Konstantin (Constantinus), elfva romerska och östromerska (bysantinska) kejsare, af hvilka följande äro de märkligaste: 1. K. I den store, föddes 274 e. Kr., sannolikt i Naissus i Mesien. Hans fader var Konstantius Chlorus; hans moder hette Helena och synes hafva varit af lägre stånd. K. var utrustad med stora själs- och kroppsegenskaper. När hans fader år 292 blef "caesar" (underkejsare), sändes K. såsom en underpant på dennes trohet till kejsar Diocletianus' hof i Nikomedia. Under Diocletianus och Galerius utbildades den unge mannen i krigets skola och vann rykte såsom en tapper och duglig krigare. Då Galerius öfvertog styrelsen i Österlandet, blef K:s ställning svår, ty kejsaren misstänkte både honom och fadern. K. lyckades emellertid komma ifrån Galerius' hof och anlände till sin fader, just som denne skulle börja ett fälttåg i Britannien mot pikterna. Efter faderns död (306) utropades han, i enlighet med dennes yttrade önskan, af hären till "augustus" (öfverkejsare), men blef af Galerius motvilligt erkänd såsom "caesar". Han ådagalade då sin krigiska duglighet genom att tillbakaslå frankerna och alemannerna, men förfor med upprörande grymhet mot de besegrade. K:s välde sträckte sig dock blott öfver Spanien, Gallien och Britannien. Uti Italien upphäfde sig Maxentius till herskare, och dennes fader, den gamle Maximianus, återtog kejsaretiteln. Den sistnämnde förmälde sin dotter Fausta med K., men afhöll sig det oaktadt ej från stämplingar mot mågen, hvilken slutligen lät rödja honom ur vägen. K. hyste sannolikt redan vid denna tid planer på att bemäktiga sig väldet öfver det hela, men afvaktade i stillhet och under klok förberedelse utvecklingen af händelserna. Efter Galerius' död (311) var riket deladt emellan 4 kejsare: Licinius, Maximums Daza (i Asien och Egypten), Maxentius och K. Krig utbröt snart emellan de båda senare. Med stor skicklighet fördt af K., afgjordes detta krig genom slaget vid Milviska bron, ofvanför Rom, 312, der Maxentius stupade. K. hade derefter en sammankomst i Milano med Licinius som gifte sig med hans syster Konstantia (d. 327). Sedan Maximinus blifvit slagen och funnit döden (313), voro Licinius och K. ensamme kejsare. En strid emellan dem, 314, i hvilken K:s duglighet och lycka skaffade honom nya segrar, bilades visserligen genom ett fredsslut, men det var tydligt, att i längden väldet ej kunde fortfara att vara deladt. År 323 förnyades kriget, och K. blef åter segrare samt till följd deraf allena kejsare. Licinius skonades i början på Konstantias förböner, men blef redan följande året afrättad. K. regerade sedan ostörd till sin död, 337. Hans styrelse under tiden från 323 var mest riktad på de inre förhållandena; ett tilltänkt fälttåg mot persernas konung Sapores hann K. icke sätta i verket. I det inre deremot genomförde han flere förändringar; de vigtigaste äro kristendomens upptagande till statsreligion, förvaltningens ordnande och residensets förläggande till Konstantinopel.
