Konstantin, ryska storfurstar:
1. K. Pavlovitj, andre son af kejsar Paul I och Maria Feodorovna (prinsessa af Würtemberg), föddes d. 8 Maj 1779 och förmälde sig 1796 med Juliana (Anna Feodorovna) af Sachsen-Koburg. Han deltog från 1799 i de ryska fälttågen mot Frankrike, förde i slagen vid Austerlitz (1805) och Leipzig (1813) befälet öfver gardena, bevistade Wien-kongressen (1814--15) samt utnämndes derefter till generalissimus i Polen. Underlig till lynnet och af naturen despotiskt anlagd, förde han der ett strängt regemente, i synnerhet sedan han 1820 -- vid tiden för kejsar Alexander I:s öfvergång till reaktionära tänkesätt -- utnämnts till vice-konung öfver riket. Sistnämnda år skilde han sig från sin gemål och ingick morganatiskt äktenskap med en ung polska, grefvinnan Joanna Grudzinska, hvilken en tid derefter erhöll titeln prinsessa af Lowicz. I sammanhang med detta giftermål afstod K. från sin arfsrätt till ryska tronen, till förmån för sin yngre broder Nikolaj, och tillställde i början af 1822 kejsar Alexander en formlig afsägelseskrift. Men saken hölls tillsvidare hemlig, hvarför Nikolaj efter Alexanders död (d. 1 Dec. 1825) i Petersburg lät hylla K. såsom kejsare. Men sedan han från Varsjav mottagit K:s förnyade afsägelse, besteg han sjelf tronen, och K. stannade på sin post i Polen. Vid revolutionens utbrott i Varsjav d. 29 Nov. 1830 öfverfölls K. af de sammansvurne i sin bostad, lustslottet Belvedere, och kom endast genom en tillfällighet undan med lifvet. Missuppfattande ställningen, lät han följande dag de ryska trupperna onödigtvis utrymma staden och drog sig snart tillbaka ända till ryska gränsen. Utan att spela någon mera betydande rol deltog han derefter i de första krigsoperationerna till upprorets kufvande, men afled hastigt i Vitebsk af kolera d. 27 Juni 1831. -- 2. K. Nikolajevitj, den föregåendes brorson, andre son af kejsar Nikolaus I och Alexandra Feodorovna (Charlotte af Preussen), föddes d. 21 Sept. 1827 och utnämndes redan i vaggan till storamiral. Hans studier och resor anordnades ock sedermera med afseende på hans utbildande till sjömilitärisk duglighet. Under Krimkriget (1853--56) förde han befälet öfver östersjöflottan och skall hafva uttalat sig mycket bestämdt mot alla eftergifter åt vestmakterna. 1857 erhöll han högsta ledningen af marinväsendet. K. blef vid denna tid medelpunkten för en krets af män, som i liberala tänkesätt voro långt mera framskridna än hans broder kejsar Alexander II. Han lär mycket hafva bidragit till utfärdande af lagen om lifegenskapens afskaffande och i öfrigt visat sig som en varm vän af reformer. Emedan han hade gjort sig känd för att söka förmå kejsaren att uppträda med skonsamhet i fråga om polackernas sträfvanden, helsades hans utnämning (d. 8 Juni 1862) till kejsarens ställföreträdare i Polen med mycken tillfredsställelse i detta land. Men några dagar efter hans ankomst till Varsjav (2 Juli s. å.) gjordes mot honom ett mordförsök. K. iakttog likväl ett mycket tillmötesgående och försonligt uppträdande, äfven sedan den allmänna resningen i landet utbrutit (i Jan. 1863). Derigenom uträttade han dock intet till lugnets återställande. Han återvände d. 25 Aug. 1863 till Petersburg. 1865 blef K. president i riksrådet; chefskapet öfver sjöväsendet behöll han fortfarande, äfvensom flere andra militäriska poster. Men efter Alexander II:s död (1881) såg han sig nödsakad, af skäl, som ej äro fullt kända, att lemna sina befattningar och aflägsna sig från hufvudstaden. K. förmälde sig 1848 med Alexandra af Sachsen-Altenburg (hon heter som rysk storfurstinna Alexandra Josifovna) och eger med henne 5 barn, af hvilka den äldsta dottern, Olga (f. 1851), sedan 1867 är förmäld med Georg, hellenernas konung.