Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Kristendomen

Ämne: Nya testamentet och urkyrkan · Filosofi, religion och bibeln

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 9 (1885), sp. 1–5 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Kristendomen, den genom Kristus stiftade religionen, har till mål att omfatta alla folk, att såsom en ny lifsmakt inifrån utåt genomtränga alla menniskolifvets förhållanden samt dymedelst dana ett Guds rike, eller den tingens ordning, i hvilken Guds frälsningsvilja med afseende på verlden kommer till sitt fulla förverkligande. De föregående religionsformerna, som voro bestämda att uppgå i kristendomen såsom i en högre enhet, hade ock, hvar och en på sitt sätt, förberedt densamma: judendomen genom sitt innehåll (lag och profetia) och sina institutioner, hedendomen genom anskaffandet af de formella bildningsmedel, genom hvilka kristendomen kunde blifva verldsreligion, bägge genom den längtan efter "tidens fullbordan", som de haft till mål att väcka och underhålla. I kyrkans stiftelse fick kristendomen sin fasta existensform och utbredde sig derefter utåt genom mission samt uppbyggde sig inåt genom lära (Nya test:s skrifter och Symbolum apostolicum) och författning, genom kult (allt till gudstjensten hörande) och disciplin (kyrkotukt), genom konst och vetenskap. Som missionerande vände sig kristendomen i första rummet till judendomen; men judarna som folk stötte kristendomen ifrån sig, emedan den verklige Kristus icke motsvarade deras Messias-föreställningar, samt skaffade de kristne deras första martyrer (Stefanus, Jakob d. ä. m. fl.). De många enskilda bland folket, som anslöto sig till kristendomen, sökte att icke blott för sig sjelfva fasthålla judendomens nationella inskränkning, utan ville ock göra antagandet af judendomen till ett vilkor för upptagandet bland de kristne. Gentemot denna uppfattning uttalade apostlamötet i Jerusalem omkr. år 50 kristendomens frihet och universalitet. Redan före detta möte hade evangelii budskap förkunnats i hednaverlden och i Antiochia bildats den första hedning-kristna församlingen. Der fingo ock Kristi bekännare namnet kristne (kristianer). I Antiochia var det äfven, som missionssaken uppfattades såsom en hela församlingens angelägenhet, och på församlingens uppdrag anträdde Paulus och Barnabas sina missionsresor. Området för missionen var redan under den apostoliska tiden så vidt, som det romerska rikets färdvägar gingo, som grekiska språket förstods och judiska kolonier voro utbredda, ty dessa tjenade som förposter för kristendomen genom att hos hedningarna väcka bekantskap med och intresse för Gamla testamentets profetior om Kristus. Men då kristendomen uppträdde med det öppet uttalade anspråket att undantränga den hedniska religionen, med hvilken det dåvarande statslifvet var på det närmaste förknippadt, höllo de fleste af Roms kejsare för sin pligt och några för sin lifsuppgift att ej blott hämma kristendomens utbredande, utan äfven utrota densamma (se Kristendomsförföljelser). I denna kamp understöddes de af hedniske filosofer, bland hvilka Celsus (2:dra årh.) och Porphyrius (d. 304) voro de förnämste, samt för öfrigt af hela den s. k. neoplatonska skolan, hvars sträfvan gick ut på en reformering af hedendomen för att bilda en motvigt mot kristendomen. Likaledes bidrogo judarna att i tal och skrift uppegga hedningarnas hat mot de kristne. Fiender hade kristendomen dessutom i sitt eget sköte i de heresier (villfarelser i läran) och schismer (afvikande åsigter beträffande författning och kyrkotukt), som under de tre första årh. hotade lärans renhet och kyrkans enhetliga bestånd. Till de förra hörde gnosticismen, som ville förvandla kristendomens frälsningsinnehåll till tomma spekulationer och en falsk vishetslära; till de senare montanister, novatianer och, efter den diocletianska förföljelsen (303--311), donatister, hvilka icke hade öga för kristendomens pedagogiska och verldshistoriska betydelse samt underskattade nådemedlens kraft. Segerrikt bekämpade kristendomen alla dessa hinder, mötte yttre våld med stilla ödmjukhet och