Kristendomsförföljelser utöfvades först af det bland judarna rådande teokratiska partiet. Det första offret för dessa förföljelser var Stefanus (omkr. år 36); sedermera dödades aposteln Jakob d. ä. (44) och Jakob, Kristi broder (omkr. år 63). Vida våldsammare och mera omfattande voro förföljelserna från den hedniska romerska statens sida. Dessa följde med nödvändighet af den romerska rättsuppfattningen och lagstiftningen. Den romerska religionen var väsentligen en statsreligion. Alla det offentliga lifvets förrättningar voro hos romarna förbundna med religiösa ceremonier. Det var den romerske medborgaren förbjudet att dyrka främmande, af staten icke erkända gudomligheter. De underkufvade folken fingo behålla sina gudar, ja dessa gudar blefvo stundom, så att säga, naturaliserade i Rom. Ehuru detta ej lät sig göra med hebréernas Jehovah, som icke tillät sina dyrkare att hafva några andra gudar jämte honom, blef dock äfven judendomen en inom romerska staten tillåten religion (religio licita). Så länge de kristne räknades för judar, kom detta förhållande äfven dem till godo. Men i samma mån de skilde sig från judarna, försämrades deras ställning till den romerska staten. Kristendomen var icke ett folks religion såsom judendomen och hade derför icke från romersk synpunkt samma anspråk på att blifva tåld som denne. De kristnes samfundslif var bygdt på helt andra grundsatser än det romerska samhällets. De kristne höllo sig så mycket som möjligt på afstånd från detta. De betraktade det romerska riket såsom den i eminent mening gudsfientliga makten, som vid Kristi nära förestående återkomst skulle tillintetgöras. De kristnes gudsdyrkan behandlades derför som en otillåten religion (religio illicita), deras församlingar såsom otillåtna föreningar, hvilka såsom sådana voro hemfallna under de blodigt stränga lagarna om majestätsförbrytelse. Dessa tillämpades vid afkunnandet af blodsdomarna öfver de kristne i Rom under Nero (år 64) och under Domitianus (95). Trajanus utfärdade ett edikt (omkr. år 100), i hvilket kristendomen uttryckligen förklarades för en förbjuden religion, och det stadgades, att de kristne visserligen ej skulle af myndigheterna efterspanas, men, i fall de blefvo angifna, lagföras samt, om de befunnos skyldige och ej ville frånträda kristendomen, straffas. Under denna lag lefde de under ett och ett halft århundrade. När ingen angaf dem, lemnades de i fred, men hvarje angifvelse kunde för dem medföra dödsstraff. De förföljelser under denna tid, hvilka historien omtalar, berodde icke på några särskilda åtgärder af kejsarna, utan voro blott utbrott af ett mera allmänt hat å hedningarnas sida med åtföljande angifvelser, till följd af hvilka förordningen mot de kristne (Trajanus' reskript) måste tillämpas i en större utsträckning. Detta skedde i synnerhet under Marcus Aurelius (161--180), då stora allmänna olyckor betraktades såsom gudarnas straff för deras till följd af kristendomens framsteg alltmera försummade dyrkan. Svårast hemsöktes församlingarna i södra Gallien, i synnerhet de i Lugdunum (Lyon) och Vienna (Vienne, 177). Äfven under Septimius Severus (193--211) och under traciern Maximinus (235--238) afrättades en mängd kristna. Men den första allmänna förföljelsen egde rum under Decius. Denne kejsare förordnade nämligen (249), att de kristne skulle af myndigheterna efterspanas och dragas inför domstol samt medelst alla möjliga slags tortyr tvingas till affall. Förföljelsen fortfor under Decius båda närmaste efterträdare, Gallus (251--253) och Valerianus (253--260). Genom en förordning af Gallienus (260) förklarades deremot kristendomen för första gången för en inom romerska riket tilllåten religion. Efter den fyratioåriga period af lugn, som då inträdde, utbröt den sista och fruktansvärdaste förföljelsen, den under Diocletianus. Denne befallde 303, att alla soldater, äfven de kristne, skulle deltaga i offren. Samma år utfärdade han ett edikt, enligt hvilket de kristnes alla kyrkor skulle förstöras och deras heliga skrifter uppbrännas. Kristna ämbetsmän skulle förlora sina ämbeten; kristna slafvar skulle ej få frigifvas. Mot alla kristne skulle vid ransakningen tortyr användas. År 304 förordnades, att de kristne skulle med alla tänkbara medel tvingas att offra åt gudarna. Diocletianus' medregent och efterträdare, Galerius, den egentlige upphofsmannen till förföljelsen, inställde henne 311, då han kände döden nalkas. Under de närmast följande åren (312 och 313) utfärdades af Konstantin den store de toleransedikt, som blefvo inledningen till kristendomens upphöjande till herskande religion (323). -- Under förföljelserna räddade sig många genom att tända rökelse eller offra åt gudarna (thurificati och sacrificati), andra genom att af vederbörande ämbetsmän skaffa sig falska betyg på att de gjort det (libellatici) eller genom att utlemna de heliga skrifterna (traditores). Alla dessa blefvo såsom affällingar (lapsi) af kyrkan exkommunicerade. Ett stort antal kristne gick med mod och ståndaktighet martyrdöden till mötes, och deras exempel manade till efterföljd. De kristnes religiösa hänförelse och nit närdes och vidmakthöllos. Långt ifrån att uppnå sitt mål, hade förföljelserna en alldeles motsatt verkan -- kristendomens allt större utbredande.
Nordisk familjebok · första upplagan
Kristendomsförföljelser
Ämne: Nya testamentet och urkyrkan · Filosofi, religion och bibeln
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 9 (1885), sp. 5–7 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