sista årtiondena, sedan främmande nationer fått tillträde till kinesiska hamnar. De för främlingar öppnade hamnarna äro 19, nämligen Kanton, Tien-tsin, Fu-tsjau, Han-kau. Shanghai, Ning-po, Ta-kao-Tai-van (på Formosa), Tsjin-kiang, Amoy, Tam-sui, Ven-tsjeu, Nju-tsjuang, Vu-hu, Kiu-kiang, Tsji-fu, Ichang, Sja-tow (Swa-tow), Kiung-tsju-Hai-ken (på Hai-nan) och Pak-hoi. I dessa städer finnas f. n. (1884) 440 utländska handelsfirmor och omkr. 5,000 utländingar, bland dem 2,400 engelsmän, 500 tyskar, 500 japaner, 400 amerikaner, 350 fransmän och 200 spaniorer. Värdet af den direkta handeln mellan de kinesiska traktathamnarna och utlandet anslogs 1882 till 754 mill. kr., deraf på införseln kommo 404 mill. och på utförseln 350 mill. kr. Bland importartiklarna intager opium främsta rummet (deraf infördes nämligen för 139 mill. kr.), sedan komma ull- och bomullsvaror, metaller, färger och jernkramvaror. Bland exportartiklarna äro te och silke de vigtigaste; värdet af det utförda kinesiska teet utgjorde 1882 omkr. 163 mill. kr., af silke och siden omkr. 120 mill. -- I K:s hamnar in- och utgingo 1882 24,729 fartyg, med en drägtighet af 17,389,000 tons, hvaraf 14,337 britiska fartyg om 10,815,000 tons. -- Den första jernväg i K., mellan Shanghai och Vu-sung, öppnades d. 30 Juni 1876, men upprefs 1877 på regeringens befallning. Nu finnes endast en 13 km. lång jernväg vid kolgrufvorna vid Kai-ping, men den kinesiska regeringen har i Juni 1884 infordrat anbud på byggandet af statsjernvägar. Den kinesiska statsposten, som lyder under krigsministeriet, omfattar vanliga posten och ilposten. Stationer

för den förre, som inskränker sig till egentliga K., finnas till ett antal af omkr. 8,000; ilposten deremot sträcker sig öfver hela kinesiska riket och har omkr. 2,040 stationer. -- Utom några mindre lokala linier vid Fu-tsjau och Tien-tsin samt en linie mellan Tam-sui och Tai-van-fu på Formosa finnes sedan Dec. 1881 en 1,510 km. lång telegraflinie mellan Tien-tsin och Shanghai, hvarjämte en linie är under anläggning mellan Shanghai och Kanton. Telegraf kablar finnas längs kusten, men tillhöra utländska bolag. -- Början till det i K. tämligen utbildade banksystemet går tillbaka till 1:sta årh. f. Kr. De flesta af de kinesiske bankirerna äro tillika pantlånare och bilda ett ansedt och inflytelserikt skrå. Räntefoten är mycket hög, 10--15 proc. Vexlar cirkulera liksom i Europa. Enskilda banker utgifva sedlar, men någon sedelutgifvande statsbank finnes ej. K. har ej något prägladt guldoch silfvermynt, utan silfvermetallen är värdemätare efter sin vigt. Det vanligaste myntet, efter hvilket t. ex. alla tullumgälder betalas, är en tael fint silfver (1882 = 5,13 kr.). Underafdelningar af tael bära de europeiska benämningarna mace, candarin och kasj (Eng. cash). Spanska och mejikanska dollars äfvensom silfver i hvarjehanda former äro likaledes betalnings- och bytesmedel. Vigtenheten är liang (tael) = 37,784 gr. = 24 tsjeu; 1 tan (pikul), 60,455 kg. = 100 kin; 1 kin (catty), 604,553 gr. = 16 liang (tael). De brukligaste måtten äro 1) längdmått: 1 tje = 35,8 cm.; 10 tje = 1 tjang = 3,58 m.; 1 li (väginått) = 600 m.; 2) fåltmått: 1 mon = 6,76 ar; 3) rymdmått: 1 teu = 9,1 liter. -- Riksvapnet är en blå drake. Flaggan är röd, med en gul cirkelrund skifva, föreställande solen.

