Komposition (Lat. compositio, af cum, tillsammans, och ponere, sätta, ställa), sammansättning, enskilda delars sammanbindande till ett helt, ordnande. -- 1. Kem., dels en i färgerier använd lösning af tennklorid, dels en legering af olika metaller, t. ex. tenn och koppar, antimon och vismut. -- 2. Gramm., sammansättning, sammansatt ord. Se Kompositum. -- 3. Musikt., tonsättningskonst, eller uppfinningen och den såväl estetiskt som tekniskt konstnärliga utarbetningen af ett tonstycke; äfven tonstycket sjelf. Sjelfva uppfinningen kan icke läras, utan är en medfödd förmåga. Vid utarbetningen åter har adepten att tillegna sig vissa lagar och regler, som innefattas i kompositionsläran, hvilken åter sönderfaller i en mera grammatisk del, innehållande läran om musikens element (melodi, rytm, harmoni) och deras korrekta användning, samt en mera estetisk del, undervisande om elementens bearbetning till högre konständamål, om form och stil. Fullständiga kompositionsläror äro utgifna af Reicha, Fétis, Marx, Lobe, Reissmann m. fl. -- Att uppfinna och sammansätta ett tonstycke kallas att komponera; den, som idkar denna sysselsättning, kallas kompositör (Fr. compositeur), komponist (T.) eller tonsättare. -- 4. I allmänhet sammanställningen, anordningen, grupperingen af de enskilda delar, af hvilka ett konstverk eller ett konstslöjdalster består, i motsats till teckningen och det tekniska utförandet eller, då fråga är om målningar, koloriten. Dess uppgift är att ställa de enskilda delarna i ett riktigt förhållande till det hela och till hvarandra, så att ändamålet, hufvudsaken, med tillbörlig tydlighet framträder, utan att dock detaljerna undertryckas. Då kompositionen måste, åtminstone i sina hufvuddrag, vara gifven, innan konstnären eller konstslöjdidkaren skrider till utförandet af sitt verk, och således betecknar det första stadiet på vägen till det faktiska utförandet, plägar den ofta först antydas på ett lätt och flyktigt sätt, i en skiss, ett utkast. I konstens historia, framförallt inom målarekonsten, men i sin mån äfven inom de öfriga konstarterna och konstslöjden, uppenbarar sig ständigt en strid mellan två riktningar, af hvilka den ena företrädesvis vill framhålla
teckningen och kompositionen, den andra färgen och orneringen. Någon strid synes ej vara nödvändig, men efter vexlande tiders smak har än den ena, än den andra riktningen behållit segern; ofta hafva båda gått jämnstarka bredvid hvarandra. 1. P. T. C. 3. A. L. 4. Upk.