Kirman

Kirman l. Kerman (hårdt k; de gamles Karmania), provins i sydöstra Persien, sträcker sig i s. ned till Persiska viken och omgifves för öfrigt af Belutsjistan samt prov. Korasan, Irak Adjmi, Laristan och Fars. Areal vid pass 196,000 qvkm. Norra delen bildar en vidsträckt saltöcken; i v. träffas ett ansenligt högland. Äfven kuststräckan är på några ställen bergig och utgör en del af Mogistan, hvars fortsättning vesterut lyder under imamen af Maskat. Det inre af landet lider stor brist på vatten och har endast här och der några ymnigare bergskällor. Till Persiska viken rinna några obetydliga kustfloder. Klimatet anses såsom det mest ohelsosamma i hela Persien. I Nurmansjir och några få andra centrala distrikt består jordmånen af alluviala lager och frambringar, der vatten finnes, hvete, majs, korn, tobak, bomull, saffran och frukter. Mulbärsträdet odlas allmänt för silkesafvelns skull, hvita rosor för beredningen af attar, en i österlandet högt värderad essence. Vigtigare än åkerbruket är uppfödandet af får, getter och kameler, hvilket lemnar råämnena till provinsens enda nämnvärda industri, tillverkningen af filtar och sjalar. Såväl jordbruk som manufakturer tryckas likväl af tunga skatter. Befolkningen, som anslås till 300,000 pers., utgör en brokig blandning af tadsjiker, kurder, armenier, hinduer, araber, parser och judar. Provinsen styres af en beglerbeg och indelas i 9 distrikt, hvart under sin "hakun". Araberna lyda dock under egna sjeiker. -- Hufvudstaden K., äfven benämnd Sirdsjan, är belägen straxt s. om saltöcknen på en fruktbar slätt, som anses för Persiens kornbod. I dess inre finnas präktiga basarer samt flere karavanserajer, moskéer och bad, hvilka dock äro i förfallet skick. Från K. utgå flere vigtiga karavanvägar såväl åt norra delen af riket som åt Persiska viken och Indien (öfver Herat och Kandahar). Handeln är ännu ganska betydlig och omsätter siden- och yllefabrikat, i synnerhet gröfre sjalar, i massa till Turkiet. En mängd ruiner vittnar om stadens forna storhet. Inre och yttre oroligheter medförde dess fall. År 1794 intogs och sköflades den af Muhammed kan, hvarvid murar och offentliga byggnader jämnades med jorden. Plundringen pågick i trenne månader; en stor del af innevånarna nedhöggs, andra, enligt uppgift 30,000, jagades i landsflykt. Sedan dess har staden endast långsamt repat sig. Dess befolkning uppskattas for närvarande till högst 40,000. S. A. L.