Antonelli

Antonelli, Giacomo, kardinal och påflig statssekreterare, föddes 1806 i byn Sonnino i dåv. Kyrkostaten, vid neapolitanska gränsen, och tillhör en gammal familj, som bland sina medlemmar visserligen räknat rättslärda och häfdatecknare, men äfven stråtröfvare. Han kom tidigt till Rom och uppfostrades i det stora seminariet, der han så utmärkte sig genom sina talanger, att påfven Gregorius XVI efter hans prestvigning tog honom i sitt synnerliga hägn och bestämde honom för statsmannabanan. Nu steg han hastigt från det ena ämbetet till det andra och utnämndes 1845 till storskattmästare (finansminister). Dittills hade A. varit en ifrig förfäktare af både andlig och verldslig despotism, men sedan Pius IX (1846) blifvit påfve, understödde han de liberala reformer, som denne ville genomföra, och vann derigenom snart ett stort inflytande öfver Pius. 1847 blef han kardinal och inträdde straxt derpå såsom finansminister i den minister, med hvars bildande Pius IX började sina reformsträfvanden. A. slöt sig nu afgjordt till de nyvaknade frihetsrörelserna, var med om utarbetandet af den liberala författningen af den 14 Mars 1848 och blef president i den nya konstitutionella ministéren. För att smickra den nationella stämningen lät han nu den påfliga hären rycka in i Lombardiet för att understödja piemontesarna mot Österrike. Snart började han dock motarbeta de liberala åtgärder han förut hade förberedt, och efter de romerske truppernas kapitulation vid Vicenza (d. 16 Juni 1848) öfvertalade han påfven att fördöma kriget mot det katolska Österrike och förklara, att han icke hade afsändt armén i syfte att bekämpa detta land. Folkets ovilja öfver detta affall tvang A. och hans kolleger att afgå ur ministèren; han var dock fortfarande påfvens enskilde rådgifvare och den egentlige ledaren af den romerska politiken. Det var A. som tillrådde påfven att fly från Rom i Nov. 1848. Han följde sjelf med till Gaëta, der han blef utnämnd till statssekreterare, d. v. s. ledare af den verldsliga regeringen. Den 12 April 1850 återvände han med påfven till Rom och blef utrikesminister samt president för statsrådet. Såsom statssekreterare skötte han i sjelfva verket ensam den verldsliga regeringen och bär derför ansvaret för de usla förhållanden, som herskade i Kyrkostaten efter den påfliga maktens återställande och som väl i sin mån bidrogo till det verldsliga påfveväldets fall. Såsom Pius IX:s förtrogne torde A. äfven vara målsman för alla de reaktionära sträfvanden, som på senare tiden gjort sig gällande i Rom. Äfven efter Kyrkostatens fullständiga införlifvande med konungariket Italien (Okt. 1870) sköter A. påfvens utländska angelägenheter. - Han har under sin styrelse förvärfvat stora rikedomar både åt sig sjelf och åt sina fränder. G. O. L.