Klister. Då stärkelse och vatten uppvärmas tillsammans, börja stärkelsekornen vid en viss värmegrad att svälla; deras yttre, tätare lager brista samt låta det inre af kornet träda ut och blanda sig med vattnet. I den mån temperaturen stiger, svälla äfven de yttre lagren upp, och slutligen återstår en homogen massa, hvari ej längre något spår af stärkelsekornens struktur kan återfinnas, och hvars konsistens beror på förhållandet mellan de använda mängderna af stärkelse och vatten. Denna massa kallas klister, och sjelfva den ofvan beskrifna processen stärkelsens "förklistring". Denna börjar i allmänhet vid omkr. +50° C. och är afslutad vid 60°--70°; dock hafva från olika växter härstammande stärkelsesorter olika förklistringstemperatur. Om klister genom intorkning befrias från sin vattenhalt, återstår en hornartad massa, som vid förnyad behandling med varmt vatten ej längre sväller upp. Låter man klister frysa och sedan åter tina upp, erhålles likaledes en hvit, lucker massa, som vid kokning ej åter bildar något sammanhängande klister. Klistret har stor användning såsom bindmedel för papp och papper, särskildt vid bokbinderiarbeten. Det bästa sättet att bereda klister uppgifves vara följande: stärkelsen sönderröres noga med kallt vatten till en icke alltför tjock gröt, hvarefter kokhett vatten under flitig omröring långsamt tillsättes, tills förklistringen börjar (hvilket gifver sig tillkänna derigenom att massan börjar blifva genomskinlig), hvarefter återstoden af vattnet raskt tillblandas. På detta sätt undviker man att koka det färdiga klistret, hvilket annars medför den olägenheten att klistret lätt nog lossar. Om man bereder klister af rågmjöl i st. f. af stärkelse, erhåller man en vara, som har större häftande förmåga till följd af rågmjölets halt af gluten, men grå eller gråbrun färg, under det att stärkelseklistret är hvitt. Ännu större häftkraft erhåller klistret, om man vid dess beredning i st. f. vatten använder en limlösning eller, ännu bättre, en lösning af i börjande förruttnelse stadd gluten. För att få klister, hvilket i allmänhet har stor benägenhet att ruttna, att blifva hållbarare, tillblandar man terpentin eller upplöser i det vid klistertillverkningen använda vattnet ämnen, som verka antiseptiskt, såsom alun, salicylsyra o. d. (stundom äfven arseniksyrlighet, hvilket dock af lätt insedda skäl måste anses afgjordt förkastligt). S. J-n.
Nordisk familjebok · första upplagan
Klister
Ämne: Kemiska föreningar, grundämnen och teorier · Kemi, läkemedel och färgämnen
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 8 (1884), sp. 864–865 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