Kinnekulle, bergshöjd i Vestergötland vid Vänerns sydöstra strand, belägen inom Kinne härad och Skaraborgs län. Det nästan kägelformiga, fritt liggande berget är synligt vidt omkring samt utan tvifvel det för allmänheten bäst bekanta af de egendomliga s. k. Vestgötabergen (Mösseberg, Ålleberg, Billingen m. fl.). Sluttningarna äro till stor del betäckta med
bördig mylla samt upptagas af odlade fält och på åtskilliga ställen af löfskogsparker; dock är sluttningen mot Vänern numera nästan alldeles skoglös. Sjelfva toppen, "Högkullen", 278,8 m. öfver hafvet, 234,9 m. öfver Vänerns yta, klädes af barrskog. Bergets längd i n. ö. och s. v. är 13 km., dess största bredd 7 km. -- De härliga, vidsträckta utsigter, som erbjuda sig från bergets högre delar, den rika, nästan sydländskt yppiga floran på dess sluttningar, de gamla, ståtliga herresätena, de märkvärdiga grottbildningarna och hela bergets sällsamma yttre med dess breda terrasser, som med lodräta branter, s. k. "klefvar", resa sig, den ena öfver den andra, göra K. till ett eftersökt mål för resande och naturforskare. Likasom de öfriga vestgötabergen hvilar K. på en grund af gneis. Ofvanpå denna lagra sig nästan horisontalt mäktiga öfvergångsbildningar, hvarje öfre hvarf betydligt mindre till utsträckningen än det underliggande. Det lägsta lagret, af minst 25 m. mäktighct, utgöres af sandsten; på detta hvilar ett lager af alunskiffer med orstenskalk af mera än 20 m. tjocklek. Vidare kommer ett omkr. 50 m. tjockt kalkstenslager, derpå ett mindre betydligt lager af lerskiffer, och slutligen krönes det hela af ett 12--15 m. mäktigt, skyddande lager af trapp, som bildar kullens topp. Sand- och kalkstenslagren hafva sedan uråldriga tider varit föremål för bearbetning. A. G.