Klorofyll

Klorofyll (af Grek. chloros, grön, och fyllon, blad) l. bladgrönt, kem., bot., det gröna färgämnet i växtens gröna delar. Klorofyllets kemiska natur är, trots en mängd arbeten och undersökningar, ännu högst litet känd. Man vet icke ens säkert dess sammansättning. Svårigheterna vid undersökningen af detsamma ligga dels i frånskiljandet af de ämnen, som åtfölja klorofyllet, dels i dess obeständighet. Hoppe-Seyler och Gauthier hafva ur gröna växtdelar extraherat ett mörkgrönt, kristalliserande ämne, som möjligen är en sönderdelningsprodukt af klorofyll. Man har åtminstone inga säkra grunder för antagandet att detta ämne är fullkomligt identiskt med det i växten förekommande. Enligt Hoppe-Seyler innehåller det 73,3 proc. kol, 9,7 proc. väte, 5,7 proc. qväfve, 1,4 proc. fosfor och 9,5 proc. syre. Den allmänna utbredningen af klorofyll i alla de växtdelar, hvilka funktionera som assimilationsorgan, visar, att det har en mycket stor fysiologisk betydelse och att det står i närmaste samband med sjelfva assimilationsprocessen. Det förekommer i de lefvande växtcellerna i särskilda korn inuti växtcellen eller, hos vissa alger (conjugaterna), i plattor eller band af en bestämd form. Dessa klorofyllkorn och klorofyllband utgöras dock ej på långt när af klorofyll ensamt. Stommen i dem utgöres af en färglös och genomskinlig substans af okänd natur, möjligen ägghviteartad, och är på ytan porös, ungefär som en badsvamp. I dessa organs midt finnes vanligen en samling af stärkelse eller fett, och håligheterna på ytan fyllas af en oljeartad vätska, som innehåller i löst form klorofyll samt ett annat, af Pringsheim nyligen påvisadt ämne, hypoklorin, och dessutom i små särskilda blåsor garfsyra. Hypoklorinet synes af alla förhållanden vara ett aldehydartadt, lätt syrsättligt ämne, som vid inverkan af saltsyra förhartsas. Troligen är detta hypoklorin den första produkten eller en af de första produkterna vid assimilationen, och sannolikt bildas klorofyllet deraf. Enligt Pringsheims undersökningar synes nu klorofyllet hafva till förnämsta uppgift att skydda hypoklorinet eller deraf bildade substanser från alltför starkt tillträde af ljus, under hvars medverkan de nämnda substanserna oxideras och förstöras. Hvarken klorofyll eller hypoklorin förekommer i växtdelar, hvilka ej funktionera som assimilationsorgan, så icke hos blekta växtdelar och hos icke gröna parasiter; de utvecklas först under ljusets inflytande, men förstöras vid alltför stark ljusintensitet. Endast i ett fall har man funnit, att växter i mörkret utbilda de bägge nämnda ämnena, nämligen i barrträdens groddplantor (J. Sachs), ett faktum, som möjligen står i samband med ozonbildning till följd af en halt af terpentinolja. Jfr Wiesner: "Die entstehung des chlorophylls in der pflanze" (1877), Sachsse: "Die chemie und physiologie der farbstoffe, kohlehydrate und proteinsubstanzen" (1877), Pringsheim: "Untersuchungen über lichtwirkung und chlorophyllfunction in der pflanze" (1881). P. T. C.