Kolibrierna, Trochilidae, zool., namn på en familj inom skärrfoglarnas ordning af foglarnas klass. Kolibrierna skiljas från närstående familjer derigenom att fötterna äro mycket små, framtårna icke förenade medelst hud vid basen, baktån icke vändbar, vingarna särdeles länga och böjda, med mycket korta armpennor, som icke räcka till stjertroten, samt näbben mycket lång och smal (ofta längre hos honan), underkäken innesluten mellan öfverkäkskanterna liksom i en skida samt tungan smal, långt utsträckbar och bildad af två vid roten sammanvuxna trådar, som kunna bringas till form af ett sugrör. Hithörande, mycket talrika arter (man har beskrifvit ungefär 470) äro i allmänhet små, och bland dem finnas de minsta bland alla foglar. De äro föga större än humlorna; dock uppnår den s. k. jättekolibrin (Hypermetra gigas) en längd af 21 cm. Könen och drägterna äro merendels mycket skiljaktiga, enär de fullvuxna hannarna bära till prydnad egendomligt ombildade fjädrar, hvaremot honorna och ungarna sakna sådana. Kolibrierna tillhöra uteslutande Amerika, för hvilken verldsdel de äro betecknande; de förekomma från Eldslandet i s. ända till Sitka och Labrador i n. både på låglandet och i bergstrakterna ända upp i närheten af den eviga snön. Man kan säga, att hvarje särskild trakt, t. o. m. hvarje ort, har sina egna arter. Detta beror derpå att dessa foglar äro, åtminstone de flesta, bundna vid bestämda blommor, hvilket antydes redan af den vexlande näbbformen. Arterna af denna familj uppträda, såsom naturligt är, talrikast i Amerikas eqvatorialland, framförallt i Mejico, hvilket land uppvisar mer än en femtedel af alla hittills kända. I tempererade land äro de flytt- eller strykfoglar; äfven i heta trakter måste en del tidtals byta om vistelseort för att finna näring. Kolibriernas flygt är högst egendomlig: än störta de framåt med blixtens hastighet, än hålla de sig qvar på ett och samma ställe under så snabba vingslag, att man till slut ej kan urskilja något af vingarna. Dessa foglars hela väsende företer någonting häftigt och feberaktigt. Från morgonen till aftonen genomila de luften för att söka efter nektarfyllda blommor. Under det de sänka tungan ned i dessa, hålla de sig stilla i luften med solfjäderformigt utbredd stjert. På marken kunna de icke reda sig, emedan de äro urståndsatta att gå. Sångförmåga saknas med något enda undantag; sinnena, särskildt synen, hörseln och känseln, äro väl utvecklade. Kolibriernas födoämnen utgöras af små skalbaggar och andra insekter, spindlar o. s. v., hvilka de uppsamla medelst tungan. Nästan alla kolibrier äro dagfoglar. De älska värme och uppsöka solskenet; några flyga dock omkring tidigt på morgonen och sent på aftonen. De äro icke sällskapliga, utan häftiga, retliga och stridslystna, särskildt under fortplantningstiden. Bona byggas mestadels af honan och förfärdigas af ett mjukt, bomullsliknande ämne, hvari fasta växtdelar inväfvas; äggen äro
två och jämförelsevis stora. Det är allmänt bekant, att kolibrierna prunka i regnbågens alla färger och glänsa som ädelstenar, hvarför de också användas som prydnader (i fruntimmershattar m. m.). Utom menniskan torde de hafva få fiender. Man har lyckats tämja dem, men de dö snart i brist på lämplig föda. Af Gray hafva de blifvit fördelade i 158 under-slägten, af Sundevall i 54 slägten och 12 familjer, ordnade i 3 serier, alltefter som näbben är bågformigt nedböjd utefter hela sin längd ("bågnäbbade") eller böjd blott vid roten ("halfraknäbbade") eller rak och synnerligen lång, oftast med svagt uppstigande spets ("raknäbbade"). Till de bågnäbbades serie höra enstöringskolibrierna (Phaëthornithinae) och skogsnymferna (Lampornithinae). De halfraknäbbades serie omfattar bl. a. de sapfolika kolibrierna (Lesbiinae, med bl. a. släpsylfslägtet, till hvilket sapfo-kolibrin, Lesbia Sappho, hör), praktalf-kolibrierna (Prymnacanthinae) och fe-kolibrierna (Mellisuginae, med kolibri-slägtet, till hvilket hör kolibrin, Mellisuga colubris, som blir 8,5 cm. lång). Inom de raknäbbades serie må nämnas blomnymf-kolibrierna (Heliothrichinae), svärdnäbb-kolibrierna (Heliantheinae) och jättekolibrierna (Hypermetrinae), som omfatta familjens största medlemmar (se ofvan), men sakna de mindres praktfulla färgglans. -- Jfr Mulsant och Verreaux: "Essai d'une classification méthodique des Trochilidés" (1866) och
"Histoire naturelle des oiseaux-mouches" (1875 o. f.). C. R. S.