K:s förhållande till kristendomen har varit föremål för olika omdömen. Man har sökt bevekelsegrunden till att han gynnade densamma än i hans religiösa öfvertygelse, än åter i en slug statskonst. Efter all sannolikhet var det i förstone K:s afsigt att åstadkomma ett slags sammansmältning emellan den hedniska religionen och den kristna, hvars stora betydelse den klarsynte statsmannen ingalunda underkände. K. synes sjelf hafva egnat sin dyrkan åt "den högste guden", ett slags verldsmakt, till hvilken han bad om seger och lycka. Enligt en berättelse skall han aftonen före slaget mot Maxentius hafva på himmelen ofvanför den nedgående solen sett ett strålande kors med grekisk inskrift: "Vinn seger genom detta!", samt om natten i en drömsyn af Kristus hafva fått befallning att begagna korsets tecken. Derefter skall han hafva låtit förfärdiga korsfanan (labarum) med Kristi monogram. Denna berättelses enskildheter äro tvifvel underkastade, hvaremot det är ganska sannolikt, att K. på sitt banér låtit anbringa samma tecken, som han enligt en annan uppgift lät inrista på sina krigares sköldar, hälst som monogrammet [chi rho] synes hafva varit ett segertecken och en sinnebild af solen, hvilken både K:s fader och en tid han sjelf tyckas hafva satt främst bland de himmelska makterna. Huru som hälst genomdref han 313 ett edikt till förmån för kristendomen; ediktet påbjöd fullständig religionsfrihet och erkände på samma gång de kristna församlingarna samt gaf dem rättighet att besitta egendom och att återfå hvad de under förföljelserna förlorat. Licinius deltog i utfärdandet af ediktet, men icke Maximinus. Under åren 313--323 sökte K. på grundvalen af ediktet låta de båda religionerna förenas; men alltmera klarnade hans blick för kristendomens företrädesställning, och efter sin seger 323 förklarade han i ett edikt till Österlandets folk de kristnes gud för att vara den ende sanne guden. Hedendomen blef derefter endast tolererad, och kejsaren visade på mångfaldiga sätt, bl. a. genom deltagande i kyrkomöten t. ex. i det arianfientliga mötet i Nicaea 325, sitt intresse för den kristna kyrkan samt sökte häfda den verldsliga maktens inflytande genom henne. Dock lät han icke döpa sig förrän i de sista dagarna af sitt lif, och ett noggrant betraktande af hans handlingar ådagalägger, att den kristna läran ingalunda hade trängt till hans väsendes kärna.
I afseende på förvaltningen af riket fullföljde K. Diocletianus' system. Riket delades i 4 s. k. prefekturer: Orienten, Illyricum (Grekland, Macedonien, Mesien), Italien (med Donaulanden och Afrika) samt Gallien (med Spanien och Britannien); prefekturerna delades i tillsammans 13 dieceser och 116 provinser. Prefekterna hade blott civil myndighet; befälet i krig var öfverlemnadt åt 2 öfverfältherrar (magistri) samt underfältherrar (comites, duces). Det pretorianska gardet upphäfdes. Trupperna skildes i två klasser, den ena afsedd att upprätthålla ordningen i rikets inre, den andra att värja gränserna. Kejsaren hade vid sin sida sju högre ämbetsmän. Fyra rangklasser inrättades (illustres, spectabiles, clarissimi, perfectissimi). Till följd deraf uppstod en hof- och ämbetsadel, hvilken åtnjöt särskilda privilegier (skattefrihet m. m.), under det att massan af folket hårdt trycktes af de genom den kostbara hofhållningen ökade skatterna. Man har förebrått K:s inrättningar, att de påskyndat rikets upplösning; men denna förebråelse är ej rättvis, i synnerhet som de utgjorde endast den naturliga utvecklingen af förvaltningssystemet i verldsriket.
En tredje åtgärd af betydelse var residensets förflyttning. K. hade lika litet som Diocletianus någon förkärlek för Rom, hvilket för öfrigt flere af hans föregångare måst såsom vistelseort utbyta mot lägret. Tvärtom vistades han i Rom så litet som möjligt, och snart mognade hos honom tanken att skapa en ny hufvudstad vid Bosporen, på ett ställe, hvars fördelar han lärt känna under kriget mot Licinius, näml. det gamla Byzantion. Det sammanhängde jämväl med hans organisation i öfrigt att ega en hufvudstad fri från alla republikanska minnen, och möjligen inverkade äfven tanken på närheten till Donau och Eufrat, der gränserna då syntes bäst behöfva bevakning. Den nya hufvudstaden, till hvars förskönande inga kostnader sparades, och som efter honom fick namnet Konstantinopel, invigdes d. 11 Maj 330.
