Korund (indiskt ord), diamantspat, rubin, safir, smärgel äro de mineralogiska benämningarna på aluminiumoxid l. lerjord. Aluminiumoxiden, som har den kemiska sammansättningen Al2 O3, med 53,2 proc. aluminium och 46,8 proc. syre, förekommer tämligen ofta i naturen. Kristallerna tillhöra det hexagonala systemets romboedriska afdelning. De förekomma oftast utbildade såsom hexagonala prismer eller romboedrar, isomorfa (lika gestaltade) med jernglansens former. Den anmärkningsvärdaste egenskapen hos korunden är dess hårdhet, som i hårdhetsskalan betecknas med 9 och endast öfverträffas af diamantens. Deraf härrör mineralets användbarhet till slipning af andra föremål. Korunden är äfven i andra afseenden motståndskraftig; den är nämligen osmältbar och angripes ej af syror. I sig sjelf är den färglös, men ofta färgad af främmande föroreningar. De genomskinliga arterna af korund kallas i allmänhet safir och användas, då de hafva vacker färg, såsom högt skattade ädelstenar. Safirens färg är vanligen himmelsblå, men äfven andra färgvariationer förekomma. Af dessa kallas de röda för rubin, de gula orientalisk topas och de violetta orientalisk ametist. Rundt slipad safir visar ofta ett eget strålande sken och kallas stjernsafir. Dessa ädelstenar förekomma
mest på sekundära lager i flodsand och grus, ofta jämte andra ädelstenar, på Ceylon, i Indien, Siam, Kina och Brasilien, i mindre mängder i Ural och Nord-Amerika. Blå safir anträffas äfven såsom inneslutning i de rhenska basalterna samt i gneis och granit. Små slipade safirer betalas i medeltal med 22 kr. pr karat; rubinen värderas till 45 kr. för 1 karat, men värdet stiger liksom hos diamanten med qvadraten på karat-talet. Stora rubiner äro, då de hafva ren, djupt karminröd färg, dyrbarare än diamanter af samma storlek. De blå safirernas värde är i allmänhet hälften af lika stora rubiners. Rubin-balais är ej någon korund-art, utan en spinell. Alla safir-arter äro dikromatiska (se Dikroism), hvilket är ett godt och praktiskt användbart kännetecken på dessa ädelstenar. -- De mindre genomskinliga, grå, blåaktiga, bruna eller gröna arterna kallas vanlig korund l. diamantspat. Denna träffas dels i form af lösa kristallstycken, dels inväxt i bergarter, nämligen i granit, gneis, glimmer- och kloritskiffer, magnetisk jernmalm och kornig kalksten. På detta sätt förekommer den på Ceylon, uti Indien, Kina och Ural samt på S:t Gotthard i dolomit. Rikligt förekommer den vid Chester (i Massachusetts, Nord-Amerika), der den uppträder med magnetit i glimmerskiffer; i Culsage-grufvan i Nord-Carolina hafva 3 ctnr tunga kristaller anträffats. I Gellivare malmberg förekommer den insprängd med apatit i magnetisk jernmalm. Smärgeln är en kornig och oren korund af grå, brun eller blåaktig färg. Den är ofta blandad med magnetit och jernglans. Dess mest bekanta fyndort är ön Naxos; i stora mängder förekommer den äfven vid Gummachdagh (Mindre Asien) och vid det ofvannämnda Chester. Smärgeln och diamantspaten hafva stor användning vid slipning af ädelstenar, af bergartspreparat för mikroskopisk undersökning och äfven för slipning af metallarbeten. Man har med konst framställt kristalliserad korund på det sätt att man genom sammansmältning löst lerjord i borsyra och låtit borsyran förflyktigas i porslinsugn. Genom tillsats af färgade metalloxider har man äfven kunnat efterhärma de naturliga färgerna. De på detta sätt framställda safirerna och rubinerna hafva dock varit mycket små. -- För sin betydliga hårdhet var korunden under namn af smyris, asteria, safir bekant redan hos de gamle samt nyttjades såsom ädelsten och för bearbetning af andra stenarter. Hj. Sj.