Historia. Tvärtemot kinesernas eget påstående att de äro autoktoner har forskningen ådagalagt, att de äro främlingar i K. Enligt någras antagande hafva de utvandrat från trakten sydöst om Kaspiska hafvet samt derifrån följt Tian-sjans södra sluttning och floden Jang-tse-kiang. K:s ur-innevånare, underlägsna invandrarna i odling, omtalas under de första århundradena efter grundandet af ett ordnadt samhällsskick än som fiender till kineserna, än som tillfälliga bundsförvandter till den ena eller andra af de stater, i hvilka det kinesiska riket var deladt. Men småningom försvinna de ur historien. Steg för steg drifvas de tillbaka till mindre bebodda trakter, der ännu som redan nämnts, lemningar finnas qvar af dem. K:s äldsta historia är rent mytisk, och en säker kronologi går ej längre tillbaka än till 841 f. Kr. Sagorna berätta om tre kejsare, hvilka omkr. 2,600 år före vår tidräkning skola hafva gifvit landet dess första civilisation, nämligen Fuhi, Sjin-nung och Hoang-ti. Derefter följa "de fem monarkerna" med en lika fredlig och okrigisk historia som de tre kejsarnas. Under den siste af dessa skall en stor flod hafva egt rum, som af några författare sättes i sammanhang med den mosaiska traditionens. Med Ju, som för sina förtjenster om öfversvämningens hämmande blef vald till regent, börjar dynastien Hia, den första af de 22 dynastier, som herskat i K. och som alla kommit på tronen genom revolutioner. Den följdes af dynastien Sjang, som skall hafva kommit på tronen 1766 och störtats 1123 f. Kr. samt efterträdts af dynastien Tsjeu, under hvilken Kong-fu-tse (i 6:te årh.) och hans samtida Lao-tse samt Meng-tse (i 4:de årh.) uppträdde, och med hvars annaler K:s historia börjar, upptecknad af Kong-fu-tse. Under de derpå följande årh. uppstodo stridigheter mellan vasallerna och kejsarna, hvilka fortforo till 221 f. Kr., då Sji-huang-ti af dynastien Tsin åter till en enhet samlade och utvidgade det kinesiska väldet. Under denne regent, en af de väldigaste personligheterna i K:s historia, började striderna med hiong-nu, och till skydd mot dessas härjande angrepp skall kejsaren hafva låtit anlägga den stora muren. Sji-huang-ti var en reformator och väckte derigenom de lärdes förbittring, hvarför han skall hafva låtit afrätta flere hundra af dem och befallde, att alla böcker i hela riket skulle förstöras, först och främst Kong-fu-tses. Han var den förste, som begagnade titeln Huang-ti ("högste herskare") i st. f. Wang ("konung"), som hans företrädare burit. Den derefter följande tiden i K:s historia erbjuder i det hela ingenting märkligt under den rad af dynastier, som ofta ganska tätt följde efter hvarandra, och bland hvilka dynastien Han (206 f. Kr.--263 e. Kr.) var den utmärktaste. Under dennas regeringstid lefde K:s berömdaste fältherre, Pan-tsao (1:sta årh. e. Kr.), började buddhaismen vinna insteg (1:sta årh. e. Kr.), erhöllo Kong-fu-tses förtjenster fullt erkännande, besöktes K. af arabiska skepp (2:dra årh. e. Kr.) och trädde kineserna i förbindelse med romarna (2:dra årh. e. Kr.). Riket var efter Han-dynastiens tid splittradt i flere af hvarandra oberoende delar, tills med Tang-dynastien (618--906) åter en tid af glans och storhet inträdde. I synnerhet kejsar Tai-tsong (626--49) har blifvit berömd för sin visdom och makt. Men slutligen blef K. skattskyldigt under tatarerna, som ryckte till sig den ena efter den andra af de norra provinserna. Mot niutsji-tatarerna kallades