Konstanz-konciliet (Kostnitz-konciliet), det andra i ordningen och det märkligaste af de s. k. "tre reformatoriska kyrkomötena i slutet af medeltiden", sammanträdde i Konstanz d. 5 Nov. 1414 och åtskildes d. 22 April 1418. Den illa beryktade påfven Johannes XXIII såg sig nödsakad, för att den då ännu pågående påfliga schismen skulle häfvas, att mot sin vilja sammankalla detta kyrkomöte, som ger en förträfflig bild af hela den katolska kyrkan denna tid, med hennes motsatser af å ena sidan kyrklig hersklystnad, lyx, sedeslöshet samt å andra sidan verklig fromhet, parad med ett djupt kändt behof af en kyrkoreformation. Påfven infann sig med ett stort följe. Öfriga representanter för kyrkan voro, utom 3 patriarker, omkr. (uppgifterna variera) 30 kardinaler, 40 ärkebiskopar, 150 biskopar, 120 abboter, 2,000 prester, 6,000 munkar af olika ordnar (bl. a. Vadstena-munken Jöns Håkansson, som 1421 blef ärkebiskop i Upsala) samt dessutom flere hundra teol. doktorer och professorer vid universiteten. Kejsar Sigismund, 4 kurfurstar, 24 andra furstar och hertigar, en stor mängd adelsmän, alla med uppvaktning och
tjenare, representerade det verldsliga elementet. Dessutom hade infunnit sig i staden en massa menniskor af olika slag, som tänkte draga enskilda fördelar af mötet, såsom handelsmän och schackrare, fala qvinnor och skådespelare samt "gycklare", så att man räknade öfver 50,000 främlingar i staden. Bland de verklige reformationsvännerna märktes i främsta rummet de båda fransmännen kardinalen Pierre d'Ailli och känsloren för Paris-universitetet Jean Charlier de Gerson.
Mötet förelade sig 3 hufvuduppgifter: 1) upphäfvandet af den påfliga schismen, 2) bedömandet af Wycliffes och Hus' läror, 3) kyrkans reformation "till hufvud och lemmar". Påfven Johannes hade medfört en mängd italienska prelater och prester, på hvilkas röster han hoppades för sin egen räkning. Mötet beslöt emellertid att rösta efter nationer, icke per capita. Fem nationsgrupper bildades: en tysk (till hvilken äfven skandinaverna räknades), en fransk, en engelsk, en italiensk och en spansk. Femte sessionens beslut af d. 6 April 1415 (dekretet Haec sancta) är epokgörande för afskaffandet af det påfliga enväldet. Det innehöll: hvarje i den Hel. ande rättmätigt församladt koncilium har sin makt omedelbart af Kristus, och hvar och en, äfven påfven, måste lyda dess beslut rörande trossaker och utrotande af kyrkoschism. Anklagad för skändliga brott, dömdes derefter påfven Johannes att afsättas, sedan han redan förut flytt ur staden af fruktan för sin personliga säkerhet, ehuru kejsaren gifvit honom lejdebref. De båda andra, redan på mötet i Pisa 1409 afsatte, påfvarna Benedikt XIII i Avignon och Gregorius XII i Rom gjordes oskadliga. Schismen var således häfd. Bedömandet af Wycliffes och Hus' läror slutade med dödsdom öfver Hus d. 6 Juli 1415 och öfver hans vän böhmaren Hieronymus d. 30 Maj 1416. En del af medlemmarna yrkade sedan på att, innan ny påfve valdes, mötet skulle fatta beslut angående kyrkoreformationen. Genom intriger af det pafviska partiet valdes emellertid d. 11 Nov. 1417 den italienske kardinalen Odo Colonna till påfve under namn af Martin V, hvarefter denne ingick "konkordat" (se d. o.) med mötets nationer och upplöste mötet. J. P.