Kork (Lat. suber), bot., tekn., bildas nästan aldrig å snart förgängliga, örtartade växtdelar, men uppstår deremot å sådana växtdelar, som länge och starkt tilltaga i tjocklek, samt träder hos dem i ytterhudens ställe. Kork bildas äfven å sårade ytor, som blifvit beröfvade sin ytterhud. Sålunda öfverdrages snittytan å en ituskuren växande potatis med korkväfnad. Dylik väfnad igenkännes genom cellernas regelbundna form (qvadratisk eller rektangulär i tvärsnitt), genom saknaden af cellmellanrum samt genom frånvaron af porer i de ofta nog tunna, vanligen brunaktigt färgade cellväggarna. Korkväfnaden hindrar afdunstning och afstänger saftutbyte mellan utanför och innanför varande väfnader, hvarför de förra bortdö och ofta afflarna (se Fällbark). Äldre korkceller äro fyllda med luft, hvarigenom korkväfnaden blir så lätt och ofta elastisk samt skyddar mot köld och äfven mot stark värme, enär luften i cellerna är en dålig värmeledare. Korkbildning uppstår genom parenkymcellers delning medelst tvärväggar, ställda i tangential riktning. Denna
delning fortgår inåt, så att de yttre korkcellerna alltid äro de äldsta. Det inre korkbildande lagret kallas "fellogenet" (af Grek. fellos, kork, och genesis, födelse). -- Korkväfnaden har äfven i tekniskt hänseende stor betydelse, emedan densamma, skuren i lämplig form och storlek, nyttjas i största skala för att tillsluta mynningen af buteljer och flaskor m. m. (se Korkfabrikation). Det är den i de vestliga Medelhafslanden växande kork-eken (Quercus suber L.), som i sin bark bildar så tjocka lager af korkväfnad, "korkbark", att densamma kan förarbetas till buteljkork o. s. v. Kork-almen (Ulmus campestris var. suberosa Moench), en på Gotland och Öland förekommande samt i trädgårdar ofta odlad afart, hvars grenar blifva kantiga genom längslöpande ojämna korklister, bildar icke så tjock korkväfnad, att denna kan tekniskt användas. Detta gäller äfven om korklönnen (Acer campestre L.). -- Andra slag af kork äro läderkork (periderma) och korkvårtor ("barkporer", lenticelli). Den förra består af glatt korkväfnad, som omsluter stammen hos bok och björk (näfver, se d. o.) o. s. v. De senare äro små rundade eller aflånga, upphöjda eller plattade vårtor af lösare korkväf, som genom närvaron af mellangångar och luftvägar afviker från vanlig korkväf och tjenar hos äldre, med läderkork beklädda stammar att reglera afdunstningen, i likhet med klyföppningarna hos bladen. Då korkvårtor uppträda å växtdelar, som för öfrigt sakna korkväfnad, bidraga dessa vårtor att lokalt minska afdunstningen. O. T. S.