Djingis-kan till hjelp. Han slog tatarerna, men vände sig derefter mot K. sjelf och intog 1215 Pe-king. 1280 grundade hans sonson Kublai-kan den mongoliska dynastien Juen. Kublai var en kraftig och duglig regent, lika bildad och i synnerhet i religiöst afseende frisinnad som tapper soldat och skicklig organisatör. Hans lysande hof i Kanbaluk har Marco Polo beskrifvit. Såsom främlingar voro dock han och hans efterträdare hatade, och dynastien störtades 1368. Under den följande dynastien Ming (1368--1644) trädde K. för första gången i varaktig förbindelse med Europas folk, i det portugiserna 1517 kommo till K. och 1553 grundade sitt ännu bestående faktori i Macao, liksom ock vid samma tid grunden lades till den katolska missionen i K. 1590 kommo te och porslin första gången från K. till Europa. I slutet af 1500-talet började en dittills knappt känd turansk folkstam, mandsjuerna, som genom upptagande af rester af niutsjer, kitaner och andra ur världshistorien försvunna

tatariska stammar småningom vunnit i makt, att blifva farlig för kineserna. Under ett inbördes krig i K. kallade det svagare partiet mandsjuerna till hjelp, och desse eröfrade Pe-king 1644, hvarefter de blefvo rikets beherskare. Deras anförare, Sjun-tsji, grundade den ännu regerande dynastien Tsing l. Tai-Tsing. Mandsjuerna sitta ännu på K:s kejsaretron, men eljest har deras eröfring icke haft några väsentliga följder, i det kineserna fortfarande äro den talrikare och herskande stammen, i hvilken eröfrarna till en del alldeles gått upp. Under Sjun-tsji knöto ryssarna handelsförbindelser med K., och jesuiterna fortsatte med framgång sin missionsverksamhet. Hans son Kang-hi (1662--1722) var jesuiternas vän och gynnare samt tog undervisning af dem i matematik och astronomi. Han eröfrade Mongoliet, Tibet och Formosa samt förde 1684--89 ett krig med ryssarna, som slutade med en för bägge parterna fördelaktig fred. I hans sista regeringsår upprättade engelsmän och fransmän handelsfaktorier i Kanton. Kejsar Kjen-long (1736--96) var en af K:s inest utmärkte regenter. Han var en fint bildad man och räknas för en af K:s förnämste skalder och historieskrifvare. Mot kristendomen uppträdde han fientligt. Han utvidgade riket genom att fullborda Tibets eröfring samt bemäktigade sig Östra Turkistan och Dsungariet, men förde olyckliga krig mot Birma. Under hans tid blefvo gränsoch handelsförhållandena med Ryssland ordnade; deremot sökte engelsmännen förgäfves genom en under lord Macartney 1793 till K. utskickad ambassad att få sina handelsförbindelser med K. vidgade. Det svenska ostindiska kompaniet, som 1732 öppnat direkt förbindelse med K., utvecklade en liflig och vinstgifvande verksamhet; många spår hafva i den svenska literaturen från denna tid lemnats af denna förbindelse såväl i resebeskrifningar som i akademiska afhandlingar. Kjen-longs son Kia-king (1796--1820) var en veklig, misstänksam och grym herskare. Under hans regering hemsöktes landet af stora oroligheter, i det flere uppror, som utbrutit redan under faderns regering, men då undertryckts, på nytt flammade upp. Bland dessa var det svårast, som framkallades af ett hemligt sällskap, Pe-lian-kiao ("den hvita vattenliljan"), hvars mål var att fördrifva den mandsjuiska dynastien. Derjämte ledo rikets kustprovinser och skeppsfarten genom plundringar af kinesiska sjöröfvare, som voro väl organiserade och slutligen stego till ett antal af 70,000 man. Kejsaren