Kölen, den vanliga geografiska benämningen på den del af skandinaviska fjällryggen, som från Norra Ishafvet sträcker sig ned till Dalarna samt på ömse sidor om den svensk-norska gränsen med sina bergmassor fyller hela nordliga delen af Norge och vidsträckta trakter af Norrland. Någon fortlöpande fjällkam finnes icke. K. är sålunda icke en bergskedja i vanlig mening, utan fastmer en långsträckt, af dalsänkor mångfaldigt sönderskuren högslätt af 1500--1600 km. längd och 100--200 km. bredd, som, sänkande sig mot norr och söder, når sin största medelhöjd något norr om polcirkeln, och öfver hvilken höja sig spridda, större bergmassor. På norska sidan stupar denna högslätt med branta terrasser mot hafvet, i hvilket den utsänder en mängd söndersplittrade bergåsar, och uppträder å nyo utanför kusten i form af oräkneliga klippor, skär och öar, ofta med lika höga berg som fastlandets. Inåt svenska sidan sträcka sig från höglandet mot sydöst vidsträckta, sakta sluttande bergåsar, som småningom minskas i höjd och slutligen omärkligt öfvergå i den föga kuperade lågslätt, som gränsar till Bottenhafvet. Längs utefter fjället, i allmänhet vid 400--500 m. höjd, ligger en rad af ansenliga sjöar, träsk och myrar, än omgifna af leende, skogbevuxna stränder, än kringgärdade af höga, kala och dystra bergshöjder. Från det högre landet söka sig barrskogarna fram ända upp emot högfjällen; och långt ofvanför gränsen för tall och gran finner björken ännu näring samt bildar täcka lundar i de många och väl bevattnade dalgångar, som tvärt öfver fjällen förbinda de bägge sluttningarna.
Den del af K., som uppfyller norska Finmarken, är en ojämn slätt med en medelhöjd af 300 m. och åtskilliga enstaka höjder, som nå 500 m. och derutöfver. Den anmärkningsvärdaste bland dessa är Raste Gaise, som nära ryska gränsen reser sig öfver Tanaelfvens dal till en höjd af 862 m. Söderut höjer sig högslätten alltmera, tills ungefär vid midten af dess längd, vid 67° 20' n. br., inom svenska lappmarken träffas K:s väldigaste bergparti, en grupp af vilda, skyhöga bergjättar, höljda af snö och is samt hvilande på en gemensam bas af mera än 1,000 m. höjd. Der resa sig Sarektjokko, Sveriges högsta fjäll, till 2,130 m. höjd, sydvest och söder derom Sulitelma till 1,880 m., Staika till 1,742 m., Vallispiken till 1,362 m. I närheten af det sistnämnda träffas "Lapplands paradis", det berömda Qvickjock. Söder om denna berggrupp, men skildt från densamma af en djup sjö, reser sig det fritt belägna, 1,698 m. höga Saulo, beherskande ett vidsträckt panorama, som begränsas i vester och sydvest af den stora högslätten Svartisen, en isöcken af 600--800 qvkm. vidd på 1,200 m. höjd. På K:s sträckning längre ned mot s. träffas endast undantagsvis spetsiga bergstoppar. I allmänhet utmärka sig fjällen för sina platta hjessor och afrundade former, men mestadels är landskapet fortfarande vildt och sterilt. Här ligga på svenska sidan de vidsträckta Björk-, Givort-, Amort- och Gardefjällen m. fl. I Norge utbreder sig under 65° 20' n. br. Store Börgefjeld med ett snöfält af 380 qvkm. utsträckning. Inom Jämtland och Trondhjems amt får fjället en större utbredning, men lemnar också rum för vidsträckta dalar, der odlingen trängt sig fram och rotfäst sig längs vattendragen mellan de väldiga, ofta snötäckta bergklumparna. I denna trakt, fastän något afskildt från de egentliga fjällen, ligger den prisade, af en mängd resande besökta Åreskutan (1,472 m.), men ungefär vid samma breddgrad uppnår den kärrtrakt, som öfver fjällen förenar dalgångarna mot Indalselfven i ö. och Trondhjemsfjorden i v., knappast 450 m. höjd. Högsta punkten på landsvägen från Jämtland till Levanger i Norge är 510 m., och ej långt från passet Skurdalsporten är 594 m., vid sidan af Kjölhoug (1,280 m.), den största höjd jernvägen uppnår. Längre mot s. resa sig ännu några ansenliga bergshöjder: Syltoppen (1,790 m.), Svuckustöt (1,759 m.) och, i Dalarna, Städjan (1,159 m.) m. fl. Men medan det norska bergsystemet just i denna trakt skiljer sig från den förut gemensamma fjällryggen och snart vesterut i Dovrefjeld uppnår en betydande höjd, sänker sig deremot den egentliga K. till allt lägre bergåsar, hvilka antaga sydöstlig riktning och sedermera under olika namn uppfylla en stor del af Dalarna och vestra Värmland samt slutligen under namnen Långheden och Kilsbergen förlora sig i Vestmanlands och Nerikes slättbygder. -- Namnet Seveberget, som stundom begagnats i samma betydelse som Kölen, torde numera kommit ur bruk. Det förekommer första gången hos Plinius d. ä., som under Sevo mons tänkte sig en stor bergsrygg i Jylland. I senare tider har man velat begagna namnet för den fjällrygg, som man förmodat skilja Värmland från Norge, men som i sjelfva verket icke finnes. A. G.