Kria (Grek. chreia, Lat. chria), ett grekiskt ord, som betyder bruk, nytta, användning. I det forntida skolspråket nyttjades det som teknisk term om sådana ställen hos de läste författarna, hvilka i egenskap af sentenser (apofthegmata) kunde vara af särskild nytta eller tillämpning för lifvet och derför borde läggas på minnet. Då sådana betydelsefulla textställen ofta lemnades såsom öfningsuppgifter till skriftlig behandling, kom ordet kria att beteckna dels ett för sådant ändamål uppgifvet ämne, dels äfven den deröfver författade uppsatsen, i hvilken betydelse det sedan öfvergått först till latinet och derefter till de moderna språken. För att angifva krians pedagogiska bestämmelse kallar man den stundom äfven skolkria. I
inskränktaste mening förstår man med kria en stilistisk öfningsuppsats efter det i forntidens grekiska och romerska retorsskolor brukliga schemat, hvilket först synes hafva blifvit faststäldt af den i 2:dra århundradet e. Kr. lefvande retorn Hermogenes, men erhållit sitt namn efter hans efterföljare och kommentator Afthonios (afthoniska krian, Lat. chria aphthoniana). Man urskiljer deraf två hufvudslag, verbal- och realkria, alltefter som ämnet är ett yttrande (sentens) af någon författare eller en af någon viss person utförd betydelsefull handling, ur hvilken en allmän sederegel kan härledas. Dess schema innefattar följande hufvudafdelningar, hvilka här uppräknas med sina hos de romerske grammatikerna brukliga namn: 1) laudatio, eller ett berömmande omnämnande af den författare eller den handlande person, från hvilken ämnet är hemtadt; 2) propositio, eller utveckling af ämnets betydelse; 3) aetiologia, eller direkt bevisföring; 4) contrarium, eller indirekt bevis genom uppvisande af motsatsen och dess konseqvenser; 5) simile, uppvisande af liknande fall (analogier) från andra områden; 6) exemplum, belysning genom exempel ur verkligheten; 7) testimonium, ansedda författares vittnesbörd; 8) epilogus l. peroratio, afslutning och tillämpning. Tydligt är, att detta schema, med pedantisk stränghet fasthållet, måste blifva en för tankens fria rörelse hämmande tvångströja. I sig sjelf är det dock en med sundt och välbetänkt omdöme gjord sammanställning af de för ett tankeämnes disposition eller stilistiska bearbetning i allmänhet vigtigaste synpunkterna, och, med urskilning tillämpadt, saknar det ingalunda sitt pedagogiska värde såsom ledtråd för tanken. Också har det ända in i nyare tider haft att fröjda sig åt flitig användning. A. M. A.