ansåg de katolske missionärerna delaktiga i de hemliga revolutionära sällskapen och förvisade dem med undantag af några få, som behöllo sina poster såsom hofastronomer samt redaktörer af hof- och statskalendern. Kejsarens grymhet i förening med de svåra landsplågor (missväxt, öfversvämningar o. s. v.), som inträffade under hans regering, gjorde honom hatad, och han skall ej hafva dött en naturlig död. Hans son och efterträdare, Tao-kuang (1820--50), var en välvillig, rättvis och kunskapsrik man, men icke vuxen de svåra förhållanden, under hvilka han besteg tronen. Den vigtigaste tilldragelsen under hans regering var kriget mot engelsmännen 1840--42. Desse hade sedan 1720 stått i förbindelse med K. genom det ostindiska kompaniet, till hvars monopol handeln med K. hörde. Sedan 1757 var hufvudsätet för engelsmännens handel Kanton, der äfven andra främmande nationer (fransmän, österrikare, holländare, danskar och svenskar) hade handelsfaktorier. Européernas ställning i K. var denna tid i många afseenden obehaglig, och endast utsigten till vinst kunde locka dem till landet. Hvarken den ofvannämnda ambassaden under lord Macartney eller en ny 1816 under lord Amherst lyckades åt engelsmännen utverka större frihet i K. eller utvidgad handelsrätt. 1834 utgick det ostindiska kompaniets monopol på den kinesiska handeln; denna blef fri, och lord Napier sändes till K. för att hafva öfverinseende öfver den engelsk-kinesiska handeln och utöfva jurisdiktion öfver de i K. bosatte engelsmännen. Kineserna voro emellertid missnöjda öfver att en utländsk ämbetsman med så vidsträckt myndighet anställdes inom deras land, och Napier samt hans efterträdares okloka uppträdande bidrog att förvärra saken, tills kineserna afbröto all handelsförbindelse med England. Den vigtigaste importartikeln till K., på hvilken engelsmännen förtjenade ofantligt, var opium, en af britiska Indiens hufvudprodukter, hvars förbrukning grep alltmer kring sig, i synnerhet i K:s kustprovinser. Så infördes 1827--28 9,535, men 1835--36 26,818 kistor opium. Kinesiska regeringen hade redan i 18:de årh. vidtagit åtgärder för att bekämpa denna för befolkningen i alla afseenden skadliga konsumtion, men detta ledde endast till en vidsträckt, af England understödd smyghandel. Kejsar Tao-kuang beslöt att med ens göra slut på all opium-införsel och sände till Kanton guvernören Sin, som i Mars 1839 fordrade, att allt opium i de engelska magasinen och på de engelska skeppen i hamnen skulle utlemnas. Den dåvarande engelske residenten derstädes, Elliot, uppmanade de engelske köpmännen att efterkomma denna begäran samt lofvade dem ersättning af den engelska regeringen. Öfver 20,000 kistor opium till ett värde af 75 mill. kr. utlemnades och uppbrändes. Då samtidigt engelsmännen vägrade utlemna en landsman, som i ett slagsmål dödat en kines, utfärdade kinesiska regeringen förbud att sälja lifsmedel till engelsmännen såväl i Macao som i Kanton. Engelsmännen måste lemna Macao och begifva sig till Hong-kong, der kineserna gjorde ett angrepp på och försök att förstöra den engelska flottan. Då förklarade engelsmännen (1840) krig; deras flotta blockerade Bocca Tigris (Kantonflodens mynning), förstörde Amoy och seglade till Pei-ho-flodens mynning för att lemna kejsaren i Pe-king den engelska regeringens depescher, hvilka guvernören i Kanton vägrat emottaga. Kejsaren lofvade att sända en kommissarie till Kanton för att underhandla om fred, om den engelska flottan droge sig tillbaka dit. Amiralen Elliot gick in derpå, och underhandlingarna började i slutet af Nov., men drogos