K:s karakter har blifvit olika bedömd, i det att kristna skriftställare upphöjt, hedniska nedsatt honom. Sanningen torde här, såsom i allmänhet, ligga i midten. Utan tvifvel var han begåfvad med utmärkta härförare- och regentegenskaper, hvaremot den rent menskliga sidan af hans väsende är mindre tilltalande. Sjelfvisk och beräknande var han helt säkert af naturen, om också de yttre förhållandena måste hafva utöfvat stort inflytande på utbildningen af hans karakter. För att nå de mål, till hvilka han sträfvade, skydde han icke att uppoffra mer än hvad skäligt var. Han hade med sin första gemål, Minervina, en ädel och rikt utrustad son, Crispus. Denne lät han döda, till en del föranledd genom afund, men möjligen ock, såsom man berättar, på tillskyndelse af Crispus' styfmoder, Fausta, hvilken han senare lät afdagataga, vare sig till följd af angifvelse för äktenskapsbrott, eller emedan han uppdagat, att Crispus var oskyldig. Med sin andra gemål, Fausta, hade han bl. a. sönerna Konstantin Konstantius och Konstans, hvilka blefvo hans efterträdare, samt dottern Helena, hvilken förmäldes med sin kusin kejsar Julianus. -- Huru K. än må bedömas, synes han dock värd sitt tillnamn "den store", icke minst derför att han förstod hvad tiden kräfde och genom sina åtgöranden gaf den till döden dömda romarverlden en styrka och en stadga, som voro mäktiga att öfverlefva densamma.
2. K. II, den föregåendes son, blef efter faderns död (337) kejsare jämte sina bröder Konstantius och Konstans. Hans välde omfattade prefekturen Gallien (Gallien, Spanien och Britannien). K. hade erhållit en sorgfällig uppfostran och äfven försökt sig i krigets skola, men saknade stadga i karakteren och drefs af ärelystnad. Han råkade snart i strid med sin broder Konstans, hvilken han ville fråntaga Afrika, men blef slagen vid Aquileja 340 och omkom under flykten derifrån.
3. K. V Kopronymos, f. 719, efterträdde 741 sin fader, Leo III Isauriern, på Östromerska rikets tron och förde segerrika krig mot bulgarerna och sarasenerna, men kunde icke hindra, att Grekland härjades af slaver. Han stupade 775 under ett fälttåg mot bulgarerna. I hård förföljelse mot bild-dyrkarna gick han längre än sin fader och straffade de motspänstige munkarna genom klostrens upphäfvande. Han var i sitt 1:sta gifte förmäld med sin kazariska grannfurstes ("kaganens") dotter och efterträddes af en son i detta äktenskap, Leo IV. -- 4. K. VI Porfyrogennetos, ("den purpurborne"), den föregåendes sonson, kejsare 780--97. Se Irene, östromersk kejsarinna. -- 5. K. VII Porfyrogennetos, 4:de regenten af den macedonska dynastien, son af kejsar Leo VI den vise, föddes 905, erhöll 913 tronen efter sin farbroder Alexander, hade 920--44 till samkejsare Romanos I Lekapenos, hvars dotter Helena han äktat, och dog 959 af gift, sannolikt med hans sons och efterträdares, Romanos II:s, vetskap. Han var en svag regent och lät leda sig af sin gemål och hennes fader. Deremot utmärkte han sig för lärdom samt såsom beskyddare af vetenskap och konst. Sjelf författade han en lefnadsbeskrifning öfver sin farfader, kejsar Basileios I, en skrift om rikets styrelse, äfven innehållande notiser om främmande folkslag i öster och norr (bl. a. en skildring af ryssarnas färdväg utför Dnjepr till Konstantinopel, af vigt för historien om ryska rikets ursprung), vidare en framställning af ceremoniordningen vid bysantinska hofvet samt ett krigsvetenskapligt arbete. Hans verk utgåfvos första gången i Leiden af J. Meursius 1617. Den af B. G. Niebuhr m. fl. utgifna samlingen "Corpus scriptorum byzantinorum" (1828 o. f.) upptager dem. -- 6. K. XI, den siste östromerske kejsaren, son af Manuel II Palaiologos, efter sin moder, Irene Drakosa, kallad Dragases, föddes 1403 och efterträdde 1448 sin broder Johannes VIII i herraväldet öfver de återstående spillrorna af riket. Han ådagalade 1453 lysande tapperhet under försvaret af Konstantinopel mot Muhammed II:s förkrossande öfvermakt och föll med vapen i hand d. 29 Maj vid stadens stormning af turkarna. 1-2. R. Tdh.