undergifvenhet samt öfvervann förtalet genom ådagaläggande af sedlig renhet och oförvitlighet. Filosofernas beskyllningar vederlades af apologeterna, heretikernas villfarelser af kyrkofäderna, hvarjämte schismatikerna föranledde kyrkan att strängt fasthålla och betona enheten, som representerades af församlingarnas föreståndare såsom bärare af den apostoliska traditionen. Denna stod ännu i öfverensstämmelse med de heliga skrifterna, hvilka då började fixeras i kanon. Så pröfvad och stärkt, fick kristendomen rättsligt erkännande af staten genom toleransedikten af åren 312 och 313. Konstantin den store upphöjde den 323 till statsreligion, gjorde kyrkan till stats- och folkkyrka, bekände sig sjelf till kristendomen och lät i statens lagstiftning den kristna lärans grundidéer finna ett uttryck. Derigenom åvägabragtes den grekisk-romerska verldens öfvergång till kristendomen. Kult och konst (särskildt byggnadskonsten) fingo en rik utbildning. Kyrkans benämning apostolisk utvidgades till katolsk (allmän), och hennes enhet utpräglades i de s. k. ekumeniska kyrkomötenas bestämmelser, som gent emot villfarande åsigter (monarchianer, arianer, apollinarister m. fl.) närmare utvecklade kristendomens läror om treenigheten och Kristi person (Symbolum nicaeno-constantinopolitanum). Men då kristendomens väsende af den vishetssökande grekiska anden fattades hufvudsakligen från den intellektuella sidan, såsom uppenbarelsen af den absoluta sanningen och högsta filosofien, tog det dogmatiska och spekulativa intresset alltför mycket kyrkans krafter i anspråk, så att arbetet för lärans utgestaltning i ett kristligt lif tillbakasattes. Derigenom inträdde kristendomens förverldsligande, i synnerhet som staten hämmade kyrkans fria verksamhet genom att lidelsefullt inblanda sig i hennes strider. Munkväsendet aflade deremot förgäfves sin protest. Förkristliga element, såväl hedniska (bilddyrkan) som judiska, inträngde i kyrkan. Från judendomen hemtades åskådningen af ett i rangklasser ordnadt och sin spets i biskopsämbetet nående prestadöme såsom en fortsättning af det levitiska med medlareskap mellan menniskan och Gud. Evangelium sjelf blef en ny lag, en summa af yttre föreskrifter, och det förtjenstfulla i goda verk betonades. Kyrkan förlorade ur sigte den djupa paulinska erfarenheten af synd och nåd. Oaktadt vesterlandet i Augustinus' person upplefde denna erfarenhet och fick den kraftigt uttalad i hans kamp mot den pelagianska och semipelagianska verkheligheten, gjorde sig den lagiska uppfattningen af kristendomen särskildt gällande i vesterlandet, dit den kyrkliga rörelsen vände sig från den af sekter sönderslitna samt af yttre faror (muhammedanismen)

hotade och i former stelnande grekiska kyrkan. Stödd på de galliske och de germanske folkstammarna, hvilka genom den romerska kyrkan kristnades eller, om de förut blifvit omvända, kyrkligt organiserades och ställdes i beroende af henne, gjorde kyrkan sig fri från den grekiske kejsarens öfverhöghet, förvandlade sig från statskyrka till kyrkostat och sökte förverkliga sin enhet genom upprättandet af en teokratisk universalmonarki. Ty biskopen i Rom (påfven), såsom Petrus' förmente efterträdare, förskaffade sig ej endast öfvervälde inom kyrkan, utan fordrade ock, att allt verldsligt skulle underordnas honom i egenskap af den ofelbare tolkaren af Guds vilja (Kristi vikarie), enär endast i lydig anslutning till den af honom styrda kyrkan funnes frälsning och garantier för den äkta kristendomen. Folken böjde sig för dessa anspråk, vördande i kyrkan sin andliga moder och uppfostrarinna, seende i påfven rättens och rättvisans samt de värnlöses beskyddare och den borgerliga frihetens försvarare. Konsten förhärligade kyrkan, vetenskapen (skolastiken) försvarade henne, och äfven munkväsendet, som ville fly verlden, blef ett lydigt redskap för hennes syften. De motspänstige kufvades genom bann och interdikt, kättarna (katarer m. fl.) återfördes i hennes sköte eller öfverlemnades till den verldsliga maktens bestraffning genom inkvisitionen. Men enheten upphäfdes genom schismen med den grekiska kyrkan (1054) och