ut på längden af kineserna. Sedan Elliots efterträdare, commodore Bremer, i Jan. 1841 intagit forten vid Bocca Tigris och i öfrigt tillfogat kineserna stor skada, slöts d. 20 Jan. ett preliminärfördrag, enligt hvilket Kantons hamn åter öppnades samt engelsmännen fingo Hongkong och 6 mill. dollars i skadeersättning. Tillika skulle en reglering af bägge makternas förhållanden till hvarandra ega rum. Men då detta fördrag ännu d. 24 Febr. icke blifvit antaget af den kinesiska regeringen, började fientligheterna å nyo. Ännu en gång ingicks vapenhvila; men då kineserna ej gjorde allvar med fredsunderhandlingarna, utan sammandrogo en här, ryckte öfverbefälhafvaren öfver den engelska landhären i K., sir Hugh Gough, mot Kanton och slog d. 25 Mars en öfver 50,000 man stark kinesisk här. Han stod i begrepp att storma staden, medan den engelska flottan eröfrade forten och uppbrände de kinesiska fartygen, då K. åter gjorde fredsanbud och d. 27 Maj antog de förra fredsvilkoren med några modifikationer. Då engelsmännen d. 5 Juni hade mottagit nästan hela skadeersättningen, drogo de sig tillbaka till Hong-kong; men det visade sig, att K. ej häller denna gång hade allvar med fredsförslagen, och engelsmännen sågo sig tvungna att gå mera kraftigt till väga. Den engelska flottan lemnade d. 21 Aug. 1841 Hong-kong, eröfrade Amoy, besatte den midt emot denna stad liggande lilla ön Kulang-su, intog under loppet af hösten, vintern och våren flere orter samt d. 19 Juni 1842 Shanghai. Då hon slutligen i Aug. hotade Nan-king, såg K. sig tvunget att ingå fred. Denna slöts d. 29 Aug. i Nanking på de vilkor, att hamnarna Kanton, Amoy, Fu-tsjau, Ning-po och Shanghai skulle vara öppna för alla nationer och att främmande konsuler skulle få bosätta sig der. Engelsmännen skulle dessutom erhålla Hong-kong samt 21 mill. doll. i krigsomkostnader. I Juli 1843 trädde det nya handelssystemet i kraft, och d. 9 Okt. s. å. gjordes till fredsfördraget det tillägg, att europeiska köpmän skulle få arrendera och bebygga jord i de nämnda 5 hamnarna. 1844 slöts en liknande öfverenskommelse med Nord-Amerikas förenta stater, och s. å. ingicks en handels- och vänskapstraktat med Frankrike (ratificerad d. 25 Aug. 1845), hvari bl. a. bestämdes, att missionärer skulle få uppföra kyrkor och skolor i de öppnade hamnstäderna och att de kristna skulle hafva fri religionsöfning. I Okt. 1848 slöt äfven påfven ett fördrag med K. Tao-kuang efterträddes 1850 af sin son Hien-fong, som regerade till 1861. Hans regering oroades af en mängd upprorsförsök, riktade mot mandsjudynastien. Lemningar af det ofvannämnda sällskapet Pe-lian-kiao och flere liknande sällskap slöto det s. k. trefaldighetsförbundet. Med detta förenade sig anhängarna af tai-ping ("allmän jämnlikhet"), en religiös sekt, som stiftats af en svärmisk byskolelärare Hung-siu-tsuen (f. 1813). Hans lära var en fantastisk blandning af kristna, buddhaistiska och af honom sjelf uppfunna religionsbegrepp. Hedniska gudabilders och tempels förstöring betecknade sektens första uppträdande. Tai-pings anhängare voro underkastade sträng disciplin och fingo ej begagna opium eller spirituösa drycker. Redan 1851 slogo taipings anhängare kejserliga trupper och eröfrade prov. Junnan. Hung-siu-tsuen lät utropa sig till kejsare med namnet Tien-wang,"himlakonung" (dynastien