Kronberg

Kronberg, Johan Julius Ferdinand, målare, född d. 11 Dec. 1850 i Karlskrona, kom vid 13 års ålder till Stockholm för att söka plats vid en fabrik, men drogs af sin håg för teckning till att söka inträde vid Akademien för de fria konsterna. Han blef der lärjunge af Höckert, hvilken på honom utöfvade mycken inverkan, särskildt i fråga om färgen såsom hufvudsak i målarekonsten. Denna riktning hos Kronberg gaf sig uttryck redan i hans 1868 vid akademiens utställning exponerade prisämnestafla Johannes i öcknen, som i öfrigt led af begynnarens fel, men i hvilken den unge konstnären eftersträfvade en orientalisk färgton. Hans 1870 utställda pristafla, Gustaf Vasa emottager bibelöfversättningen, belönades med akademiens stora medalj. K. lemnade nu akademien och tillbragte någon tid med landskapsstudier i Nerike samt utarbetade en del mindre genrestycken och historiemålningar, bl. a. en Marknadsscen från 1500-talet (aqvarell), som framställer Erik XIV, observerande Karin Månsdotter. År 1873 erhöll han statens stora resestipendium och besökte först Köpenhamn, sedan Düsseldorf, Paris och slutligen München, der han fick en varaktigare uppehållsort, och der hans rika konstnärsbegåfning påverkades från flere håll. I synnerhet hemtade han lärdomar från den riktning inom den moderna tysk-österrikiska konsten, som lägger en väsentlig vigt på åstadkommandet af starka färgverkningar. Han rönte dervid inflytande bl. a. af Hans Makarts "Katarina Cornaro", i hvilken man mer än i någon annan af denne konstnärs dukar spårar en fläkt från de gamle venezianernas ande, men tillika studerade han med förkärlek i gallerierna (bl. a. Kassels) de gamle mästarna, särskildt Palma Vecchio och Rembrandt. Den mognade frukten af dessa studier var hans Jagtnymf (1875), en djerf färgstudie, som i München prisades med höga loford. Den utställdes i Stockholm 1875, väckte der ett rent af sensationelt uppseende och införlifvades med Nationalmuseets tafvelgalleri. Hans nästa mera betydande arbete var den allegoriska taflan Våren (1876; en ung svinna, som på en stork bäres genom rymden), likaledes ett storartadt färgstycke, derjämte ett mästerstycke i kompositionens svåra konst. Den utställdes 1877 i Stockholm och finnes nu, i vissa delar ommålad, i enskild ego (se nedan). På 1877 års utställning exponerade han tillika ett egendomligt, karakteristiskt porträtt af skalden H. Ibsen. -- Vid denna tid lemnade K. München och bosatte sig i Rom. Der har han alltsedan haft sin atelier, hvarifrån utgått en mängd arbeten, som nästan alla väckt stort uppseende. Bland dessa må nämnas en fris för Albergo Aurora i Venezia, sedan såld till Tyskland (föreställande en yppighetsgudinna, dragen i en char, omgifven af amoriner och satyrer), Lustspelerska, Amorin (1878; i Nationalmuseum), Bacchanttåget (utstäldt i Göteborg 1881), Två skjutande amoriner (mytologisk genre) och Idyll (en ungmö, till hvilken en amorin hviskar en hemlighet). -- Åren 1878--79 vistades K. i Egypten och Tunis för studier till en tafla: "Drottningen af Saba", som skulle utföras åt grosshandlaren J. F. Dickson i Göteborg. Denna tafla har icke fullbordats, hvaremot konstnären i stället åt hr D., 1881--82, utfört "De tre årstiderna", nämligen den ofvan omtalade, något förändrade och föryngrade "Våren" samt två nya, präktiga årstidsbilder: Sommaren (en badande nymf) och Hösten (en mogen, bacchantlik qvinna, som fröjdas åt drufskörden). Vid den nordiska utställningen i Köpenhamn 1883 exponerade K. dels åtskilliga utmärkt fina aqvareller (bacchanttåg och landskapsstudier), dels en större duk: Kleopatras död, i hvilken hans egyptiska studier kommit honom till nytta. Denna tafla, som skildrar den scen ur Shakspeares "Antonius och Kleopatra", i hvilken drottningen griper huggormen för att låta honom "upplösa hennes lifs invecklade och hårda knut", är dock mera en storartad illustration till den store skaldens stycke än en framställning af historiens Kleopatra, oaktadt konstnären i enskildheterna eftersträfvat historisk trohet. (Taflan tillhör grefve Fr. Wachtmeister å Tistad.) Vid ett besök i Stockholm 1883 utförde han en allegorisk genre från 1700-talet: Drömmen (en vid Drottningholms balustrad inslumrad ung fröken, i hvars öra en liten amorin hviskar ljufva kärleksdrömmar). -- K:s konstnärskap kännetecknas af en ovanlig fantasirikedom och en frisk färgkonst. Det är mindre egnadt för djupare själsmålningar än för ett lifligt och bjärt framställande af lifvets glädje, omdiktad i hans måleriska fantasi. Få af Sveriges målare älska så som han att "dikta" på duken, och han griper sina ämnen från vidt skilda verldar, men kringgjuter dem alltid med den rikaste färgprakt. Hans konstnärskap är tillika af mer än vanligt dekorativ natur och vill gerna verka för det, som är taflans egentliga ändamål: att pryda en vägg, i motsats till den eljest vanliga seden hos nutidens konstnärer att måla taflorna utan hänsyn till den plats de skola fylla. Härvidlag ställas ofta svåra prof för hans stora fyndighet i kompositionen, men de lösas alltid med smak och smidighet. Han är i förhållande till den nyare riktningen hos Sveriges yngre konstnärer jämförelsevis ensamstående, såväl i ämnesval som i målningssätt. -- K. blef 1876 agré och 1881 ledamot af Akademien för de fria konsterna. Han ingick 1883 äktenskap med Pauline Ahlberg, under signaturen P. A. känd som författarinna till de literaturhistoriska arbetena: Victor Hugo och det nyare Frankrike (I--III, 1879--80) och Alfred de Vigny (1881). K. W-g.