skakades i den romerska kyrkans eget sköte genom rivaliserande påfvars strid (occidentaliska schismen); staterna vaknade till medvetande om sin sjelfständighet och jämlikhet med kyrkan, och vetenskapen (humanismen) började gå egna vägar. Men framförallt var det de djupare religiösa behofven, som kände sig otillfredsställda med den förverldsligade kristendom, som kyrkan erbjöd. Ty bibeln hade skjutits åt sidan för traditionen, vägen till Kristus spärrats genom en mängd medlare och förespråkare (jungfru Maria och helgonen), tron blifvit en tro på kyrkan och menniskan lärts att lita på egna goda verk eller, der dessa brusto, köpa af kyrkans öfverflödande skatt (Kristi och helgonens förtjenst), hvarigenom aflatshandeln uppkom. Bredvid det herskande, förytligade kyrkoväsendet går dock ett protestantiskt drag genom hela medeltiden, i det att enskilde män och föreningar klaga öfver kyrkans urartande och draga sig antingen inom sig sjelfva, såsom mystikerna, eller yrka på bibelordets spridning bland folket och på återgång till Augustinus' lära om synd och nåd (valdenser, det gemensamma lifvets brödraskap, Wycliffe, Hus, Wesel, v. Wessel m. fl.). Det rätta lösningsordet fann dock ingen före Luther (f. 1483, d. 1546), som djupare än Augustinus gjorde i sitt eget lif erfarenheten om synd och nåd och derför blef reformator samt framställde kristendomens väsende i dess rätta bibliska uppfattning. Mot romerska kyrkans auktoritet sätter han skriftens, och mot alla de garantier och medlare, som nämnda kyrka framhåller för det ängslade samvetet, uppställer han rättfärdiggörelsen af nåd för Kristi skull genom tron annammad som det enda tillförlitliga stödet. Derigenom återfick evangelium sin rätta plats gentemot lagiskheten i den romerska kyrkan, som i st. f. att ingå på reformationens principer fixerade missbruken och tvingade på sådant sätt reformationens anhängare att bilda egen kyrka eller, rättare, egna kyrkor: den evangelisk-lutherska och den ur Calvins (d. 1564) och Zwinglis (d. 1531) reformatoriska verksamhet framgångna reformerta. Bägge fasthålla dock vid den äkta katolska (allmänna) kyrkan genom erkännandet af de 3 hufvudsymbola (symbolum apostolicum, nicaeno-constantinopolitanum och athanasianum), hvaremot den reformerta icke tog någon hänsyn till hela medeltidens utveckling och derigenom blef ohistorisk samt miste enhet och sammanhang. Derför uppkom äfven en mängd sekter inom henne. Den lutherska kyrkan åter fasthöll vid den historiska utvecklingen med bortrensande af det orena och obibliska inom den romerska kyrkan. Men icke blott på det rent religiösa området verkade reformationen befriande, utan den har ock återgifvit staten dess sjelfständighet samt erkänt dess ordning, stånd och kallelse såsom förenliga med en kristens kallelse, enär alla verksamhetsområden helgas genom tron. Genom brist på fast utpräglad kyrkoförfattning råkade dock den lutherska kyrkan, snart i alltför stort beroende af staten. Dels derigenom, dels genom alltför ensidigt betonande af den rena läran föranleddes uppkomsten af pietismen, som i sin urartning banade väg för rationalismen, hvilken med sin kritik vändt sig dels mot kristendomens urkunder, dels mot dess frälsningsinnehåll och slutligen mot Kristi gudomliga person samt sträfvar att, i likhet med gnosticismen under den apostoliska kyrkans tid, förvandla kristendomen till en vishets- och dygdelära. Hvarje förnyad strid länder dock till kristendomens seger, ty dess frälsningsinnehåll består inför all af sanningskärlek ledd forskning, och den villfarande och fientliga kritiken finner sin rättelse i motkritiken. Men framförallt är kristendomens seger viss derför att kristendomen såsom ej blott lära, utan lif skänker såsom upplefvad en verldsöfvervinnande kraft och tillförsigt; kristendomen måste sålunda, besegrande alla hinder, slutligen nå sitt mål: Kristus bekänd af alla folk. Till detta måls uppnående verka mer och mindre rent, alltefter som ordet och sakramenten mer och mindre rent handhafvas och förvaltas, alla de former, i hvilka kristendomen utbildat sig under sin gång genom tiderna. K. H.