kallades Tai-ping), gjorde våren 1852 ett eröfringståg mot n. och intog Vu-tsjang-fu vid Jang-tse-kiang, hvarigenom han kom i besittning af en stor del af denna flod och upproret vann utbredning öfver flere provinser. I Febr. 1853 drogo de upproriske sedermera in i det eröfrade Nan-king, som befästes och gjordes till residens för deras dynasti. Med vexlande lycka kämpade derefter regeringens och tai-pings trupper i en mängd strider, hvarunder landet svårt härjades. Då de upproriske i Jan. 1862 började belägra Shanghai, medelpunkten för den kinesisk-europeiska handeln, och derigenom hotade Englands och Frankrikes intressen, förenade sig dessa makter om att komma den kinesiska regeringen till hjelp. Under vårens lopp fördref en engelsk-fransk armékår tai-ping från Ning-po och Shanghai, medan engelska och franska officerare, bl. a. den sedan så ryktbare Gordon Pascha, togo befälet öfver kinesiska truppafdelningar, och den engelske kaptenen Osborne organiserade en flottafdelning för att tjenstgöra på floderna. Under åren 1863 och 1864 eröfrades alla tai-pings fasta orter. Längst höll sig Nan-king, men äfven denna stad måste efter en långvarig belägring och ett tappert försvar gifva sig, d. 19 Juli 1864, sedan Hung-siu-tsuen hade uppbränt sig sjelf med sina qvinnor och skatter. Tai-ping hemsökte sedan såsom röfvrare landet, men under loppet af 1865 undertrycktes tai-ping-sekten helt och hållet. -- Utom med tai-ping hade den kinesiska regeringen under denna tid äfven haft att utkämpa ett krig mot England och Frankrike. De med dessa makter afslutna traktaterna blefvo nämligen ej samvetsgrant iakttagna (Kanton hade t. ex. ej blifvit öppnadt), och både kejsaren och folket voro ogynsamt stämda mot utländingarna. Anledning till krigets utbrott voro ett mord på en katolsk missionär (Juni 1856) samt tagandet af ett fartyg, som förde engelsk flagg. England och Frankrike förklarade krig 1857, Kanton intogs d. 5 Jan. 1858, och den engelsk-franska flottan seglade till Pei-ho, förstörde några mindre fästningsverk och sände i Maj 1858 en flottilj af kanonbåtar uppför Pei-ho-floden till Tien-tsin. Den 8 Juni började fredsunderhandlingar och d. 13, 15, 26 och 27 Juni slöt K. fördrag med Ryssland, Förenta staterna. England och Frankrike. Kristendomen skulle tolereras i hela riket, konsulat upprättas i K., diplomatiska agenter hafva rätt att infinna sig och bo i Pe-king, nya hamnar öppnas för handeln, segelfarten på Jang-tse-kiang blifva fri och främlingar, försedda med sin regerings pass, få resa i det inre af K. Något förut (d. 28 Maj 1858) slöt Ryssland en separattraktat med K., då det erhöll det kinesiska, på venstra Amurstranden liggande Amurlandet. K. visade sig emellertid ej ämna hålla

de ingångna förbindelserna, utan rustade sig till ett nytt krig och började fientligheterna med att beskjuta en del af den engelsk-franska flottan på Pei-ho-floden. De allierade makterna förstärkte sina stridskrafter, landsatte vid Pei-hos mynning d. 1 Aug. 1860 25,500 man, eröfrade flere fästen derstädes och ryckte fram mot Peking, der fransmännen intogo och på ett vandaliskt sätt utplundrade kejsarens sommarpalats. Finnande vidare motstånd fruktlöst, öppnade kineserna underhandlingar, hvilka i slutet af Okt. ledde till fred (undertecknad af kejsaren d. 2 Nov.) på samma vilkor som i fördraget 1858, men med ökad krigsskadeersättning (60 mill. francs till England och 30 mill. till Frankrike). De engelska och franska sändebuden togo i Mars 1861 sin bostad i Pe-king och i Juli äfven Förenta staternas. -- Den 21 Aug. 1861 dog kejsar Hien-fong och efterträddes af sin femårige son Tung-tsji (som kejsare: Ki-tsiang), hvilken först stod under 8 höge stats-ärnbetsmäns, sedan under sin moders och den äldsta af de kejserliga enkornas förmynderskap, medan hans farbroder, prins Kung, stod i spetsen för regeringen. Denne var en kraftig, klok och välvillig man, som sökte utplåna det hos kineserna rådande hatet mot främlingarna. Under loppet af få år slöt han handelstraktater och trädde i diplomatisk förbindelse med en stor del af de europeiska staterna. Med Sverige hade K. redan d. 20 Mars 1847 slutit en freds-, vänskaps- och handelstraktat. Den bekante A. Burlingame (se d. o.) ställdes 1868 i spetsen för en stor kinesisk ambassad för att bringa K. i närmare förbindelser med Europa, besökte Washington, London, Paris, Haag, Stockholm, Köpenhamn, Berlin och Petersburg samt bragte öfverallt nya handelsfördrag till stånd eller emenderade förut ingångna. Emellertid rådde äfven efter tai-pings undertryckande (1865) oro i landet. Ett nytt uppror, kalladt "nienfei" ("de nordliga rebellerna"), grep omkring sig i flere provinser och kunde först 1870 fullständigt undertryckas, och ännu farligare uppstodo bland muhammedanerna i Junnan (se d. o.) och dunganerna i Dsungariet. -- Den kinesiska befolkningens hat mot utländingar fortfor ännu ofta att gifva sig luft i blodiga våldsgerningar, särskildt mot missionärerna, men regenten, prins Kung, sträfvade redligt att hålla de ingångna fördragen, hvarigenom folkhatet riktades mot honom. En del af året 1865 var han t. o. m. afsatt från sitt ämbete. Han icke blott knöt nya förbindelser med främmande stater, utan införde äfven europeiska inrättningar i K. Så grundades 1868 i Pe-king ett polytekniskt institut, med franska och tyska lärare; telegrafförbindelse inleddes med Japan, Ryssland och Indien, och nya hamnar öppnades. 1873 öfvertog den unge kejsaren Ki-tsiang sjelf regeringen, men dog redan d. 12 Jan. 1875. Han efterträddes af den 1872 födde prins Tsai-tien, hvilken som kejsare bär namnet Kuang-su. Under de senare åren hafva åtskilliga makter, såsom Japan, England, Ryssland och Tyskland, stått i begrepp att börja krig med K. med anledning af förnärmelser, som i K. tillfogats dessa makters undersåtar, men oenigheterna hafva bilagts på fredlig väg. Under Frankrikes krig i Tong-king (1883--84) fruktade man för fredsbrott mellan Frankrike och K. på grund deraf att de under namnet "Smarta flaggorna" i Tong-king uppträdande röfvarebanden till en betydlig del rekryterades af kineser och emedan K. gjorde anspråk på överhögheten öfver kejsaredömet Annam, hvarför det helt naturligt måste göra invändningar mot upprättandet af ett franskt protektorat derstädes. Körande K:s förhållande till utlandet på senaste tiden må ytterligare tilläggas, att den 1868 mellan K. och Nord-Amerikas förenta stater afslutna traktaten 1882 undergick en väsentlig förändring. I April nämnda år antogo nämligen kongressens i Washington båda hus ett lagförslag, som för de närmaste 10 åren förbjöd all invandring af kineser till Förenta staterna. Denna åtgärd, som utgjorde en uppenbar kränkning af med K. förut ingångna fördrag, var föranledd af den växande förbittring, som kinesernas stora förökning inom unionen väckte hos den europeiska befolkningen, i synnerhet i Kalifornien.